I begynnelsen... ja, vad var man då? Hunduppfödning är ett hantverk, en konstart och konst kommer av kunna. Det är bara att inse att man som uppfödare, oavsett nivå, är en länk i en kedja som sträcker sig många generationer bakåt. Det är ens hundsportsliga och oavvisliga plikt att förvalta sin del av kedja. Hur börjar man då? Jo, man lär sig... själv. Utbildning och kurser är nog bra, men hantverket i uppfödning med allt vad därtill hör, det måste man tränas i på egen hand. Fast det är ju förstås bra att ha en god modell att arbeta efter, the Good Example. Tyvärr börjar det bli allmer ont om dem...

 Alla uthålligt framgångsrika som jag känner har börjat på detta sätt; man har redan i unga år gått i lära hos någon duktig uppfödare och lärt sig jobbet från grunden. Det finns helt enkelt inget annat sätt.

 Tänkte i dessa banor när den här bilden dök upp i Kennelklubbens Jubileumskrönika. Den visar en 15-årig Dan Ericsson i ett första(?) framträdande i strålkastarljuset på Stockholmsutställningen 1971. Hunden heter Torsloch Tordyvel, e Ch Ferox Ferax, uppf Birgit Norman, äg Eva Warrén och Dan Ericsson visade honom till championat & BIR. Det har gått några år sedan dess, men unge Ericsson är lätt att känna igen; den mörka snedluggen, samspel med fotografen och koncentration inför uppgiften. Observera vänsterhanden som inte håller i svansen, utan kontrollerar den med en "magisk" gest. Detta apropos hur man börjar... Och så blev det ju bra också!

  Yours Truly får känningar av flashbacks. Ety, jag har varit med förr...
Så här var det; på 70-talet levde vi i Den Bästa Av Världar. Vi - dvs jag och ett flertal entusiaster, ägde, importerade och födde upp en underbar hundras som kallas tibetansk spaniel. Det är en liten orientalisk tempelhund som räddades till eftervärlden genom en handfull hundar, som kom till väst på slingriga vägar. Rasen befanns vara mycket ursprunglig och sund, väldigt charmig, långlivad och seg. Inga rassjukdomar och med urhundens sunda instinkter i behåll. Vi födde upp, tävlade och slet i yrvaken fröjd. Det var en härlig tid! Roligt att vara pionjär! När så på 80-talet de första rapporterna kom om ögonförändringar slog vi ifrån oss med kraft. Inte kunde vår genomsunda lilla tempelhund ha någon läskig sjukdom som obönhörligt leder till blindhet? Chock, förnekelse, sedan långsam insikt. Allra mest slogs det ifrån från rasens "hemland" dvs England. Det var bara vi hysteriska tibbeuppfödare i Sverige som hittade på detta för att göra oss märkvärdiga. Dessutom förstörde vi den engelska exporten med vårt dillande... Till att börja med diagnostiserades ögonförändringar som retinopati. Så småningom blev det obönhörligt klart; det var PRA och ingen annat. Detta var inte kul. Särskilt inte för Yours Truly som lyckades föda upp den första PRA-hunden och dessutom var avelsråd... Många stora kennlar lade ner uppfödningen, bl.a jag själv. Andra, som var av segare virke, byggde upp sin stam igen efter friska linjer. Efter mycket stönsamhet fick rasen ett hälsoprogram, innebärande att man måste lysa avelsdjuren varje år. Föräldrar och syskon till PRA-fall tas ur aveln (registreringsfödbud). Inga valpar registreras i SKK utan att föräldrarna har friska papper. Nu har tibetansk spaniel kommit till rätta med PRA, endast något enstaka fall upptäcks årligen. Det här har kostat och kostar på.
Känner igen hela processen i det som pågår inom vgs. Det går att dra paralleller mellan TS och vgs. Raser som rekonstrueras ur en mycket liten population. Sunda urhundar som snabbt blev populära. Ett antal decennier när allt är frid och fröjd. Och så de första rapporterna om ögonförändringar, av naturliga skäl i länder med mindre antal hundar i aveln än moderlandet. Hundarna blir på så vis snabbare släkt med varandra och processen går fortare. I moderlandet är man tämligen ovillig att ta sig an problematiken, åtminstone till att börja med. En av PR-ideérna bakom vgs är ju just deras friskhet och sundhet. Problemet med de förändring som upptäckts hos vgs är att ögonexperterna är lite frågande om vad det hela rör sig om; är det något som är naturligt för just den rasen? En alldeles egen variant av PRA som bara vgs har?
Vi får avvakta vad den aktuella undersökningen givit för resultat. Det kanske vore en god idé att lysa vissa äldre hundar, inte för att hitta fel, men för att kunna veta var man står. Det är inte stor mening (i det här stadiet) att ögonlysa mycket unga hundar, som sällan har förändringar. Dessa dyker upp i mer mogen ålder, vilket är en av de läskiga sakerna med PRA. Hunden har ju då kunnat få ett antal valpar.
Under tiden - alltså med experterna analyserar resulten och grubblar på förslag till åtgärder - får man anta att rekommendationerna från SKK:s Specialklubbskonferens 1990 på Hundskolan i Sollefteå står sig: använd hundar som är så obesläktade med varandra som möjligt. Av en ren tillfällighet och å arbetets vägnar, råkade jag närvara vid den konferensen. Den förändrade mitt uppfödarliv och tänkande. Här satt rader av skickliga uppfödare, Hamilton-plakettörer och andra och fick höra av SKK:s genetiker och avelskonsulter, Sundgren, Hedhammar, m.fl., att allt vad man dittills trott och hållit sig till vara rena hundförstörelsen. Släktskapsavel ger defekter i förskräckande omfattning... Uppskakad lyssnade jag och insåg att det som sades var sant. Jag hade hållit på med uppfödning mer en 20 år och ibland både sett (och fått) tragiska exempel på just detta. När jag började med schäfer på 60-talet var linjeavel det finaste som fanns. Kennlarna annonserade stolt aktuell valpkull linjeavlad på xx 3-3, 4, 5 eller liknande, avelskombinationer som får dagens genetiker att rysa. Talespersonen HS tjänstehundar fick frågan om HS kriterier för aveln: att hundarna inte är släkt...

Follow your heart beat.. and listen to your Soul and Spirit..
You will know that there are several ways God has designed you
to overcome difficulties./L L

Når dagen kommer 
med tomme lommer 
og den allersidste brandert bæres hjem
er der ikke flere drømme
og gaden ligger øde hen
men når lygterne tændes
så hænger vi sgu på den igen.
Frække chicks og friske fyre
drøner rundt og spiller dyre
i al evighed.
Så kom og ta' mig
hvis du vil ha' mig. 

Trots förantvardade "tomme lommer" är Yours Truly lycklig nöjd & glad - hur detta nu kan komma sig...? Man kan t.o.m våga sig på ett litet Yippi! - tyst för mig själv... Antingen är vår lycka gjord.. eller så blir det platt fall.. fem spänn till den som närker nån skillnad..!

Jumbo Nummer Nul, lyrics Kim Larsen

Så här skrev den legendariske kynologen och författaren Björn von Rosen: "En ras får under förädlandet aldrig manglas för långt ut i någon enskild riktning, inte så långt att Hunden i hunden börjar tunnas ut."---"Hur är det med fågelhundarna, har inte en del av den gamla naturklokheten i arbetet gått förlorat hos några av just de populäraste och långt drivna raserna? Den klokhet som gjorde det till ett oabrutet nöje att jaga med dem, innan fältflygartypen vuxit fram, till ögats njutning och - kanske - sinnets hemliga irritation."

 Så långt den vise von Rosen i Hundsportartikeln från 1965; om att tillvarata en hundras. Tål att tänka på, inte minst inför stundande helg då SM för brukshundar ska avgöras. Det är lätt att överföra tankegångarna till andra rasgrupper, ex vis brukshundar och varför inte - västgötaspets? Kraven på förändringsarbete som prioriterar fart och flashighet i mertitjaktens namn kan få förödande konsekvenser.

 Det här kan självfallet diskuteras. Men så diskutera då! Och tänk efter!