Idag är det vintertid. Få sova en timme längre på morgonen. Gå i ide. Två månader till nyårsafton. Nytt år, ny vår, ny sommar... Läge att påminna om sommarens ljuvlighet med ledighet, lättkläddhet och tidningsläsning i solskenet på verandan...

Den ledige är svärsonen Boa, katten Labans husse, fotograf sonen Felix, vårt barnbarn. Håll ut, snart vänder det...

Tack Felix för den sköna bilden på farsan!

  Ture ser allt bättre ut... Skönt!

Mandy: Nu kan jag fräsa och vara "farlig katt", busa och  mysa med mamma!

Lillen har kommit tillbaka! Han har  flyttat in hos MissD och hennes unge.   Tanken är att han ska vara lekfarbror. Fungerar bra! (Fast just nu på bilden hade kattungen somnat...) Den här informationen är egentligen bara för Marina, så hon ser att våra skyddslingar mår bra och trivs tillsammans... Kameran blev felinställd och batteriet är slut, så detta suddiga foto får duga!

  Efter att ha lunchat rejält (pava + Ad-gucka) och busat med sin mamma en lång stund, så tänkte Mandy gå och ta sig en nap i sovlådan. Den bedårade uppföderskan - som håller på att storkna av så mycket gullighet - sa ett "kattljud" och lilla M vände på huvudet. Kameran fanns till hands och jag tryckte av...

Detta för att co-breeder Marina ska hållas up-to-date (skyller jag på...) över vår skyddslings minsta steg och framsteg.

Ber om ursäkt för den ostrukturerade *bakgrunden!

*Mandy: Ja kan väl inte hjälpa när stormatte fotar mej. Ja e ju söt jämt!

---

PS Den som vill kika på och läsa om annat än katter rekommenderas Anita W:s nyligen uppdaterade och mycket fina hemsida + blogg www.svedala2u.se

Massor av härliga bilder bl.a på Rasmus och hela den fina "fågelkullen" - det är visst ny bebbar på gång - so watch out...

  Jag tycker om katter... då inte minst perserkatter. Under 80-talet hade första dottern Marina tre stycken. Två blåcreme honor, Dessie och Patsy (blåcreme liksom sköldpadd är alltid honor..)och så Billy, en vit gulögd hane. Härliga katter! De var älskade familjemedlemmar och även fina utställningsmissar, om än på en blygsam nivå. Underbara djur för en tonåring att pyssla med...

Vi kommer alltid att vara tacksamma mot den kände yorksireterrier- och pekingeseuppfödaren Henrik Johansson, nu uppskattad utställningsdomare av västgötaspets och flertalet andra raser. Han introducerade oss till perserkatternas underbara värld. Marinas första perser Dessie var dotter till hans creme-hona.

Persianer är maffiga katter, runda, korta och satta, med fina bredder överallt och en vacker silkig päls som kronan på verket. Det finaste med perser är dock temperamentet; de är milda, vänliga, tystlåtna och försynta - sociala och roliga med många sällskapstalanger. Den folkligaste av Marinas katter var Patsy, som visserligen inte var någon höjdare ur utställningssynpunkt men som gärna poserade på foto. Därför blev Patsy vinjettkatt tillsammans med pekingesen Tott på min Djurspalt i Allas veckotidning under många år. (foto Hänt i Veckan)

Man har lärt sig något på den här tiden...   

Den saknade katten Ture (för ev nytillkomna läsare) som var spårlöst försvunnen i 8 dagar, efterlyst hos polis, annons i dagspress, letad efter högt och lågt, återkom mirakulöst fast i eländigt skick; uttorkad, mager, insmord med motorolja(?) - Ture börjar nu återhämta sig, äter och framför allt dricker. Men det mest anmärkningsvärda är att Ture, en innekatt på 11 1/2 år - är så otroligt kontaktberoende, jamar och håller hela tiden koll på var vi är.

Alltså har Yours Truly givit sig f-n på att alla katter ska instrueras att svara med kontaktrop. Tures mamma Klara kan det här. Hon är den enda katt som är betrodd att gå ut. Vi bor vägg-i-väg med starkt trafikerad landsväg. Hastighetsbegränsningarna i Drottningdals by upphör strax före vår gård, bilarna brukar lagom fått upp farten när de passerar här. Dessutom bor vi efter en kurva... Vi har helt enkelt inte vågat släppa ut våra andra katter. När Klara är ute, kanske ligger och drönar i höbingen och påminner sig sin ungdom (Klara har varit stallkatt) då svarar hon alltid på Klaaara - kisse-kiss-kiss...

Jam, säger det uppe bland höstråna och då vet vi var vi har varandra.

Var var jag? Jo, kontaktrop! Det har iaf lilla kattungen Mandy lärt sig... Hon är bara 4 1/2 vecka men t.o.m duktigare än västgötaspetsvalpen Rasmus, 7 1/2 månad. Rasmus är perfekt i allt annat men en riktig sölkorv vid inkallning. Han kan inte förstå varför man ska släppa vad man har för tassarna och störta in när två-beningarna ropar! Och så står han tyst någonstans så jag vet inte var han håller hus... Vilken tur att han har vit bläs och skjortbröst, så att man har en sportslig hans att få syn på honom...

   Men det kan Mandy dvs ge sig tillkänna. Urviktigt för varje katt! Mandy kan nu gå på låda, fälla ut och in klorna och vässa på sin korg, lapa i sig maten (nåja - pavan är bäst - än så länge), sitta i knä och bli borstad och omskött, piska med svansen och fälla bak sina miniöron - obs farlig katt! - vid lek med mamma MissD. Hon får vara ute från sin hage så mycket som möjligt. Hon måste ju lära sig klättra, balansera, leka, bli vig och stark. Om jag skulle lämna rummet så gäller det att inträda försiktig och ha koll på kattungen. Hon kan ju ligga och sova i vecket på en gardin... Och då - nu kommer poängen! - då är det jättebra med en liten katt som svarar på kontaktrop. Vid första kisse-kiss-kiss så hörs ett bestämt litet mio! Det betyder här-e-ja. Duktig liten tjej! 

Kände mig som Konrad Lorenz, när han kom på det där med prägling och ankungar.

Så då har man pejl på missen. Så praktiskt och fiffigt! Mio! var ordet...

  Susade in till Staden - efter patetisk uppryckning of Oneself - träffade kära far, Ingrid och Ola, angjorde krogen Ett Glas (som tidigare varit bank och sedan mäklarfastighet). Underbart att få äta god mat i trevligt sällskap, prata och skratta. Det var länge sen sist... Tack kära Ingrid och Ola. Så härligt att träffa er igen!

... och med konstant oro och bekymmer - då ser man ut så här! I need a bath, a haircut and a make-up!

   Har åldrats 15 år på en månad... Upptäckte detta när det befanns att kl. 10 på morgonen gick man omkring i morgonrock och skrattlinne, ds såväl ut-och-in samt bak-och-fram. Jag är normalt rätt noga (med mig själv) åker inte till Staden utan dusch, kamning, mascara och läppstift. Men nu har inget spelat någon roll... Förfallet går fort!

Hur Yours Truly ska lyckas snofsa till sig inför dagens lunch med Ingrid och Ola det är är en gåta. I & O har tillkännagivit att kära far & jag är bjudan på trevligt ställe idag. Hoppas jag lyckas rekonstruera nyllet så att släkten inte blir alltför skrämd/utskämd...

Upptäcker att Dagens Status borde dokumenteras - ivf användbar som motbild i senare livsskeden... Ja detta har varit en pärs! Det värsta var inte sömnlösheten, oron, ångest, tillkortakommanden, och så förstås det som satte-sig-i-kroppen dvs det obligatoriska ryggskjutet som ett brev på posten - utan just ovissheten.

Och att det inte riktigt gick att glädja sig åt något; Gunvalds championat och allmänna duktighet i ringen, fina kattungen, kommande bedrifter på Mässan, nytt stamnamn (förhoppningsvis), att det funkar bra med Gerda i nya hemmet, etc.

Vi skulle egentligen ha haft traditionellt familje-och-kalkonmys men det blev inställt. Varken far eller jag kunde ta oss samman.

Inom två timmar ska jag dock sitta och tindra på Ett Glas! Måste starta NU...

Ture - den förlorade sonen - har nu återtagit sin plats på tidningstraven bredvid brödrosten.   Glädjen över hans återkomst grumlas dock - efter närmare undersökning - av det skick han befinner sig i. Dels är han så fruktansvärt mager - t.o.m ansiktet är alldeles smalt, insjunket och trekantigt - dels är tassar och undersida insmorda i något som verkar vara motorolja. Undrans vad han varit med om?

Enda gångbara teorin är att han blivit skrämd (anläggningsarbete hos grannen -stort oväsen - grävning för kabel) krupit undan i något skrymsle, kanske blivit instängd någonstans. Har han kommit åt vatten? Den jämrans oljan går inte att bli av med med något känt shampo - husse är skickad till stan för att skaffa Yes. Jag förstår hur de har det som ska sanera oljeskadade fåglar. Hoppas han inte tagit inre skada av oljan. Den är väl giftig? Han är helt klart besvärad av den. Det är ju ändå fråga om en rätt gammal katt - 11 1/2 år. Ture verkar inte ha intresse av uteliggarlivet - han kom ut av misstag, hamnade utanför vår gård och det ena gav det andra. Min teori stämmer nog - jag har hela tiden haft på känn "han är närmare än vi tror". När han sen äntligen tog sig från där han befunnits sig - instängd eller ej - så var det inte med några osäkra steg eller räddhågsenhet som han nalkades hemmet. Nej, mycket bestämt och rakt fram kom den lilla katten, gav upp illtjut och begärde att dörren skulle öppnas. Vilken tur att sovrumsfönstret var öppet och husse hörde honom! Ture viker inte från vår sida - mycket rörande och smickrande för oss tvåbeningar. 

--

Ture är helt klart uttorkade - vilket styrker misstanken om att han varit instängd. Nu vet jag att ryggmärgsreflexen hos många - helt förståligt - är att han borde till veterinär, bli undersökt, uppvätskad, m.m Men just för ögonblicket hoppas jag det räcker med min patentmetod för alla åkommor, människor/djur - Värme & Vila.

Att stoppa in den utmattade katten i en bur - har aldrig varit i bur - och åka en skumpig bilresa på flera mil till vet - främmande människor, lukter, dropp och kanyler - är nog stress och mer negativt än en mer långsam återhämtning här i trygg miljö. Ture äter iaf och dricker för egen maskin.