Det pågår en diskussion ang uppfödare och avel - försökte göra ett inlägg, men datorn hängde sig... Lika bra det, då kan jag istället breda ut mig på min egen sida:

I begynnelsen... ja, vad var man då? Hunduppfödning är ett hantverk, en konstart och konst kommer av kunna. Det är bara att inse att man som uppfödare, oavsett nivå, är en länk i en kedja som sträcker sig många generationer bakåt. Det är ens hundsportsliga och oavvisliga plikt att förvalta sin del av kedja. Hur börjar man då? Jo, man lär sig... själv. Utbildning och kurser är nog bra, men hantverket i uppfödning med allt vad därtill hör, det måste man tränas i på egen hand. Fast det är ju förstås bra att ha en god modell att arbeta efter, the Good Example. Tyvärr börjar det bli allmer ont om dem...

Alla uthålligt framgångsrika som jag känner har börjat på detta sätt; man har redan i unga år gått i lära hos någon duktig uppfödare och lärt sig jobbet från grunden. Det finns helt enkelt inget annat sätt.

Tänkte i dessa banor när den här bilden dök upp i Kennelklubbens Jubileumskrönika. Den visar en 15-årig Dan Ericsson i ett första(?) framträdande i strålkastarljuset på Stockholmsutställningen 1971. Hunden heter Torsloch Tordyvel, e Ch Ferox Ferax, uppf Birgit Norman, äg Eva Warrén och Dan Ericsson visade honom till championat & BIR. Det har gått några år sedan dess, men unge Ericsson är lätt att känna igen; den mörka snedluggen, samspel med fotografen och koncentration inför uppgiften. Observera vänsterhanden som inte håller i svansen, utan kontrollerar den med en "magisk" gest. Detta apropos hur man börjar... Och så blev det ju bra också!

Foto: Anna-Karin Wik

Hej om ni vill, säg bara till så kör vi hem till stallet! Ja, så var det idag när hästarna kom från sommarbetet hem igen till oss. Voice och Viola fick åka transport, medan Dolly drog sin lilla vagn. 6 kilometer på stora landsvägen och inga problem, bussar och massor av trafik. Duktig gumma! Observera körsvennens inlevelse med tungan rätt i mun! På trappan stod familjen och applåderade. Skönt att ha pållarna hemma. De sänkte genast mularna och började beta, så snart är vår gräsmatta rena golfbanan.

Bilden togs av en förbipasserande hästvän. Tack Anna-Karin!Shetlandsponnyn, mankhöjd max 107 cm och minishetlandsponnyn (som Dolly) max 86 cm, är världens starkaste häst i förhållande till sin storlek. Den kan utan problem dra 1 500 kilo, vilket är lika mycket som ardennerhingstarna får dra när de avlägger sina bruksprov! Dessa små ponnyer är mycket populära barnhästar på grund av deras storlek och goda lynne. Shetlandsponnyer, som ofta rids och hanteras av barn, måste vara lugna och stabila. Den älskade shettisen är mycket intelligent och lättlärd, är lättfödd och tålig och blir ofta uppemot 30 år gammal.Kära bloggläsare, som inte har ett par av dessa små kloka hästar, du anar inte vad du går miste om!

Vi bryter emellan med ett tillkännagivande: Uppdaterat på skottebloggen! Allt från glassätning på SM och whiskyflaskor till vintage katalogsidor från utställning och skottens sanna karaktär. Not to be missed!http://skotte.bloggagratis.se/


För tålmodiga läsare som tycker det är kuligare med skojiga hundar än med gubbar och kennelpolitik, eller för dem som, i likhet med Yours Truly, finner det intressant med både och...
Ute blåser det och regnar, i farstun luktar äpplen som jag tagit in. Sommaren sjunger på sista versen, det brukar den göra när bruks-SM är klart. I morgon ska vi åka i västerled för att Viggos frisyr ska få den rätta snitsen. F ö ägnar jag mig åt att spionera på mitt konto, min käraste sysselsättning.Det är höst.

Dags för en liten historik? Med årets stora begivenheter avklarade; Bruks-SM och SKK:s hiskeliga anakronistiska jätteprojekt, WDS, kan man lägga detta till handlingarna och titta framåt. Men först då, som alla bilförare vet, kolla sikten bakåt. Vad är bra och vad gick åt helvete i dagens kennelorganisation? Igår kom nämligen en påminnelse i form av inbetalningskort till sagda klubb. Samtidigt trummar organisationen för motioner till Kennelfullmäktige, vilka ska vara insända senast 1 november. Yours Truly har (numera) ingen position för motionsskrivande, men förslag saknas inte... Läge för en organisationsutredning?Dagens riksorganisation med länsklubbar, specialklubbar och ungdomsförbund uppstod nämligen inte av sig själv. Vi får gå tillbaka till 60-talet när hundsportandet tog fart...60-talet var en tid av svensk framtidsoptimism, bilismen ökade, ekonomin sköt i höjden. Utvecklingen med ökat välstånd fortsatte och människor fick mer fritid. Krigsårens stora ungdomskullar hade vuxit upp och sökte sig nya fritidsaktiviteter. Allt fler människor drogs till hobbies som hade med djur och natur att göra. Folk skaffade sig hund i ökad utsträckning. Kennelklubben fick allt fler och större uppgifter.Kennelassociationen (SKA) bestod av Svenska Kennelklubben (SKK) och till denna anslutna special-, bruks- och lokalklubbar. (Sic! - det hette så, ingen felskrivning!)Kennelklubbens uppgift var i huvudsak övervakande och ledande. Klubbens organisation omfattade huvudkontor i Stockholm med sekretariat, stamboksavdelning, registreringsavdelning, kassa, redaktion fär klubbens tidskrift, samt upplysningsavdelning.Klubbens regionala avdelningar var sex till antalet. Kennelklubbens högsta beslutande organ var då, som nu, Kennelfullmäktige (KF). Till skillnad mot nuvarande ordning sammanträdde KF varje år.Behovet av en nyordningen gjorde sig gällande av flera skäl. Det ökade hundintresset pressade SKK åt olika håll; i form av ökade krav på verksamhet och paradoxalt nog även sämre ekonomi. Dels behövdes en decentralisering, vilken landsattes i form av länsklubbsorganisationen. Dessa skulle då sysselsättas och svaret blev utställningar. På detta fiffiga vis kunde SKK:s kansli avlastas från det betungande utställningsarrangerandet. Vinsten blev dubbel; den stora och bråkiga specialklubbarna balanserades mot länsklubbarnas intressen. Ungdomsförbundet blev en klädsam pendang. Där skulle ju återväxten ske, eller hur?Från SKA-organisationen till dagens riksorganisation gick färden på 70-talet. SKK-ledningen kunde härska genom att söndra. Balansen var uppnådd.Läs den spännande fortsättning i nästa avsnitt, nämligen Direktörernas intåg och De Fyras Gäng...

Brottaren Ara lämnade prispallen och sin OS-medalj på mattan, med själen i uppror och alls icke med beskedlig min. Han skickas hem och Sverige fråntas medaljen. Hur gick det då för Ara? Skam och vanära? O nej, den svenske brottaren fick i efterhand upprättelse! F d brottaren Ara kan nu se sig själv i spegeln och leva med högburet huvud. Ibland måste man faktiskt inse att priset för en plats i rampljuset är för högt. Någon måste sätta ner foten och reagera mot mygel och korruption, även om det kostar på. Det går inte att leva och verka tillsammans gravt ohederliga människor och låtsas som ingenting. Bättre då att vända verksamheten ryggen.


Samma sak i TV-serien Röda rummet efter en roman av August Strindberg från 1879.


"Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu inte blivit öppnad för allmänheten, och rabatterna var ej uppgrävda...". Så börjar August Strindbergs roman Röda Rummet och under sommaren repriserade SVT Bengt Lagerkvists mycket uppskattade och önskade tv-serie med samma namn från 1970. Serien handlar om den unge, idealistiske och ambitiöse Arvid Falk när han just fått anställning som extra ordinarie notarie på kollegiet för utbetalandet av ämbetsmännens löner. Egentligen bär Arvid på författardrömmar men först vill han ha en aktad ställning i samhället. Men verket visar sig vara en plats där effektivitet knappast är ett honnörsord och där Arvids flit inte alls uppskattas. Desillusionerad bestämmer han sig för att flytta ut till en konstnärskoloni och försöka leva på sin penna.


Arvid strävar efter frihet och sanning - pengar och ära kommer i andra hand, och han blir t.ex mycket arg och skamsen när hans bror skickar in en ”skvallerartikel” till en tidning. Han tar sedan olika jobb, bl.a hos förläggaren Smith - som ber honom skriva hycklerier, vilket ska få folk att köpa sjöförsäkringar. Arvid tycker inte om hyckleri, och tackar därför nej till jobbet, trots att han behöver pengarna. Boken handlar mycket om det här - att samhället inte är idealiskt, och att det ibland bara är olönsamt att försöka vara hederlig.


I seriens slut har konstnärsvännen Montanus tagit livet av sig och lämnat den samhällsvärld som han inte stod ut med. Arvid Falk arbetar nu på Arbetarfanans redaktion tillsammans med Ygberg. Efter ett uppträde med redaktören går Arvid på lokal och super till. Vännerna Borg och Levi beslutar sig för att ta Falk med ut till Nämdö och trots Falks protester lyckas de få honom med bort från staden.


Han var fri.


Precis så är det i vår egen värld; att ta del av spelet i kulisserna är som en bizarr studie av underhållningsvåld.Ingenting är så obehagligt som att hängas i tysthet (Voltaire) ur försättsbladet på min Röda Rummet.Fortsättning följer...

but the key to failure is try to please everybody (Bill Cosby)

... men bäst av allt var att få en egen glass-strut!
x mitt tassavtryck/Viggo

Idag avslutas Olympiska spelen. Frid över dess minne. För c:a 20 år sedan, på förra SKK-ordförandes tid, då spådde denne trosvisst att inom en inte alltför avlägsen framtid, då skulle hundsporten komma med på OS. Med detta menades att lydnaden skulle införas som OS-gren. Liknande tankegångar hördes från SBK-toppen. Glöm det! Lydnaden fick förvisso sina mästerskap och landslag, men OS... Nej! Det sista OS-arrangörer vill ha är fler djur... Dessutom är lydnad visserligen arenasport men inte publiksport. Därtill är den alltför svårtillgänglig för den bredare publiken. Jag har sett otaliga lydnadstävlingar, även på SM. Påminner om de anläggningar som finns på hästkapplöpningar. Där sitter en lika invigd som bister expertis och fikar och röker och hoppar med benen, morsar kollegialt på varandra, gratulerar till framgångar och vinster, för att plötsligt, på en given signal som den utomstående omöjligen kan uppfatta, hoppa upp och slå sig för pannan eller jubla eller gripa efter penna och papper. Någonting har hänt. En favorit har felat.






En hund har flyttat på en tass.






I morse åkte husfadern till Västerås för att umgås med likasinnade kamrater och titta på Bruks-SM. Jag och Ingrid kommer att ansluta senare under dagen. Svenska Brukshundklubbens stora begivenhet är numera delad. Tidigare var det gemensamt SM för Bruks, Lydnad och Agility, numera har brukshundarna sitt SM (med IPO) för sig. Bruks är lite lättare att ta till sig, men bara lite. Publiksport? Nix! Det viktiga försigår ute i bushen, på rapportbanor, i sökrutor och spårmarker. Det som sker på tävlingsarenan är lydnaden och så planskyddet. Spektakulärt förvisso, men inte helt lätt för en utomstående anamma. Som en Wagner-föreställning på Operan, for the happy few. Kring arenan sitter en hop bekanta med sina ryggsäckar och termosar och programmet med betygsrutor som noggrant fylls i och hela den här rekvisitan som hör till la claque och som har som syfte att skapa en gemenskap kring något vars värde i sig kanske inte är allom givet. Det kan vara rent hypotetiskt. Det väsentliga är den rituella sammankomsten med sina stränga cermoniel.






Brukshundklubben (med ursprung för 90 år sedan) bildades 1940 såsom specialklubb för de raser som ansågs särskilt väl ägna sig för militära och polisiära ändamål samt som skydds och vakthundar för civilt bruk.






Reglerna för de fyra bruksgrenarna utformades med detta syfte för ögonen. Nu lyser brukshundsraserna med sin frånvaro på SM. När SM gick i Västerås förra gången, 1994, vanns sök av en rottweiler. Nu är det knappas någon enda med. Fram till för några år sedan kunde man hitta schäfrarna i schäferrasens sista utpost - skyddshundsgruppen. Nu har grenen övertagits av blixtsnabba malinois. Utvecklingen därhän har gått smygande, senare i accelererad fart. Och tävlingsreglerna har ändrats med höga krav på hastighet vid utförandet av momenten. För 40 år sedan fick en border collie vara med på SM i sök utom tävling. Border collien utklassade konkurrenterna. Rasen fick tävla officiellt och snart ville flertalet förare ha border collie. Enda gren med i huvudsak bruksraser är rapport. En trevlig familjesport, men ingen kan väl med fog hävda att rapporten längre har någon militär betydelse?






Var finns då alla schäfrar? Jo, de tävlar i IPO, den internationella skyddsgrenen, vilken inte är alldeles lätt att sympatisera med för den som är skolad i svensk djursyn. Hundarna "belastas" med slag av så kallad soft stock och ska spåra på ett sätt som inte är naturligt.






Den entusiast som ska propagera för, eller förklara, dagens brukshundsverksamhet, har det inte helt lätt.






Tråkig och fantasilös betraktare: Vad är det bra för?






Jo (harkel) - det är för att pröva arbetsegenskaperna hos brukshundar, vilket är bra för aveln, för då får man fram hundar som polis och militär har nytta av.






Den tråkige och fantasilöse: Har polisen border collie?






Nä...---



PS Nu vill jag, Viggo, skotsk terrier med blykoll, ha ett ord med i laget! Stormatte snackar i nattmössan, eller i kepsen om det ska va rätt. Hon köpte nämligen en keps med SM 2008 och en jättestor solskärm. Så hon kan inte ha sett ett dugg. Men det gjorde jag och härmed försäkras att det var en massa schäfrar där! Jag lekte med dom till och med! Och så träffa vi en Uno-hund som hette Paavo och en mini-Uno som hette Zvante. Han var så liten så han fick inte följa med in, men det fick jag!


Alltså kan jag tala om hur det var! Rätt ska va rätt, som stormatte sa när hon fick av sig kepsen...