känns det som.. nästan..

... vilket inte gör så mycket... Yours Truly är murveln som Gud glömde... Det är så tyst, så tyst.. Förresten, det är ju lugnt och skönt, så bristen på uppmärksamhet är lika bra... Gott om tid för House-improvements... betala räkningar och djurskötsel... samt återuppta bekantskapen med gamla godingar... litterära sådana vill säga.

På tala om gamla bekanta... gjorde ett inlägg om collie och vips tillkom ett halvt hundratal läsare..! Måtte finnas ett uppdämt behov av att ventilera denna nobla hundras... eller ivf vad som är runt-omkring.. Här står vetenskapen frågande.!

Och räcker ine detta som spänningsmoment kan man alltid med viss bävan kolla på http://icasualties.org/oef/ och leta bekanta namn.. samt bli lättad när man inga hittar.. Ugh..!

Antalet döda i våldsdåd efter koranbränningen, som president Barrack Obama och flera av USA:s högsta militära ledare bett om ursäkt för, är nu runt 40.

Också Afghanistans president Hamid Karzai vädjar om att våldsamheterna måste sluta.

– Nu när vi visat våra känslor är det dags att uppträda lugnt, sa Karzai.

Han säger att han respekterar afghanernas upprörda känslor efter bränningen av några koraner och andra religiösa texter vid en amerikansk militärbas  – en bränning som verkar ha skett mest av obetänksamhet.

Även om sex dagars ofta våldsamma protester runt om i Afghanistan är oroande i sig väcker dödsskjutningen av två amerikanska officerare i Kabul i veckoslutet  mera djupgående frågor om hur överlämnandet av säkerhetsansvaret till afghanerna ska gå till.

Det är oklart om mordet på de två officerarna, inne i vad som skulle vara ett säkert rum i inrikesministeriet, har direkt koppling till koranbränningen.

Men händelsen är den senaste i en lång rad där amerikanska och andra västliga militärer dödats av medlemmar av afghanska säkerhetstyrkor – styrkor som utlänningarna är tänkta att utbilda och ge råd till.

En central del av USA:s strategi är att amerikanska militärer ska arbeta intimt ihop med sina afghanska kolleger för att förbereda dem inför att stridande utländska styrkor ska lämna landet 2014.

Syftet är att den afghanska regeringen själv ska kunna upprätthålla landets konstitution, med dess nya rättigheter för kvinnor och minoriteter, och att den ska kunna förhindra att talibanerna återtar makten.

Våldsamheterna gör nu att hela den amerikanska strategin verkar mera osäker. Amerikanska och andra västliga officerare har nu tills vidare beordrats att lämna afghanska ministerier och andra regeringskontor, på grund av risken för nya attacker.

Ingen verkar kunna säga om och när de kan återvända till sina uppdrag.

Collien skall utstråla skönhet, styrka, elegans och rörlighet. Den ska ha ett vänligt sinnelag, utan spår av nervositet eller aggressivitet. En fin collie är en skönhetsupplevelse som väcker rop av beundran. Ej att undra på att collie blev en av vår tids populäraste hundraser! I det här sammanhanget avses den långhåriga collien.

 Senaste decenniet har dock collien varit i fritt fall. Registreringarna av långhår störtdyker och åsikterna om colliens utseende, temperament och allmänna duglighet går vitt isär. De som älskar rasen menar att collien, som vi känt den, står inför förintelse. Den stackars vackra collien har fått lida för sin skönhets skull...

 Det har "alltid" varit bråk om collien. Bruksentusiasterna menar att collien är, har varit och framgent ska förbli en brukshund. Collieälskarna som sysslat med rasen i 40 år vill ha den "som den alltid varit". Uppfödarna tycker att de motarbetas på alla sätt och sliter sitt hår. En röst i mängden: "Jag skulle kunna få in en verkligt kanon, en fin avelshund från England. Men då måste den göra MH för att valparna ska kunna registreras. Kan jag utsätta en sådan hund för det? En kennelhund som levt hela sitt liv i skyddad miljö..." Domarna suckar och menar att det finns snart inte en enda sevärd collie i ringen: "Rackor, de ser ut som rackor med polarhundsvansar...

Hur har det kunnat gå så illa? Vad är sanning, som Pilatus frågade.

Vi får gå till arkiven...

Var då collien en av de första brukshundraserna? Både rätt och fel... I likhet med airedaleterriern, som också den är en brittisk ras, var collie tidigt införd till Sverige och ansågs lämpad för brukshundsarbete. Men det dröjde innan collie infördes till SBK. Det hade varit naturligt att collien, som en av pionjärraserna i praktiskt brukshundarbete, skulle ha varit med i matchen när Föreningen Svenska Skydds- och Sjukvårdshunden (FSSSH) bildades 1918 – ursprunget till Svenska Brukshundklubben. Men så var inte alls fallet. Under första världskriget hade en ny medhjälpare dykt upp på slagfälten - hunden. På båda sidor av fronten användes airedaleterrier och collie som bevaknings- och sanitetshundar (våra dagars bevaknings- och räddningshundar). Dessa pionjärer gjorde nytta, tusentals soldater kunde räddas till livet tack vare hundarna.

I Sverige gjordes redan 1906 ett försök att introducera sanitetshunden i svenska armén; löjtnanten E. Lilliehöök och fanjunkare A. Ottergren tränade ett par skotska collie och ett par airedaleterrier, med vilka de gav en uppvisning inför medlemmar i ”Förening för hundens användning vid krigssjukvården”. Uppvisningen refererades utförligt i SKK:s tidskrift. Åskådarna häpnade över vad hundarna kunde prestera, men det skulle ändå dröja åtskilliga år innan hunden på allvar togs i bruk i samhällets tjänst.

De första räddningshundarna var collie, men det var airedaleterrier, tillsammans med de tyska raserna schäfer, dobermann och rottweiler, som kom att räknas som brukshundraser inom FSSSH. Först en god bit in på 40-talet beslöt SKK att collierasen - möjligtvis till dess olycka - skulle hänföras till brukshundarna. Förmodligen kände SKK ett behov av att ta ett fastare grepp om de oberäkneliga collievännerna...

 När det gällde en rasklubb för collie rådde länge ett säreget förhållande. En utanför kennelassociationen stående förening, ”Collievännerna”, anordnade år 1924 en utställning i Stockholms Cirkus med uppvisning av inte mindre än 60 collie. I samband därmed bildades Svenska Collieklubben, som därefter sökte association med SKK, vilket dock erhölls först år 1931. Associationen hävdes redan året därpå på grund av konflikter. Trots att klubben existerade i många år därefter, blev den aldrig på nytt associerad med SKK. Collie kom in i SKK-värmen igen först år 1942, då SKK beslöt att den skulle hänföras till gruppen brukshundar och officiellt insorteras under SBK:s hägn. Collien fick status som brukshund, medan airedaleterrier överfördes till Terrierklubben. Så kan det gå! 

 ”Detta betyder alltså att collien, för att erhålla championat å utställningar, måste ha avlagt anlagsprov å erkänt bruksprov. Collien blir därigenom även berättigad att i alla förekommande klasser deltaga i bruksprov. Särskild sektionsstyrelsen för collie har bildats”, skrev Brukshunden 1941.

 Collie hörde till de första brukshundraserna som 1962 fick en egen uppfödarförening, ansluten till SBK, SBK:s avelsavdelning för collie.

 Collie var inte med på rikssegrarprovet förrän år 1952, men då slog rasen till direkt och fick en svensk mästare, Ch Asagårdens King Dark stod för denna historiska seger. Året därpå återkom ekipaget på en silverplats. 1955 tog Tommy brons i spårhundsgruppen och 1957 blev det spårsilver för Pompe, medan Tommy blev 4:a. Båda hundarna deltog därefter i flera SM, Pompe skulle hamna på pallen 1960 när han tog brons i spår. Under resten av 60-talet lyste collien med sin frånvaro på mästerskapsnivå, men brukschampionat erövrades av flera hundar; Hassleholms Åby, Poulsgaards Black Maid samt Golden June.

Collie kunde dock fortfarande slåss om bruksmedaljerna; Hassleholms Åby tog sökbrons 1974 och Golden June vann rapportsilver 1978. Collie fick en svensk mästare i sök 1980, Hassleholms Omar.

 År 1980 blev Hassleholms Omar Årets Brukshund.

Under tidsperioden 1968 – 1993 höll brukshundrasen collie ställningarna väl; 10 hundar erövrade brukschampionat och inte mindre än 65 hundar blev lydnadschampion. Under tiden 1976 – 1992 blev 18 collie tjänstehundar i bevakning. 1982 kom den första tjänstehunden i räddning, Arrow, som ingick i pionjärgruppen av utbildade räddningshundar i vårt land. Arrow följdes av fem räddningshundar åren 1983 - 1991. Det är exempel på intresset hos många collieägare att arbeta med sina hundar och på att collien i rätta händer kan vara en mycket kapabel brukshund.

Men sedan dess har det sett mörkare ut för collien som arbetande hund. Så sent som år 1986 vann collie 7 brukscert, men år 2001 hade inga cert i bruks tagits av långhårscollie. Samma år fick långhårscollie (alla grupper och klasser, exkl akl) 22 godkända resultat av 13 individer. (SBK:s tävlingsstatistik 2001).

 Det förtjänar att påpekas att provreglerna i allt väsentligt ändrats de senaste decennierna. Fortfarande tävlas i den fyra grenarna skydds, spår, rapport och sök, men proven har blivit mer tävlingsinriktade och kraven på fart och "motor" missgynnar raser som t.ex collie. De senaste decennier har collie helt försvunnit ur mästerskapssammanhang, bara någon enstaka hund kommer upp i elitklass. Tävlingsintresserade uppfödare har försökt att anpassa collien till nyare tiders krav; "mera motor" är receptet. Men att pilla på inre egenskaper har sina risker... Collie med mer jaktkamplust, bättre gripande, etc. är ofta hetsigare, mer lättstressade - långt ifrån den nobla, värdiga, vänliga collien... det har t.o.m rapporterats om collie som slåss...

 Men det är inte bara som brukshund som collien är på retur. Även själva rasen långhårscollie krymper ihop på ett oroväckande sätt. År 1981 registrerades över 1400 collie, två decennier senare har antalet registreringar minskat till 540. Colliestammen (långhår) har förlorat närmare 2/3-delar av sin rekryteringsbas och är en av de raser i SKK-statistiken som minskar mest, det verkar snarast vara fråga om fritt fall.

Det har knappast undgått någon att collie har varit på tapeten i debatten under de senaste åren. Kritikerna har menat collieaveln är kaputt. Den har resulterat i en överpälsad hund som kan göra sig bra i utställningsringen, men knappast i andra sammanhang och, som dessutom är drabbad av ljud- och andra miljörädslor, framhålles det.

 SBK har begärt att samtliga föräldradjur av brukshundsras ska vara MHbeskrivna innan valpar kan registreras, vilket upprörde många uppfödare av collie. SKK/centralstyrelsen (CS) uttalade då att demokratiskt fattade årsmötesbeslut ska vara vägledande framför olika enskilda upprop. Det beslöts efter många turer att även collie fr.o.m 1 januari 2002 ska omfattas av kravet på att föräldradjuren ska vara mentalbeskrivna för att valpar ska få registreras. Så vitt det är bekant har åtgärden inte resulterat i fler collieregistreringer eller bättre hundar på bruksbanan eller i utställningsringen. Något är fundamentalt fel - alla välmenta och tvingande regler till trots.

Collievärlden går på halv maskin...

 Och medan intressenterna strider så förintas rasen, praktiskt taget framför ögonen på oss.

Collien - den vackra, kloka, fina – vad blev den av?

E de Vår så e de...

When I look back
On the dreams I left behind;
Buried there in all my thoughts
It is you I always find.

I saw you then as I see you now
Through love's impassioned blindness,
A heart so fashioned there within
Filled with love and kindness.

How often has my heart declared
With anguish, for my words are few,
That the wind shall blow a little longer,
To keep me here with you.

Sweeter still are the pains of love.
The bonds of love grow stronger,
Even after the moonlight has gone to sleep,
I shall always love you longer.

No other can stir my heart so deep,
Or thrill me through and through,
And in my dreams there will never be
No other love but you.

When I look back to times gone by
There is one sure thing I know
It is you my love, who stole my heart
Almost a year ago.

Fortsatte söka tröst i mitt meningslösa idiotliv... Great Literature..! Uppsteg ur dvala, efter dusch och tekopp kändes det lite piggare. Framtidsutsikterna äro dock fortsatt diffusa och har ivf ingen lämplig form, inte ens i huv´et på en annars erkänt påhittig person som Yours Truly. Hoppet om räddning är långt bort.. även i bokstavlig mening......

 Det är sådana dagar som man vill vara Oblomov...

 Oblomov* är titel och namnet på huvudpersonen i en roman av Ivan Gontjarov. Boken kom ut 1859 och räknas till klassikerna i den ryskspråkiga litteraturen. Den ger en insiktsfull skildring av miljöer hos 1850-talets herremän. Romanen tillkom då det feodala godsägarsystemet konfronterades med den nya industrialismen, och godsägarna visade sig vara hjälplösa och inaktiva inför den nya tidens förändringarna, och liksom titelpersonen, Ilja Oblomov, hade lättja som huvudsysselsättning. Där finns en del underbara beskrivningar, inte minst på chefer i den ryska statsapparatem som (jag citera ur minnet) "I sina underlydandes intill idiotism förskrämda anletsdrag, kunde spåra, inte bara lojalitet, utan till och med duglighet".

 Oblomov är en sömning typ som inte vill företa sig något. Han får besök av journalisten Penkin, en rufsig och ovårdad figur, som vill få med Oblomov på ett evenemang. Oblomov, som inte kan tänka sig något förfärligare än att ge sig ut och vara med om något, värjer sig förskräckt. Det är här jag känner igen mig; när det är segt, när tingen äro emot en, när tillvaron känns meningslös och det är svårt att få struktur på det hela - ack hur mycket lättare är det inte att ge upp, följa tapetslingor på väggen, stänga ute omvärlden och slöa bort sitt liv.

 Stundom, inför verkliga eller imbillade motigheter, då vill jag bliva Oblomov. Men mest av allt är jag nog Penkin, som rusar vidare...

  *Oblomov, har gett namn åt oblomoveri som betecknar förmågan att slösa bort sitt liv, trots bildning, goda möjligheter och ideér.