Hade tänkt skicka med västgötavännerna på avelsmöte den här strofen ur Karin Boyes trosvissa dikt "I rörelse" med de kända slutorden "Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr./ Oändligt är vårt stora äventyr."
Men det är väl in försent än? Kanske är slutdokumentet inte författat. I den goda andan som lär ha rått borde det finnas möjlighet att befria SKV från 2000-talets andliga tvångströja.
Karin Boye, 1900-1941, född och begravd i Göteborg. Statyn står utanför Göteborgs stadsbibliotek.

... Minna solar, de övriga hittar alltid någon umgängessam att leka med. I natt var det den första rediga frosten, men nu skiner solen, det är så fint. En del saker är åtgärdade; de avdånade petunierna är förpassade till komposten, nya amplar med chrysantemum upphängda istället. De lyser också som små solar i den numera alltmer avlövade trädgården. Gamla TV:n, dito frysskåp. mm. är framsläpade till grovsophämtningen och förfular utsiken. Vedgubben utblev i söndags, så Yours Truly satt med sina tusenlappar och väntade till ingen nytta. Nå han kommer väl... nån gång. Vi har fortfarande gott om ved och det brinner i spisen. Skön värme som torkar upp alla höstfukt. Det är (och ska bli) kallare så man har vidtagit mått och steg; yllepullover är framtagen + en av Ingrids demonstrationshalsdukar - varm och skön. Tror inte lilla I gör anspråk på den längre... För inte går väl palestinaschal ihop med tweed och skotsk terrier?

By the way, Ingrids blogg http://www.igurt.bloggagratis.se/ är uppdaterad, håller helt med i detta angelägna ämne!

Har spionerat på mitt konto - ja, jag är kontrolldåre - en hiskelig summa är draget, så räkningarna är förhoppningsvis betalda och det i tid. Puh! Tvättmaskinen är laddad och alla djur har fått mat i flera omgångar. Vad övrigt ska jag hitta på för att roga mig med idag? Skriva på liten bok? Städa åt djuren? Städa för övrigt? Ta hand om tvätt?


I morgon är det marknad i Norrtälje, så far tar ledigt och vi ska angöra densamma på eftermiddagen. Det brukar bli roligt. I vanliga fall är man inte så begeistrad i tingeltangel, men just det här att spankulera runt med familjen har sin trevnad. Ingrid kommer att sluta upp och Felix brukar också vara med. Själv har jag inte direkt några likvida medel att sätta sprätt på, men far är solvent, så det löser sig nog...


Eller för att citera Nordenflycht, den sörgande turturdufvan: "Det måste vara som det är."

... är frågan?



Månn ädlare att lida och fördraga



ett risigt huvuds kval och plåga...



Yours Truly is at the Crossroad of Life!



Ska jag kapa eländet och hälla henna i håret, i fåfäng förhoppning att kvarhålla en bortflyende ungdom (skickligt!) Eller ska jag sammanbitet uthärda eoner av tid innan det hela är utväxt och allt (hoppas jag?) har samma kulör. Just nu är det varken eller - halva huvet är melerat i en färg som kan vara snyggt på en brindle skotte, men ser suspekt ut på en dam i sina bästa år. Jag trår intensivt efter att bli tjusigt vithårig på det där nobla sättet. Ser riktigt i andanom hur fint det skulle vara som Silverfox; man kan alternera med flätor, hästsvans och vid högtidliga tillfället någon stilig uppsättning.



Förra gången jag försökte blev det bara elände, såg ut som en grävling. Men nu borde väl de silverne stråna blivit fler? tänker jag, den eviga optimisten.Dessutom utbryter animerade diskussioner i familjen. Husfadern är det ingen idé att rådfråga. Han skulle inte lägga märke till om jag operativt avlägsnade näsa och öron. Yngsta dottern är mer engagerad, gissningsvis för att vi riskerar att ses i sällskap offentligen:



Ingrid: Låt bli å klippt dig!



Jag: Jamen jag ser ju ut som en galning!



Ingrid: Ha ha ha... Det kan ingen frisyr i världen göra något åt...



Jag: Men om jag bara klipper bort det röda...



Ingrid: Lägg undan saxen!



Jag: Barnbarnen blir rädda - "mormor ser konstig ut"



Ingrid: Sätt en mössa på huv´et och ta inte av den på hela vintern!


Med sådana anförvanter behöver man inga ovänner...

Café Hörnan är Norrtäljes äldsta café, det har varit café sedan 1912. Huset det ligger i heter Appelbergska gården och är ett tvåvåningshus i trä.

Susade in till Staden för att Göra Rätt för mig dvs pytsa in stålar på kontot. Nuförtiden går ju detta ej att göra via lantbrevbäraren, ja ja...


Angjorde första bästa bankomat - tji penningar! Kände ett ögonblicks mattighet, men besinnade mig. En noggrann inventering av plånbokens kvitton visade att det med råge skulle finnas likvida medel till förfogande. Körde bilen in i City - ja, stadskärnan i Norrtälje då! Halva Roslagen hade kommit på samma sak, fick parkera nere vid hamnen. I bankpalatset var det proppat med folk, minst femtio pensionärer före. Så där blev man sittande... Tänkte en del Olämpliga Tankar, som ex - vad KOSTAR nedläggningen av centralposten rent samhällsekonomiskt? Det kan ju omöjligt vara rationellt att så mycket folk får stå/sitta och vänta timmavis. De köande vore förvisso inte bara gamlingar utan ävenledes stressade egenföretagare med sinnet tyngt av amortering och bokslut, och trampande hantverkare i overall. Dessbättre var det en del arga gubbar som sa ifrån, vilket gladde mig: "För jävligt att det ska ta så långt tid med en enkel tjänst! Undra på att det blir dyrt...bla bla"


När mitt lilla ärende var klart, så hade halva dan gått. Kände behov av något styrkande och styrde stegen tvärs över gatan till Café Hörnan. Det är ett genuint vintage litet krypin, trångt som en buss, med goda bakverk och mycket av den gamla miljön bevarad; spetsgardiner, virkade antimakasser, pigtittare och emaljerade handfat med blå rand. På en bonad var broderat ett trösterikt kväde:


Ett godt humör på färden


Friskt mod i skick och sinn...

Underbart frisk höstmorgon! Alla djur är utspisade, Yours Truly sitter uppspetad, redo att ta itu med dagens id - främst den förtviflade Jakten på Pengar... Ja, de finns någonstans därute... Ska ringa och spionera vart halva min lön har mysteriöst försvunnit... alltid lika spännande!
Det har inkommit vältaliga rapporter från kamraters bedrifter i söderled; alltså efterdyningar av SKV:s avelskonferens. Vad som kan uttydas är a) man hade haft trevligt, b) man var överens om att vara överens. En sådan approach är förvisso en god början!
Av förståeliga skäl är just detta, vad man var överens om, ännu höljt i dunkel, så ulvusbloggen avstår visligen från vidare kommentarer tills dimman lättar.
Nu ska jag ge mig i kast med nördbankens betaldosa och se om det går att göra sig oskyldig på detta sätt. Även det är alltid lika spännande!

Glada kommentarer på bloggen nedan visar att kamraterna på SKV:s avelskonferens i alla fall hade trevligt igår. Förhoppningsvis gräver man inte ner sig för djupt i genpooler och mer eller mindre ärftliga sjukdomar, utan ägnar någon liten tid åt att fundera på: Hur ska västgötaspetsen se ut och vara?





Jag tycker inte alls att den är på väg "åt rätt håll".





En övervinklad hund med flashiga rörelser? Och vill man verkligen ha ett djur som ständigt "står på tånaglarna"? Inte jag...





Historien visar hur lätt det är att driva en ras i en viss riktning. Poff! Så har vi plötsligt en helt annan hund än den som man ursprungligen blev förälskad i. Det här är ingenting som jag hittat på själv. Så här skrev den legendariske kynologen och författaren Björn von Rosen: "En ras får under förädlandet aldrig manglas för långt ut i någon enskild riktning, inte så långt att Hunden i hunden börjar tunnas ut."---"Hur är det med fågelhundarna, har inte en del av den gamla naturklokheten i arbetet gått förlorat hos några av just de populäraste och långt drivna raserna? Den klokhet som gjorde det till ett oabrutet nöje att jaga med dem, innan fältflygartypen vuxit fram, till ögats njutning och - kanske - sinnets hemliga irritation."












Så långt den vise von Rosen i Hundsport från 1965; om att tillvarata en hundras. Tål att tänka på. Det är lätt att överföra tankegångarna till andra rasgrupper, ex vis brukshundar och varför inte - västgötaspets? Kraven på förändringsarbete som prioriterar fart och flashighet i mertitjaktens namn kan få förödande konsekvenser.





Hur ska västgötaspetsen se ut? Ja, det finns många bra modeller, men Chipsmakers Dynamit Harry är en gammal favorit. Hur ska den vara? För mig är västgötaspetsen som Elke´s Zimon Sundin, snäll och positiv utan att ständigt rivstarta. Ingrids Chipsmakers Uno Vallman (bilden) har också den här sansade naturklokheten. Men hur många av dagens hundar är som dessa äldre gentlemen?




Västgötaspetsen är en robust hund i konstitutionen, men rätt känslig när det gäller ingrepp i det själsliga. Den har spetsens självständighet och envishet; det är egenskaper som inte passar så bra för tävlande i lydnadsprov och agility. Vill man lyckas i dessa discipliner, så är det lätt att försöka styra upp det hela genom att eliminera självständighet och selektera för förarmedvetenhet, förighet, jaktkamp, gripande, föremålsintresse, fart... MH, som ursprungligen togs fram som ett instrument för att få fram tjänstehundsämnen utgående från försvarsmaktens behov, används nu frekvent inom SKV. Det kräver då att rasprofilen modelleras utifrån rastypiskt temperament. Detta visade sig oväntat svårt, då många rasklubbar genomsyras av önsketänkande och tillskriver sin ras överdrivna egenskaper. Detta har jag inte heller hittat på själv, utan är en slutsats som P-E Sundgren framförde på en avelskonferens inom SBK.





Därför skulle jag vilja att man på allvar diskuterar mentaliteten. Många västgötaspetsar är lättstressade, många är ljudkänsliga. Det finns också en aggressivitet som är ganska besvärande. Det är borde vara den viktigaste frågan på avelskonferensen - bevarandet av rasens "vardagsegenskaper" - det är ju faktiskt på grund av dessa som västgötaspetsen en gång blev omtyckt som klok och trevlig familje- och gårdshund.

Vilken splendid dag! Två av mina favoritpersoner ringde och konverserade om angenäma ämnen. Husfadern tog västgötaspetsarna, Minna och sonen Gunvald och for till Staden, Ingrid anslöt med sin västgöte Uno och skottepojken Viggo. Sedan promenerades det i berg och dalar på gamla LV3:es område. Far kom hem, lite lagom mör i bena. Viggo var piggast och gick först, enligt rapport. Yours Truly hade gärna velat följa med, men jag kan nog inte gå sådana promenader "rakt fram". Får vänta tills det blir bättre ork i ryggen. Hade tänkt börja promenadrida store Kaspian som en del i denna plan (och så för att det är roligt förstås) - men nu är Kaspian såld, hingsten Chansen har blivit sparkad på framknät av en märr, så han ska vila och ingen annan häst passar, så jag får hitta på något annat. Simma kanske?

Nu är det verkligen höst, ingen idé att kratta, löven faller konstant i stora mängder. Höll mig inomhus och tvättade, putsade kristallkronor och lampor samt köksfönster. Hängde upp kattgardinerna, som Marina sydde för många år sedan. Tycker de passar så bra nu.

Hästarna var glada att få gå in. De springer oroligt omkring när det friskat igång att blåsa, ska bli storm i natt. Förmodligen är det en överlevnadsgrej, sabeltandade tigrar kunde ju lättare smyga fram på hedenhösponnyerna när det blåste och rasslade i träden. Eller också är hästarna rädda att få nedfallande grenar i skallen.

Nu står de i sitt kära stall på torrt spån och halm och tuggar förnöjt på sin kvällsmat. Jag älskar hösten! Vår och sommar i all ära, men mysighetskoefficienten är liksom högre nu...

Vi lagade middag gemensamt; stekfläsk med hemlagat potatismos, verkligt högoktanigt, rivna morötter och melon. Så gott så man kan skrika!Å så kvällste med whiskey och kaka och liten läsebok - inte illa!