Design: Felix   

Ulvus National Detective Agency:

Sgt Rasmus:

- We never sleep...

Yours Truly har för ögonblicket lite tråkigt - dessutom arbetsskygg med krävande uppgifter framför sig - därför får det bli ett ögonblicks datorlek och drömmar över Rasmus och hans leksak i trädgården och solstrålarna leker i valppälsen. Lycka! Jag tycker han är så söt och fotot visar precis och fint hans sanna jag - nyfiken, pigg och trygg.   Elite (occasionally spelled élite) originally latin eligere, "to elect".

  Från politikerhåll (FP) har kommit ett nytt och välmenande förslag i akt och mening att ge arbetslivserfarenhet och innehåll i tillvaron för skoltrötta elever. Det ska skapas 8.000 lärlingsplatser. Isn´t that lovely? Absolut oantastligt och bra - eller?

Man undrar i vilken verklighet kära folkpartister lever? Vet de något om dagens arbetsliv? Alltså hur det ser ut på verkstadsgolvet... I dagens slimmande arbetsliv finns absolut ingen personal som kan avsättas som handledare till några lärlingar. De som säger däremot vet faktiskt inte vad de talar om!

Ingen djärv gissning att man saknar erfarenhet av verkstadsgolvet...

Samma sak gäller det stora mentalprojektet som SKK satsar miljoner på. Denna tanke har sitt ursprung ur en liten med inflytelserik utomparlamentarisk grupp - inget ont i det - vars mest högljudda tillskyndarna är av samma typ - annorlunda herrar, ivriga och välmenande damer, även någon riktigt ondskefull tant - som dyker upp varhelst något ska räddas, i detta fallet hundrasen collie. Även här är det långt från verkstadsgolvet. Vad som förenar, förutom inbördes beundran, är bristande erfarenhet av hund och uppfödning. Omsorgen om mentalitet låter bra... Någon däremot? Framför allt passar det utmärkt att köra fram till media och politiker.

Projektet lider dessvärre av påfallande demokratiunderskott. Vad SKKs högsta beslutande organ beställt och godkänt i verksamhetsplanen är en utvärdering av befintligt MH - det test som använts av brukshundklubben sedan slutet av 90-talet - inte skapande och  igångsättning av ett helt nytt test. För att öka förvirrningen ändrar det nya testet hela tiden syfte och namn och tidpunkt för praktiskt officiellt införande. Det spelar ingen roll hur många frågor styrelsen ställer eller invändningar och betänkligheter som görs eller till och med reservationer - det stora mentalprojektet ska genomföras till varje pris. Ingen har kunnat förklara hur det hela är tänkt att fungera "på verkstadsgolvet"...

Någon som vet?

SKK bedriver en omfattande tävlingsverksamhet: 300.000 tävlingsstarter vid mer än 6.000 tillfällen, 50 olika tävlingsreglementen.

Det är en mångmiljonindustri, en kulturell verksamhet som borde sättas in i ett större socialt sammanhang. Det har ingen tänkt på att göra.

Vad är det som räknas? Bara det som syns? I ringarna, resultatlistan, Hundsport, sponsorer, betalande publik...

Vad som är förutsättning är märkligt anonymt och ansiktslöst - det som sker i styrelserum och korridorsnack. Där huserar folk som mer ser till det som syns. Eller vad som synes vara. Vilket märks.

Praktiskt taget vilken klubb som helst, som ansökt om att få arrangera en utställning eller annan tävling eller provverksamhet, beviljas tillstånd till densamma. SKKs tävlingsverksamhet regleras av en myrstack av bestämmelser.

För att inte minst hålla de tävlande i schack producerar SKK centralt en strid ström av etiska regler och andra krav. SKK-funktionärer, alltså domarna, får städse nya förhållningsorder, ex vis SRD(SRD-lista över raser som bör uppmärksammas angående risker för exteriöra överdrifter). Domare ska också (numera) kontrollera inte bra att prislistan är korrekt ifylld, utan även icke önskvärda trender ang frisering m.m Det finns ingen hejd på hur mycket som ska hållas koll på i världens bästa hundsportland.

Däremot är det sämre beställt vad gäller förhållanden under vilka kontrollanterna, dvs domare och andra funktionärer, ska verka. Detta anses vara ett självspelande piano.

Ponera att du, kära bloggläsare, är auktoriserad exteriördomare och får inbjudan att döma på en tvådagarsutställning i vårt land. Glad packar du din lilla ränsel och beger dig till den anbefallda orten. Du har pluggat på aktuella rasers standard, du kanske ska förbereda dig för andra åtaganden, undervisa domarelever eller annat som hör till uppdraget. Givetvis har du med flera ombyten av kläder samt utrustning för alla eventualiteter - det är utomhusutställning.

Väl lyckligen på plats blir du för din inkvartering anvisad ett avsides beläget pörte långt under vandrarhemstandard. Ja, inte träbänk och stampat jordgolv, men blott snäppet däröver... Dit ska du mellan dina åtaganden släpa din värkbrutna lekamen och försöka få några timmars vila och kanske till och med sömn. Är det tänkt.

Man skiljer tydligen på folk och folk - de "finare" domarna, alltså utrikes, får bo lite bättre och mer centralt. Våra vanliga inhemska förväntas klara hemska inkvarteringar:

Ingen lampa i taket, inget bord, ingen stol, ingen plats att ställa resväskan. Det saknas uppvärmningsanordning, det saknas galgar i garderoben, på golvet ligger en skrynklig extrakudde... Visserligen slipper du just denna gång dela dusch med andra personer, men det är tji toapapper på toaletten. Ingen TV, ingen telefon - i kennelvärldens funktionärsboende kan ingen höra dig skrika...

Visserligen ser mottagandet inte alltid ut på detta sätt som på en utställning nära dig, men tillräckligt ofta. Att ställa upp och döma är att "se till hemmafronten", som en luttrad domare uttryckte det.

Det här är ett sorgligt försummat område. Till de iögonenfallande och chockerande brister hos många utställningsarrangörer hör det nästan pinsamma förhållandet att man är ur stånd att organisera logistik, boende, förtäring och service för sina viktigaste funktionärer. SKK-lorganisationen företräder ett land där man till fulländning drivit allt som hänger samman med administration och kamerala funktioner. Alla fiffigheter med omhändertagande av gäster vid seminarier, konferenser och annat demokratiskt och fint är väl utvecklat här. Den svenska modellen är ett föredöme. Varför gäller inte detta slagord även den tjusiga hundsporten?

I förskräckande omfattning är hundsport-arrangörer i Sverige mer borta i funktionärsservice än motsvarande i värsta bananrepublik.

Men klagas det då inte på skraltiga arrangemang? Jo förvisso, men klagomålen kommer oftast från tävlanden. Utställningsarrangörer kan bli av med tillståndet, men det är så dags då.

Förhållandet är väl känt och förväntas uthärdas med jämnmod. I slutna sällskap kan man skratta och jämföra sina historier: "Tänk när jag fick loppor i XX-vik..." och till och med spruta lite eld: "Jag tackar aldrig mer ja till att döma där eller där.."

Utställningsdomare är rädda om sina mödosamt tillkämpade auktorisationer. SKK är ju ett monopol bevars. Den som upplevs som besvärlig eller rent av illojal kan hamna i blåsväder och sen kan det vara kört. Det är i alla fall så som de mer ängsligt korrekta brukar förställa sig och stillatigande fortsätter att låna galgar och toa-papper av varandra.

I det offentliga rummet har SKK-oppositionen inte mer krut i sig än en bukett påskliljor.

Igår investerade Yours Truly ett par tusenlappar ytterligare i sin käraste hobby...(nu sticker jag ut hakan....) - mina *prydnadsdjur!

Först ny påse av Rasmus svindyra valpfoder (uppfödarens rekommendation) - men han mår så bra och ser kanonfin ut, så jag vågar inte chansa... Därefter hovslagarbesök och ponnyerna har fått fina fötter inför sommarbetet. Så åkte vi på kurs vilket var stor success - lilleman var rena solstrålen och tyckte allt var toppen! Resultatet får ni läsa i tidningen...

  Är han inte vacker? Rasmus var inte ett dugg trött när vi kom hem utan lekte sött i trädgården. 

* Miss P Mayhew: It´s for the view! Nothing compares to a good-looking horse (or Swedish Vallhund)

Lektorn i statsvetenskap Inga Brandell skriver i SvD om yttradefriheten och dess möjligheter till sanningssägande som är nödvändigt för demokratin men också till frispråkighet:

"I den grekiska filosofin beskrivs parrésia på två sätt"--" En form är den frispråkighet som utvecklas i alla möjliga sammanhang av folk som säger vad som faller dem in"..."Den andra formen - för individen och demokratin viktiga - är när en människa tar mod till sig och säger det hon är övertygad om är sant."..." "Reaktionen kan bli stark och våldsam. Hon riskerar att falla i onåd hos makthavarna, att såra sin omgivning eller att gruppen vänder sig emot henne. Demokratin vilar på den skillnad som individen förmår skapa i relation till sig själv, på sanningen som avstånd till de allmänt spridda uppfattningarna."

Är det inte lysande?

Vi behöver inte gå så långt för att hitta otaliga exempel. Det räcker fint med att studera den betydelseglidning av demokratiska beslut som vår egen chefsjunta åstadkommer.

Påtalar någon att det hela inte gått rätt till, så riskera vederbörande att anklagas för bristande lojalitet - i förlängningen att bli av med jobb och/eller uppdrag eller till och med att uteslutas ur församlingen.

Samtidigt som SBK växte med rekordfart hade den nya organisationen svårt att hantera alla intressen som spretade i olika riktningar - hundägarutbildning, brukshundsavel, tävlingar... I 50- och 60-talen med framtidstro och nya generationer, ökad fritid och intresse för stora robusta hundar, sökte sig allt fler till SBK-klubbarna. Det var konstant brist på instruktörer för alla kurser som efterfrågades.   Organisationens folk började glömma bort - om de nu en gång haft detta klart för sig - att man tillhörde eller på något vis hade att göra med Kennelklubben. SBK var sig själv nog. När SKK vid mitten av 70-talet blev en riktsorganisation med länsklubbar och specialklubbar, blev den synbara skillnaden tydlig nog. Det var "vi" och "dom".

Brukshundklubben kom att förkroppsliga den svenska efterkrigstidens överlägsenhetskänslor och moraliska mission i världen. SBK var bäst, där sysslade man med riktiga hundar och samhällsnytta, dit hade räddats det finaste och det bästa av hundkunnandets ideologi och ideal, medan den gamla Kennelklubben - i den mån man överhuvud taget bekymrade sig om hundvärlden utanför SBK - var utlämnad till snikna länsklubbar och specialklubbarnas vildsinta stamgräl. Kennelklubben var upptagen med kiv och split, det var för mycket pudeltanter och stingsliga jägare. SBK var förskonat från allt detta, man hade kunskap och kompetens att lära ut och kunde ta på sig allt större uppgifter.

När det uppdagades att schäfern - den största rasen och i särklass viktigaste tjänstehunden - hade ett utbrett höftledslidande, togs detta naturligtvis på stort allvar. "Några år av uppoffringar så är allt övervunnet." Det var så man trodde då. Det gick lätt att selektera i aveln, det fanns ju så många hundar att välja på - schäfer registrerade 7.000 per år, mer än tre gånger fler än nu. Brukshundfolket var snabbare än andra, också i att utveckla traditioner - i slutet av 80-talet hade man hunnit intala sig på ett tiotal år att det var en gammal SBK-tradition att verka för bekämpningsprogram, avelsspärrar och tvingande regler. Att brukshundfolket till att börja med gjorde allt för att bagatellisera ledproblemen störde dem inte i deras mission.

Det senaste decenniet har SBK utökat sina åtagande till att omfatta praktiskt taget alla hundar och raser. Av praktiska(?) skäl har man reducerat avelsomsorgen till två områden - hälsa och mentalitet.

Från sin moraliska alptopp kan SBK i makt av sin storlek och (röst)styrka - via sina delegater på fullmäktigen och styrelser - förkunna för övriga hundvärlden sitt syfte: att ge SKK (fast det inte gått) en sundare hundavel, att lära uppfödarna att avla på bättre mentalitet. Det låter vackert men är farligt.

När SBK gick i krig för sin uppfattning om vad som är bättre hundar grundlade man ovanan, aldrig utrotad, att dra ut på korståg. Att ersätta de europeiska kennelorganisationens tafatthet och korrupta maktbalans med en ny och bättre världsordning - en bättre hundvärld, att ge Sverige (först) och därefter resten av Europa en bättre hundavel som överensstämde med SBK-ideal. Sverige ska gå före... det är tanken som mer eller mindre tydligt uttalats.

Krig med ädla och goda syften blir gränslösa och förödande. Den moraliska ivern att utrota allt ont och allt dåligt via tvingande regler (man bestämmer själv vad som är dåligt) kan bara leda till ett moraliskt berättigat utövande av gränslöst tvång. 

Vanliga föreningar, klubbar och intresserorganisationer skapas genom att människor samlas runt ett gemensamt intresse. Så är det även i hundvärlden. Med ett undantag - Svenska Brukshundklubben.

Brukshundsrörelsen i Sverige är - på gott och ont -unik. Organisationen föddes i samband med det första världskriget och fick under andra världskriget sitt nuvarande namn, Brukshundklubben. Ingen annan hundklubb har så påverkats av världspolitiska skeenden och präglats av samhällsnyttans behov som Svenska Brukshundklubben. SBK är den enda hundklubb som tillkommit - ja, framtvingats av försvarsmyndigheten.

  1918 Under första världskriget hade en ny medhjälpare dykt upp på slagfälten - hunden. På båda sidor av fronten användes bevaknings- och sanitetshundar (våra dagars bevaknings- och räddningshundar). Dessa pionjärer gjorde en ovärderlig nytta, tusentals soldater kunde räddas till livet tack vare hundarna. Vid början av förra seklet organiserades också det första polishundarbetet. Hunden fick nya uppgifter i människans tjänst - brukshundens.

  I Sverige spirade intresset för utbildning av hundar enligt de polisiära och militära föregångarna. Det fanns nya uppgifter som skydds- och spårhundar i polisens tjänst och som militära patrull-, rapport- och sjukvårds- (sanitets-) hundar. Verksamheten engagerade även privatpersoner. 

  Den nya hundrörelsen i Sverige var snabbt etablerad. Trots detta uppstod problem som hade sin orsak i skilda uppfattningar om hur verksamheten skulle bedrivas. 

1940 Vid 30-talets början stod brukshundsrörelsen inför splittring och sönderfall. Det skulle till ytterligare ett världskrig för att brukshundsrörelsen skulle samlas under samma paraply. 1939 stod kriget för dörren. Arméns hundväsende mobiliserades och fler hundar behövdes. Kriget medförde ett ökat behov av hundar för militära uppgifter. De aktuella hundarna fanns organiserade inom FSSSH samt inom respektive rasklubbar. Från försvarsmyndigheternas sida anmäldes behov av att ha med endast en fast organisation att göra istället för flera. Tanken på att knyta ihop de olika rasgrupperingarna i en enhetlig organisation hade tidigare funnits, utan att en sådan sammanslagning hade kunnat förverkligas. Andra världskrigets utbrott ändrade emellertid förutsättningarna. Då bildades Brukshundklubben. Den 28 februari 1940 erhöll den nya klubben association med SKK.

I tidens beredskapsanda växte SBK snabbt. Vid början av 1940-talet hade SBK tio lokalavdelningar och 800 medlemmar. Tio år senare hade organisationen vuxit till 67 lokalavdelningar med 4 400 medlemmar. Verksamheten inom SBK kom att vila i huvudsak på fyra ben: lokalklubbar, bruksprov, frivilligverksamhet samt rasklubbar.

SBK fick till och med en särskrivning i Kennelklubbens stadga - om de militära intressen, som var förutsättningen för tillkomsten av SBK, hamnade i motsatsförhållande till SKK, så hade så hade SBK företräde.

Detta är en del av förklaringen till SBKs särställning inom även dagens kennelorganisation. Fortsättning följer...