Den i Sverige fridlysta stinkpadda är ett groddjur

Nils Ferlin visste en del om grodor..

KLÄTTERGRODA (Nils Ferlin ur Från Mitt Ekorrhjul (1957))

- Ack, klättergroda lilla

Ihärdigt under årens lopp

från gren till gren du kravlat opp.

Nu står du högt i buskens topp

men luktar lika illa.

Nils Ferlin visste inte minst en hel del om människor och dess underart klättergrodor. Många sådana finns i den så kallade hundvärlden... Man kan undra varifrån de kommer och vad som är syftet med de ihärdiga maktanspråken. Det sägs att människor som upplever sig som misslyckade i sitt privata liv, i sin civila karriär - brukar återfinnas i hundklubbars ledning...

Man kan utsträcka jämförelserna ytterliga till den s.k stinkpaddan, även det frekvent förekommande i sammanhanget..

Ens sinne för humor berördes av xxorganisationens tomhet, dess alltigenom charlatanmässiga karaktär: som någon slags ytlig psudoreligion iakttog man en mängd riter och yttre former, tillerkände varandra utomordentliga hederstitlar och kraschaner, inbillade sig göra någon slags andlig insats, maskerade det helas dåraktighet genom vissa former av filantropi och gottade sig i den chans till festligheter, braskande hyllningstal, självuppförstoring, superi och verklighetsflykt som sammanträdena erbjöd..

Dr. Göran Bodegård  - FCI allround-domare & SKK/CS ledamot - skrev något ytterst tänkvärt I DOg World i anslutning till detta, under rubriken

Why do we show dogs?

"Dogs shows have changed radically. The original purpose was to get the result of your breeeding efforts assessed by an expert with the intention of securing the heritage of the breed och supporting its improvement."

"We do our best when we show our dogs - and it is only when the competition itself and the manner of presentation become ends in themselves and lose the connection with the importance of the breed, that there is any risk involved in the sport of competing with show dogs."

"The balance is lost when judges appointed not on their knowledge and merits but because of their economic usefulness regarding the number of breeds they can judge and the size of entries they draw."

"When the economic influence overrides the quality aspect, the show societies do harm to the breeds. When winning at any cost has become much more important than the interests of the breed, the sport has fostered a 'dog addiction' that is harmful to the exhibitor´s mental well-being. "

"It is easy to understand why the competitive sport has become an obsession and compulsion and becomes a threat to the social and economic life of the exhibitor."

 "Dog shows should not be blamed for personal distortions of this sort but undoubtebly the publicity, glamour and fame nowadays connected to these competitions can be rather seductive, even for the most serious breeder if they aim to be a contender for a dog of the year award.""The risk to the breeds are obvious when people start to select their stock on what happens in the show ring rather than through their knowledge and care for the breed."

Det är alltså själva kringgrejen som Yours Truly är kritisk till- och dess profitörer... Har inte sett till så mycket sådant i kattvärlden dock.. How come..?

Samtidigt som SBK växte med rekordfart hade den nya organisationen från 50-talet och framåt svårt att hantera alla intressen som spretade i olika riktningar - hundägarutbildning, brukshundsavel, tävlingar... I 50- och 60-talen med framtidstro och nya generationer, ökad fritid och intresse för stora robusta hundar, sökte sig allt fler till SBK-klubbarna. Det var konstant brist på instruktörer för alla kurser som efterfrågades.   Organisationens folk började glömma bort - om de nu en gång haft detta klart för sig - att man tillhörde eller på något vis hade att göra med Kennelklubben. SBK var sig själv nog. När SKK vid mitten av 70-talet blev en riktsorganisation med länsklubbar och specialklubbar, blev den synbara skillnaden tydlig nog. Det var "vi" och "dom".

Brukshundklubben kom att förkroppsliga den svenska efterkrigstidens överlägsenhetskänslor och moraliska mission i världen. SBK var bäst, där sysslade man med riktiga hundar och samhällsnytta, dit hade räddats det finaste och det bästa av hundkunnandets ideologi och ideal, medan den gamla Kennelklubben - i den mån man överhuvud taget bekymrade sig om hundvärlden utanför SBK - var utlämnad till snikna länsklubbar och specialklubbars vildsinta stamgräl. Kennelklubben var upptagen med kiv och split, det var för mycket pudeltanter och stingsliga jägare. SBK var förskonat från allt detta, man hade kunskap och kompetens att lära ut och kunde ta på sig allt större uppgifter.

När det uppdagades att schäfern - den största rasen och i särklass viktigaste tjänstehunden - hade ett utbrett höftledslidande, togs detta naturligtvis på stort allvar. "Några år av uppoffringar så är allt övervunnet." Det var så man trodde då. Det gick lätt att selektera i aveln, det fanns ju så många hundar att välja på - schäfer registrerade 7.000 per år, mer än tre gånger fler än nu. Brukshundfolket var snabbare än andra, också i att utveckla traditioner - i slutet av 80-talet hade man hunnit intala sig på ett tiotal år att det var en gammal SBK-tradition att verka för bekämpningsprogram, avelsspärrar och tvingande regler. Att schäferfolket till att börja med gjorde allt för att bagatellisera ledproblemen störde dem inte i deras mission.

Det senaste decenniet har SBK utökat sina åtagande till att omfatta praktiskt taget alla hundar och raser. Av praktiska(?) skäl har man reducerat avelsomsorgen till två områden - hälsa och mentalitet.

Från sin moraliska alptopp kan SBK i makt av sin storlek och (röst)styrka - via sina delegater på fullmäktigen och styrelser - förkunna för övriga hundvärlden sitt syfte: att ge SKK (fast det inte gått) en sundare hundavel, att lära uppfödarna att avla på bättre mentalitet. Det låter vackert men är farligt.

När SBK gick i krig för sin uppfattning om vad som är bättre hundar grundlade man ovanan, aldrig utrotad, att dra ut på korståg. Att ersätta de europeiska kennelorganisationens tafatthet och korrupta maktbalans med en ny och bättre världsordning - en bättre hundvärld, att ge Sverige (först) och därefter resten av Europa en bättre hundavel som överensstämde med SBK-ideal. Sverige ska gå före... det är tanken som mer eller mindre tydligt uttalats.

Krig med ädla och goda syften blir gränslösa och förödande. Den moraliska ivern att utrota allt ont och allt dåligt via tvingande regler (man bestämmer själv vad som är dåligt) kan bara leda till ett moraliskt berättigat utövande av gränslöst tvång. 

his piece of embroidery by name Wishful House by the hands of Yours Truly.. long time ago .. It istill my idea of The Real Place - Wishing house in other words. It does not cost to dream - it makes life so much better ..

  En film om Astrid Lindgrens liv ska bli till..

Tanken gör halt en liten stund.. Yours Truly har faktiskt en liten historia med den berömda författarinnan.

Så här var det; under början av 90-talet var tidningen Brukshunden starkt engagerad i eldressyr.. först naturligtvis elhalsband, men också kodressörer, el-påfösare och annat. Vi satt i riksdagen och lyssnade på debatter, intervjuade politiker och läste protokoll. En strid ström artiklar behandlade ämnet ur alla tänkbara vinklar. Vi var nog ganska olidliga..

Bl.a ville Jägareförbundet använda elhalsband för att göra jakthundar s.k ren-rena. Samerna var däremot. De ville inte ha jakthundar i renbeteslandet, ren-rena eller inte.. Brukshundklubben ville inte dressera hund med el... 

Samerna skulle träffa dåvarande jordbruksminister Karl Erik Olsson. På något vis lyckades vi - Brukshundens reportage-team - krångla oss in på jordbruksdepartementet och fick några uttalanden av Olsson. Efteråt bjöd samerna på lunch..

Hurusom blev det till ett inslag i tidningen som väckte stor uppståndelse - Ministern såg inte glad ut på bild.!

Förutom Olsson intervjuades företrädare för samernas organisation. Det gällde ju inte minst djurskyddsaspekten och vad vore bättre än att få in den kända djurvännen Astrid Lindgren i sammanhanget. Jag ringde bostaden i Furusund.. och fantastiskt nog svarade Astrid Lindgren. Hon var ju ändå  närmare 90.. Min fråga var naturligtvis om Astrid fann det förenligt med djurskyddslagen och en god djursyn att dressera djur med elstötar: Efter några sekunder kom svaret klockrent:

- Jag tycker jägarna själva ska få en elstöt i rumpan!

Detta räckte.. 

Stort spektakel uppstod.. på ledarplats i Svensk Jakt skrevs: Lars Anders Baer (samepolitiker) är bortom all räddning.. och Pippi Långstrumps andliga moder förlåter vi.. Men Gunnar Lindgren (Brukshundens redaktör) förlåter vi aldrig!

Eldressyr blev småningom i lag förbjudet.

Fåfängligheters fåfänglighet! Fåfängligheters      fåfänglighet!  Allt är fåfänglighet! Vad förmån har människan av all möda som hon gör sig under      solen?
Och jag vände mitt hjärta till att begrunda och utrannsaka genom

      vishet allt vad som händer under himmelen; sådant är ett uselt      besvär, som Gud har givit människors barn till att plåga sig      med.
 När jag nu såg på allt vad som händer under himmelen, se, då var      det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind. Det som är krokigt kan icke bliva rakt, och det som ej finnes      kan ej komma med i någon räkning.