Alla inlägg under februari 2009

Av Lisbeth - 28 februari 2009 09:08

... years and years of bitterness and resentment spilled out!


Intresset för bloggens små betraktelse ang collierasen och historiken och hur det blev som det blev etc. - hur ska det gå för collien! - har helt överväldigat mig... Antalet läsare ökade omgående med ett halvt hundratal och bloggen tog ett skutt upp i statistiken över de populäraste bloggarna. Tack för alla vänliga kommentarer!


Jämfört med dagen innan har alltså ytterligare 55 engagerade personer/unika läsare - flertalet för mig helt obekanta - tagit sig före att trassla sig fram till ulvusbloggen, en del har också gjort sig besvär med att skriva egna kommentarer och/eller hört av sig via mail. Det märkliga är - INTE EN ENDA protest eller invändningar eller något negativt!!!!


Tänkte fortsätta med jämförelsen med den ras- och användningsmässigt närstående rasen sheltland sheepdog. Här finns intressanta paralleller att dra!


Under tiden får läsarna njuta av denna vackra bild på en av landets topp-shelties.


Återkommer...

Av Lisbeth - 27 februari 2009 21:48

"Alla har glömt, men inte jag", sjunger Freddie Wadling med rosslig stämma på TV.





Upplivad av läsarintresset fortsätter Yours Truly härmed den spännande fortsättningen och del 3 av Collien i Brukshundklubben.





Svenska Brukshundklubben bildas den 6:e mars 1940. Det kunde ha börjat bättre…







Andra världskriget hade brutit ut. Från försvarsmyndigheternas sida anmäldes trängande behov av hundar. Och då inte bara hundar för utbildning och fler hundförare och därutöver vakthundar för bevakning av känsliga industriobjekt. De militära behoven satte fart på utvecklingen - draghundar behövdes för att dra fram militära förnödenheter, vakthundar som hjälpmedel för vaktposter. Vid Sveriges långa gränser, vid ensligt belägna förråd och otaliga känsliga bevakningsobjekt - överallt behövdes hundar...





Dessutom ville man från försvaret ha med endast en organisation att göra och inte flera. Hundar och intresserade förare fanns, men uppsplittrade på olika rasklubbar och organisationer. Sex raser räknades som brukshundsraser; schäfer, rottweiler, dobermann, riesen, boxer, och airedaleterrier. FSSSH, Föreningen Svenska Skydds- och Sjukvårdshunden låg närmast till hands. Inom FSSSH, som bildats 1918, sysslade man med utbildning av samliga brukshundraser och hade genom sina styrelseledamöter inflytande såväl i rasklubbarna som i Kennelklubbens ledning. FSSSH hade stadigt c:a 400 medlemmar, anordnade kurser för hundar av brukshundras och bruksprov, som fyllde högt ställda anspråk. Svagheten var att FSSSH aldrig blev rikstäckande. Det var egentligen bara i Storstockholmsregionen, i Göteborg och i Västerås som aktiviteterna fanns.







Det hade flera gånger tidigare funnits tankar om en enad brukshundsrörelse. Dessa hade emellertid alltid stupat på grund av splittring och oenighet. I och med krigsutbrotten fick all meningskiljaktighet läggas åt sidan. Det gällde att få alla att streta i samma riktning. FSSSH hade tagit initiativ till fusionsöverläggningar och nu var det bråttom! Huvudansvaret för det intrikata fusionsarbetet bar dåvarande ordförande i FSSSH, Harald V Pettersson, som också valdes till den nya organisationens ordförande.







Som sagt, det kunde ha börjat bättre…







Harald V Pettersson, som lagt ner så mycket arbete på att få sammanslagningen till stånd, fick aldrig skörda frukterna av sin diplomatiska möda. Bara tio dagar efter fastställandet av organisationens namn avled Svenska Brukshundklubbens första ordförande. Till ny ordförande valdes Sven Rosengren.


Han odlade också goda relationer SKK-ledningen... och de behövdes för den nya organisationen stod på svajiga ben. Det var nämligen i detta läge som airedaleterrier började röra på sig... Airedaleterriern hade redan från starten 1918 tillhört FSSSH. Nu ville rasens företrädare lämna det nya SBK och ta sina hundar med sig!







Det var de goda tyska erfarenheterna av airedaleterriern i polis- och militärtjänst som motiverade SKK att nominera rasen till brukshundsgruppen. I ett uttalande från chefen för den finska krigsskolan, framhölls att airedaleterriern visade sig vara den hund som hade starkast nerver och bäst uthärdade trumelden under vinterkriget, 1939-40.







Det sista SBK önskade var att bli av med airedaleterriern! Man tog hjälpa av starka försvarsintressenter...







I ett brev till Kennelklubben den 22 mars 1944, skrev arméhundväsendets chef Einar Edström:







"Med hänsyn till de särskilda intressen som jag på grund av chefen för armén förordnande inom klubben företräder, får jag bestämt avstyrka, att airedaleterriern, som ur försvarssynpunkt måste betraktas som en synnerligen användbar brukshund, överföres från Svenska Brukshundklubben till viss annan, enbart för avelsändamål verkande kynologisk sammanslutning."






Men inga böner hjälpte. Trots alla protester var terriermänniskorna ståndaktiga!Goda råd var dyra... Hur skulle det gå för SBK?






Här hade man en ung organisation med nytt namn, en kompetent ledning, egen tidskrift och myndighetsuppdrag - och så rådde det brist på hundar! Uppfödarna hade det svårt under krigstiden, bristen på foder och veterinärmedicin var besvärande, valpsjukeepidemier grasserade. Kriget omöjliggjorde avelsutbyte över gränserna. Och så kommer en hyfsat stor och framför allt dugande ras och lämnar brukshundgruppen... Detta gick ju inte an!






För att lugna och trösta brukshundsföreträdarna måste någon ha erinrat sig colliehundarna...






De första räddningshundarna var collie, men det var airedaleterrier, tillsammans med de tyska raserna schäfer, dobermann och rottweiler, som kom att räknas som brukshundraser inom FSSSH. Och collie gick sin egen väg...






När det gällde en rasklubb för collie rådde länge ett säreget förhållande. En utanför kennelassociationen stående förening, ”Collievännerna”, bildade år 1924 Svenska Collieklubben, som därefter sökte association med SKK. Collievännerna måste ha känt sig bjudna med armbågen för SKK-anslutning erhölls först år 1931. Associationen hävdes föga oväntat redan året därpå på grund av konflikter. Trots att klubben existerade i många år därefter, blev den aldrig på nytt associerad med SKK. Rasen collie kom dock tillbaka, inte som egen specialklubb, vilket man ansågs ha misskött. Det blev SBK som fick förtroendet att ta hand om avelsansvaret för collie. SBK - som ju inte ens hade existerat så sent som något år tidigare! - hade ju skött sina åtaganden klanderfritt, anordnat kurser och utbildning, odlat kontakterna med SKK:s ledning, hållit försvaret på gott humör... Denna skötsamma och mönstergilla specialklubb - ingen kom sig för att ifrågasätta SKK:s drömskildring av sin senaste association - var nu redo att förvalta den ras där SKK redan en gång misslyckats. Collie blev år 1942 instoppad i Brukshundklubben och fick vips status som brukshund, medan airedaleterrier blev terrier och överfördes till Terrierklubben.







"Alla har glömt, men inte jag", sjunger Freddie Wadling med rosslig stämma på TV.





Upplivad av läsarintresset fortsätter Yours Truly härmed den spännande fortsättningen och del 3 av Collien i Brukshundklubben.





Svenska Brukshundklubben bildas den 6:e mars 1940. Det kunde ha börjat bättre…







Andra världskriget hade brutit ut. Från försvarsmyndigheternas sida anmäldes trängande behov av hundar. Och då inte bara hundar för utbildning och fler hundförare och därutöver vakthundar för bevakning av känsliga industriobjekt. De militära behoven satte fart på utvecklingen - draghundar behövdes för att dra fram militära förnödenheter, vakthundar som hjälpmedel för vaktposter. Vid Sveriges långa gränser, vid ensligt belägna förråd och otaliga känsliga bevakningsobjekt - överallt behövdes hundar...





Dessutom ville man från försvaret ha med endast en organisation att göra och inte flera. Hundar och intresserade förare fanns, men uppsplittrade på olika rasklubbar och organisationer. Sex raser räknades som brukshundsraser; schäfer, rottweiler, dobermann, riesen, boxer, och airedaleterrier. FSSSH, Föreningen Svenska Skydds- och Sjukvårdshunden låg närmast till hands. Inom FSSSH, som bildats 1918, sysslade man med utbildning av samliga brukshundraser och hade genom sina styrelseledamöter inflytande såväl i rasklubbarna som i Kennelklubbens ledning. FSSSH hade stadigt c:a 400 medlemmar, anordnade kurser för hundar av brukshundras och bruksprov, som fyllde högt ställda anspråk. Svagheten var att FSSSH aldrig blev rikstäckande. Det var egentligen bara i Storstockholmsregionen, i Göteborg och i Västerås som aktiviteterna fanns.







Det hade flera gånger tidigare funnits tankar om en enad brukshundsrörelse. Dessa hade emellertid alltid stupat på grund av splittring och oenighet. I och med krigsutbrotten fick all meningskiljaktighet läggas åt sidan. Det gällde att få alla att streta i samma riktning. FSSSH hade tagit initiativ till fusionsöverläggningar och nu var det bråttom! Huvudansvaret för det intrikata fusionsarbetet bar dåvarande ordförande i FSSSH, Harald V Pettersson, som också valdes till den nya organisationens ordförande.







Som sagt, det kunde ha börjat bättre…







Harald V Pettersson, som lagt ner så mycket arbete på att få sammanslagningen till stånd, fick aldrig skörda frukterna av sin diplomatiska möda. Bara tio dagar efter fastställandet av organisationens namn avled Svenska Brukshundklubbens första ordförande. Till ny ordförande valdes Sven Rosengren.


Han odlade också goda relationer SKK-ledningen... och de behövdes för den nya organisationen stod på svajiga ben. Det var nämligen i detta läge som airedaleterrier började röra på sig... Airedaleterriern hade redan från starten 1918 tillhört FSSSH. Nu ville rasens företrädare lämna det nya SBK och ta sina hundar med sig!







Det var de goda tyska erfarenheterna av airedaleterriern i polis- och militärtjänst som motiverade SKK att nominera rasen till brukshundsgruppen. I ett uttalande från chefen för den finska krigsskolan, framhölls att airedaleterriern visade sig vara den hund som hade starkast nerver och bäst uthärdade trumelden under vinterkriget, 1939-40.







Det sista SBK önskade var att bli av med airedaleterriern! Man tog hjälpa av starka försvarsintressenter...







I ett brev till Kennelklubben den 22 mars 1944, skrev arméhundväsendets chef Einar Edström:







"Med hänsyn till de särskilda intressen som jag på grund av chefen för armén förordnande inom klubben företräder, får jag bestämt avstyrka, att airedaleterriern, som ur försvarssynpunkt måste betraktas som en synnerligen användbar brukshund, överföres från Svenska Brukshundklubben till viss annan, enbart för avelsändamål verkande kynologisk sammanslutning."






Men inga böner hjälpte. Trots alla protester var terriermänniskorna ståndaktiga!Goda råd var dyra... Hur skulle det gå för SBK?






Här hade man en ung organisation med nytt namn, en kompetent ledning, egen tidskrift och myndighetsuppdrag - och så rådde det brist på hundar! Uppfödarna hade det svårt under krigstiden, bristen på foder och veterinärmedicin var besvärande, valpsjukeepidemier grasserade. Kriget omöjliggjorde avelsutbyte över gränserna. Och så kommer en hyfsat stor och framför allt dugande ras och lämnar brukshundgruppen... Detta gick ju inte an!






För att lugna och trösta brukshundsföreträdarna måste någon ha erinrat sig colliehundarna...






De första räddningshundarna var collie, men det var airedaleterrier, tillsammans med de tyska raserna schäfer, dobermann och rottweiler, som kom att räknas som brukshundraser inom FSSSH. Och collie gick sin egen väg...






När det gällde en rasklubb för collie rådde länge ett säreget förhållande. En utanför kennelassociationen stående förening, ”Collievännerna”, bildade år 1924 Svenska Collieklubben, som därefter sökte association med SKK. Collievännerna måste ha känt sig bjudna med armbågen för SKK-anslutning erhölls först år 1931. Associationen hävdes föga oväntat redan året därpå på grund av konflikter. Trots att klubben existerade i många år därefter, blev den aldrig på nytt associerad med SKK. Rasen collie kom dock tillbaka, inte som egen specialklubb, vilket man ansågs ha misskött. Det blev SBK som fick förtroendet att ta hand om avelsansvaret för collie. SBK - som ju inte ens hade existerat så sent som något år tidigare! - hade ju skött sina åtaganden klanderfritt, anordnat kurser och utbildning, odlat kontakterna med SKK:s ledning, hållit försvaret på gott humör... Denna skötsamma och mönstergilla specialklubb - ingen kom sig för att ifrågasätta SKK:s drömskildring av sin senaste association - var nu redo att förvalta den ras där SKK redan en gång misslyckats. Collie blev år 1942 instoppad i Brukshundklubben och fick vips status som brukshund, medan airedaleterrier blev terrier och överfördes till Terrierklubben.







Av Lisbeth - 27 februari 2009 12:25

... är maningen så här inför stundande Wasaloppshelg!




Och urspårad är collierasens framtid... Gårdagens lilla inlägg om collie har fått en hel del tänkvärda kommentarer... även via mail och telefon har engagerade personer hört av sig. Någon uppmanade till studier av collieklubbens årsmöteshandlingar... Gjorde så och blev sittande en stund... Och där fanns annat... På föreningens hemsida står bl.a följande:




"En collie ska framförallt se snäll ut, utan att för den skull verka intetsägande. I colliens uppsyn ska nämligen finnas den där unika collieglimten, ett drömmande, en smula listigt uttryck.









Colliens själ ska avspegla sig så här; den aristokratiska, trofasta, vänliga och lojala hunden som är en riktig familjehund. En collie är inte utpräglat jaktbenägen och inte känd som slagskämpe, den är känslig för skrik och bråk bland de sina. Bäst tycker den om att vara tillsammans med familjen.









Kanske är det colliens vallningsinstinkt som gör den så synnerligen anpassningsbar till ett harmoniskt familjeliv. Gentemot okända är collien vanligtvis svalt neutral. Man har snarast en känsla av att collien betraktar främlingen under kritiskt höjda ögonbryn, innan den bestämmer sig för om den skall ge en vänlig svansviftning.









En collie är nöjd med umgänget med de sina och olycklig om den förmenas mänskligt sällskap. En kännare har sagt att collien är en stor hund utan att vara det. Den bara ser sådan ut genom sin päls.









Collien har inget behov av att förhäva sig och försöka vara störst, bäst och starkast. Vackrast och vänligast av dem alla - det är collien."




Bravo! Kunde inte ha sagt det bättre själv... Tycker mig känna igen den här kärleksfulla beskrivningen... Är den inte plankad från en rasspecial (Hundsport?) av Kris Sandberg (Beldams collie) från tiden det begav sig? Fast det anges förstås inte...



Är det den här nobla och älskvärda hunden som ska "utvecklas" för att passa nyare tiders brukstävlingar?




Fortsatt läsning på "Användningsområden" och man blir ännu mer betänksam...:




"Collien kom till Sverige under tidigt 1900-tal för att den svenska försvarsmakten ville ha tillgång till hundraser, som hade bevisat sin duglighet på artillerislagfälten i Europa och som skulle kunna uträtta liknande arbete under svåra förhållanden här. Därmed blev collien i Sverige tillsammans med schäfer, boxer, riesenschnauzer och några till en av de s.k bruks-hundraserna. Svenska Brukshundsklubben bildades för att utbilda och träna dessa hundar och deras ägare i militära färdigheter..."




Här är vi definitivt inte med längre... Så gick det inte alls till! Om desiniformationen på rasklubbens officiella hemsida är ett utslag av önsketänkande, medveten historieförfalskning eller helt enkelt att upphovspersonen är "very badly informed" må vara osagt. Spelar det någon roll? Vad folk hade för sig med sina hundar för 100-120 år sedan... Jo, det gör det faktiskt. Dels handlar det om colliefolkets självbild, alltså vilket kulturarv som man är satt att förvalta. Dels är det något som enkelt som trovärdighet, hederlighet om man så vill. Om man söker imbilla människor att collien sedan hedenhös varit brukshund - i den betydelse som beteckningen har fått i vårt land - och att den infördes till Sverige i enlighet med önskemål från "den svenska försvarsmakten" så är det naturligtvis inte korrekt, lika lite som den historiska felaktiga uppräkningen och ihopbuntningen av collie tillsammans med övriga, senare tiders brukshundraser. (Se historik i inlägget nedan). Utan besvärande reflektioner påstås att collie infördes till Sverige i början av 1900-talet efter att "bevisat sin duglighet på artillerislagfälten" - (de antydda slagfälten fanns geografiskt i Europa 1914 - 1918...) Därefter gör man ogenerat ett skutt i historien över fyra decennier och hamnar i andra världskriget, då Brukshundklubben bildades och collien inlemmandes i specialklubben SBK:s avelsansvar. Detta går inte an!




För ordningens skull, och utan ond avsikt, meddelas härmed att colliehundar deltog på den första hundutställningen i vårt land, anordnad av Hans Maj:t Konungens jaktklubb 1886. Det var A.E Nordenskiölds Polhem, dåvarande kronprinsens Tay och Fly, importerade från Lord Breadalbane i Skottland och S. Ekmans Rorie från Mr Peacock.




År 1896 (då alltså Svenska Kennelklubben hade bildats) hedrade Kennelklubben rasen med ett omnämnande i sin synnerligen jaktbetonade tidskrift. Efterssom "collien var till ingen eller så godt som ingen fara för det nyttiga vilda" rekommenderade klubben honom varmt som sällskapshund åt sådana hundvänner, som inte jagade. Samtidigt visade tidskriften en bild av en framstående representant för rasen, Ch Southport Perfection, och delgav också läsarna den engelska collieklubbens standard.

Av Lisbeth - 26 februari 2009 13:29

... om collien?









Collien skall utstråla skönhet, styrka, elegans och rörlighet. Den ska ha ett vänligt sinnelag, utan spår av nervositet eller aggressivitet. En fin collie är en skönhetsupplevelse som väcker rop av beundran. Ej att undra på att collie blev en av vår tids populäraste hundraser! I det här sammanhanget avses den långhåriga collien.









Nu är collien är i fritt fall. Registreringarna av långhår störtdyker och åsikterna om colliens utseende, temperament och allmänna duglighet går vitt isär. De som älskar rasen menar att collien, som vi känt den, står inför förintelse. Den stackars vackra collien har fått lida för sin skönhets skull...









Det har "alltid" varit bråk om collien. Bruksentusiasterna menar att collien är, har varit och framgent ska förbli en brukshund. Collieälskarna som sysslat med rasen i 40 år vill ha den "som den alltid varit". Uppfödarna tycker att de motarbetas på alla sätt och sliter sitt hår. En röst i mängden: "Jag skulle kunna få in en verkligt kanon, en fin avelshund från England. Men då måste den göra MH för att valparna ska kunna registreras. Kan jag utsätta en sådan hund för det? En kennelhund som levt hela sitt liv i skyddad miljö..." Domarna suckar och menar att det finns snart inte en enda sevärd collie i ringen: "Rackor, de ser ut som rackor med polarhundsvansar..."









Hur har det kunnat gå så illa? Vad är sanning, som Pilatus frågade.









Vi får gå till arkiven...









Var då collien en av de första brukshundraserna? Både rätt och fel... I likhet med airedaleterriern, som också den är en brittisk ras, var collie tidigt införd till Sverige och ansågs lämpad för brukshundsarbete. Men det dröjde innan collie infördes till SBK. Det hade varit naturligt att collien, som en av pionjärraserna i praktiskt brukshundarbete, skulle ha varit med i matchen när Föreningen Svenska Skydds- och Sjukvårdshunden (FSSSH) bildades 1918 – ursprunget till Svenska Brukshundklubben. Men så var inte alls fallet. Under första världskriget hade en ny medhjälpare dykt upp på slagfälten - hunden. På båda sidor av fronten användes airedaleterrier och collie som bevaknings- och sanitetshundar (våra dagars bevaknings- och räddningshundar). Dessa pionjärer gjorde nytta, tusentals soldater kunde räddas till livet tack vare hundarna.









I Sverige gjordes redan 1906 ett försök att introducera sanitetshunden i svenska armén; löjtnanten E. Lilliehöök och fanjunkare A. Ottergren tränade ett par skotska collie och ett par airedaleterrier, med vilka de gav en uppvisning inför medlemmar i ”Förening för hundens användning vid krigssjukvården”. Uppvisningen refererades utförligt i SKK:s tidskrift. Åskådarna häpnade över vad hundarna kunde prestera, men det skulle ändå dröja åtskilliga år innan hunden på allvar togs i bruk i samhällets tjänst.









De första räddningshundarna var collie, men det var airedaleterrier, tillsammans med de tyska raserna schäfer, dobermann och rottweiler, som kom att räknas som brukshundraser inom FSSSH. Först en god bit in på 40-talet beslöt SKK att collierasen - möjligtvis till dess olycka - skulle hänföras till brukshundarna. Förmodligen kände SKK ett behov av att ta ett fastare grepp om de oberäkneliga collievännerna...









När det gällde en rasklubb för collie rådde länge ett säreget förhållande. En utanför kennelassociationen stående förening, ”Collievännerna”, anordnade år 1924 en utställning i Stockholms Cirkus med uppvisning av inte mindre än 60 collie. I samband därmed bildades Svenska Collieklubben, som därefter sökte association med SKK, vilket dock erhölls först år 1931. Associationen hävdes redan året därpå på grund av konflikter. Trots att klubben existerade i många år därefter, blev den aldrig på nytt associerad med SKK. Collie kom in i SKK-värmen igen först år 1942, då SKK beslöt att den skulle hänföras till gruppen brukshundar och officiellt insorteras under SBK:s hägn. Collien fick status som brukshund, medan airedaleterrier överfördes till Terrierklubben. Så kan det gå!









”Detta betyder alltså att collien, för att erhålla championat å utställningar, måste ha avlagt anlagsprov å erkänt bruksprov. Collien blir därigenom även berättigad att i alla förekommande klasser deltaga i bruksprov. Särskild sektionsstyrelsen för collie har bildats”, skrev Brukshunden 1941.









Collie hörde till de första brukshundraserna som 1962 fick en egen uppfödarförening, ansluten till SBK, SBK:s avelsavdelning för collie.









Collie var inte med på rikssegrarprovet förrän år 1952, men då slog rasen till direkt och fick en svensk mästare, Ch Asagårdens King Dark stod för denna historiska seger. Året därpå återkom ekipaget på en silverplats. 1955 tog Tommy brons i spårhundsgruppen och 1957 blev det spårsilver för Pompe, medan Tommy blev 4:a. Båda hundarna deltog därefter i flera SM, Pompe skulle hamna på pallen 1960 när han tog brons i spår. Under resten av 60-talet lyste collien med sin frånvaro på mästerskapsnivå, men brukschampionat erövrades av flera hundar; Hassleholms Åby, Poulsgaards Black Maid samt Golden June.









Collie kunde dock fortfarande slåss om bruksmedaljerna; Hassleholms Åby tog sökbrons 1974 och Golden June vann rapportsilver 1978. Collie fick en svensk mästare i sök 1980, Hassleholms Omar.









År 1980 blev Hassleholms Omar Årets Brukshund.









Under tidsperioden 1968 – 1993 höll brukshundrasen collie ställningarna väl; 10 hundar erövrade brukschampionat och inte mindre än 65 hundar blev lydnadschampion. Under tiden 1976 – 1992 blev 18 collie tjänstehundar i bevakning. 1982 kom den första tjänstehunden i räddning, Arrow, som ingick i pionjärgruppen av utbildade räddningshundar i vårt land. Arrow följdes av fem räddningshundar åren 1983 - 1991. Det är exempel på intresset hos många collieägare att arbeta med sina hundar och på att collien i rätta händer kan vara en mycket kapabel brukshund.









Men sedan dess har det sett mörkare ut för collien som arbetande hund. Så sent som år 1986 vann collie 7 brukscert, men år 2001 hade inga cert i bruks tagits av långhårscollie. Samma år fick långhårscollie (alla grupper och klasser, exkl akl) 22 godkända resultat av 13 individer. (SBK:s tävlingsstatistik 2001).









Det förtjänar att påpekas att provreglerna i allt väsentligt ändrats de senaste decennierna. Fortfarande tävlas i den fyra grenarna skydds, spår, rapport och sök, men proven har blivit mer tävlingsinriktade och kraven på fart och precision missgynnar raser som t.ex collie. De senaste decennier har collie helt försvunnit ur mästerskapssammanhang, bara någon enstaka hund kommer upp i elitklass. Tävlingsintresserade uppfödare har försökt att anpassa collien till nyare tiders krav; "mera motor" är receptet. Men att pilla på inre egenskaper har sina risker... Collie med mer jaktkamplust, bättre gripande, etc. är ofta hetsigare, mer lättstressade - långt ifrån den nobla, värdiga, vänliga collien... det har t.o.m rapporterats om collie som slåss...









Men det är inte bara som brukshund som collien är på retur. Även själva rasen långhårscollie krymper ihop på ett oroväckande sätt. År 1981 registrerades över 1400 collie, två decennier senare har antalet registreringar minskat till 540. Colliestammen (långhår) har förlorat närmare 2/3-delar av sin rekryteringsbas och är en av de raser i SKK-statistiken som minskar mest, det verkar snarast vara fråga om fritt fall.









Det har knappast undgått någon att collie har varit på tapeten i debatten under de senaste åren. Kritikerna har menat collieaveln är kaputt. Den har resulterat i en överpälsad hund som kan göra sig bra i utställningsringen, men knappast i andra sammanhang och, som dessutom är drabbad av ljud- och andra miljörädslor, framhålles det.









SBK har begärt att samtliga föräldradjur av brukshundsras ska vara mentaltestade innan valpar kan registreras, vilket upprörde många uppfödare av collie. SKK/centralstyrelsen (CS) uttalade då att demokratiskt fattade årsmötesbeslut ska vara vägledande framför olika enskilda upprop. Det beslöts efter många turer att även collie fr.o.m 1 januari 2002 ska omfattas av kravet på att föräldradjuren ska vara mentalbeskrivna för att valpar ska få registreras. Så vitt det är bekant har åtgärden inte resulterat i fler collieregistreringer eller bättre hundar på bruksbanan eller i utställningsringen. Något är fundamentalt fel - alla välmenta och tvingande regler till trots.



Collievärlden går på halv maskin...









Och medan intressenterna strider så förintas rasen, praktiskt taget framför ögonen på oss.









Collien - den vackra, kloka, fina – vad blev den av?









Av Lisbeth - 25 februari 2009 14:30

Ursäkta att det blivit dåligt med bloggkreativiteten! Den här veckan har bara varit för mycket... inte en lugn stund! Och alla ni som undrat om fortsättningen på bloggdeckaren - lugn den kommer. Jag ska bara... etc...


Har haft inte så lite ågren för för att få den förvisso ytterst tänjbara ekonomin att hålla ihop fram till månadsskiftet! Därav den febrila aktiviteten de senaste dagarna... Har då människan ingen koll på debit & kredit? Jodå, men vissa saker kunde kosta praktiskt taget hur mycket som helst... Tandläkaren t.ex och så bilverkstan... Ja ni förstår...


Igår var det tandläkeriets "tur" - slapp ifrån med blotta förskräckelsen!


Idag en hektisk dag: skötte djuren och sen till Ford för förbesiktning. Dom brukar alltid hitta en massa annat... Därefter till banken för insättning av femsiffrigt belopp på räkningsbetalningskontot; bilförsäkring, rotfyllning, hundra balar hö, hederskulder, m.m etc.


As a precaution var Yours Truly skrudad i vinröda cashmeretröjan - kunde åtminstone känna mig lite rik även om jag inte är det...
Vacklade runt på stan, inväntandes Domen - alltså vad bilskrället skulle kosta att lösa ut!


Ingrid ringde och var snäll och gjorde mig sällskap. Detta gör man på bästa sätt genom att bjuda mor på lunch! Ja! Mot kineskrogen med raska steg! Mycket gott, tack, tack...


För att fördriva tiden gick vi in i diverse butiker... Själv vågade jag inte handla något, risken att övertrakassera checka-häftet var överhängande! Tröstade mig med att det iaf inte går att uppbringa något plagg som sitter bra! Detta i sin tur hänger troligtvis samman med det faktum att man numera har figur som en sköldpadda - fast utan skal...

Men så fann jag en underbar klänning som jag med ens såg skulle vara perfekt för Ingrid! Hon ilade dit - ah och oh! - men tyvärr! Fanns ej i rätt storlek...


Modfälld slog jag mina lovar runt provhytten, och si! - där hänger "Ingrids klänning" så söt och fin och i perfekt size! Och vad mer? Jo en jättesöt stickad dito till mor på rea, sanslöst billigt! Den köpte snälla dottern till sin (eventuellt) utblottade moder. På strålande humör vittjade vi våra fynd... Därefter ringde Peter på Ford, bilen kunde hämtas. Och efter denna lyckosamma dag syntes inget omöjligt. Så nu klarade jag mig igen, men ett nödrop! Man lever ett spännande liv...

Av Lisbeth - 24 februari 2009 20:23

.... visar vi gärna denna trevliga bild! Raglan-skottar med husse Dan Ericsson i Uppsala på kunglig invigning av veterinärhögskolan den 31 januari 2006 tillsammans med kronprinsessan Victoria! Prinsessan har ingen egen skotte men ser ut att trivas gott med sällskapet.

Av Lisbeth - 23 februari 2009 13:07

Efter helgens begivenheter är det skönt med en tupplur... Den här bilden fick jag nyss av Ingrid. Hennes lilla skotte Viggo - Raglan Reform Club - har hittat ett nytt favoritställe! Med sin ras sinne för effekter gör han sig naturligtvis extra bra mot den röda soffan. Visst ser det mysigt ut?
Vil, vil... Zzzzz...--PS Mordbloggen är uppdaterad!

Av Lisbeth - 22 februari 2009 16:13

Jag kunde inte motstå denna skottemöbel, modell äldre! Den har två våningar, är "handcrafted" hos ett förtag i Peterborough, etablerat 1890, vilket onekligen låter betryggande och är solid och robust på det där säregna brittiska sättet. Skottemöbeln är uppenbarligen aldrig använd!
Just nu fungerar den övre delen som förvaringsutrymme för vetbeddar och hundprylar. Nedervåningen står inbjudande öppen, om någon skulle känna för en tupplur... Jack har iaf provlegat... Just nu håller han ett vakande öga på katten Ture, som valt taket som utsiktsplats, hundsäkert och med utsikt över fågelstugan!

Presentation


SC Ormeryds Clint Eastwood DSM
& Yours Truly

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2 3 4
5
6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20
21
22
23 24 25 26 27 28
<<< Februari 2009 >>>

Tidigare år

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Ulvus - gäst hos verkligheten

senaste kommentarerna


Skapa flashcards