Sista ordet om colle... eller kanske snarare collieklubben... med åtföljande förvecklingar? Ja, kanske... Ämnet är numera helt självskötande... En förenings makt bestäms av hur många och hur inflytelserika bundsförvantar den har. Systemet bygger på vår förmåga att hålla god min...











Bloggen är all-time-high - ligger på 20:e plats bland de 100 populäraste bloggarna (av 33.000) - även de mest kommenterade - engagerade läsare saknas inte... Är det inte märkligt att INGEN i de 60-talet kommentarer och mail som inkommit har några invändningar, utan tvärtom är tacksamma "att sanningen kommer fram"... NÅGON borde väl ha en annan åsikt/uppfattning/verklighetsbeskrivning...? Eller är det så att man inte nedlåter sig till att läsa en privat blogg? Eller i vart fall inte vill medge det? Så come on nu och var inte blyga! Jag lovar att släppa till åsiktsutrymme för avvikande kommentarer... Om inte annat så vore det intressant hur den/de resonerar när man med berått mod destruerar en hel ras...










Dagens illustration är en ny bild på WW08 CH Steadwyn Fashion N' Passions. Kan kanske tyckas mycket med två bilder på samma hund... Men hunden är utmärkt och karatäristisk och fotot rätt utsökt med perfekt fångat klassiskt collieuttryck.























***









Det är frestande att vid skildringen av människor i storslagen verksamhet hitta någon bestämd vändpunkt i deras levnadsförlopp. Fram till den har allt lyckats för dem. Mygel och tur i förening har välsignat alla deras handlingar. Men vid denna vändpunkt ändras allt. "Katten kommer ur påsen". Inget lyckas för dem längre. Denna vändpunkt når de fram till just då triumfen tycks säkrad och alldeles inom räckhåll.









För de för dagen tongivande i collieklubbens ledning syntes vändpunkten vara det nyligen timade årsmötet - för att ytterligare bekräfta denna föreställning om att lyckan slår om just i triumfens ögonblick, som en passande varning mot mänskligt övermod...









Alla kennelpolitiskt insatta vet att det finns vissa oskrivna regler som måste iakttas för ett lyckosamt långsiktigt vårdande av hjärtefrågor. I föreningen för collierasen tycks man inte ha förstått detta, eller i vart fall inte brytt sig om att leva upp till denna grad av anständighet. På ett par punkter har iögonfallande misstag begåtts:









* Inför mötet hade man helt enkelt gjort lite för mycket... Det hör till pre-årsmöte (med intrikata frågor på dagordningen) att det dras i lite tåtar, rings samtal hit och dit, styrkorna formeras... Men det här gick utanför totalisatorn... Busslastmöte, massor av nyvärvade medlemmar - uppenbarligen okunniga om rasen och obevandrade i procedurfrågor...









* Man har inte försökt dölja sitt hat eller i vart fall förakt för motståndarsidan. Alla som deltog på årsmötet, och som inte tillhör aktivistfalangen, har vittnat om att stämningen var "hatisk". Det hör till god ton att använda beslutande möten åt att väcka förslag, debattera, hävda sin ståndpunkt, lyssna på andras argument och till slut, sent om sider, fatta ett gemensamt beslut. Detta som är demokrati.









Man borde visligen avstått - pro forma - från alla härskartekniker; att förringa, osynliggöra, nedvärdera...









* man har inte brytt sig om att pedagogiskt förklara och förankra styrelsens förslag - istället drämmer man till med det kraftigaste tvingade kravet; avelsspärr och pekar myndigt på ramlagar angående djurskydd och avel, förlitande på att mötesmajoriteten kör över resten.









* Det fjärde misstaget - om det nu ska kallas misstag eller en djupt liggande brist i collieledningens personliga utrustning - är att i detta känsliga ögonblick, när allt står och väger, ett ödesval för collie - då får andra ta hand om genomförandet! Mer än halva styrelsen måste nyväljas, inklusive nyckelposter som ordförande, vice ordförande, kassör, en ledamot och en suppleant. En till stora delar ny styrelse är extra sårbar... Den sitter nu med soppan i knät och ska baxa ett kontroversiellt årsmötesbeslut genom hela maktapparaten. Förutsättningarna kunde vara bättre...









* Det sista misstaget - och allvarligaste - är att man inte såg till att vårda sig om någon after-sales-service när väl segern var vunnen. Större delen av såväl avgående som nyvald styrelse - med släp - avvek raskt från skådeplatsen. Man bemödade sig inte ens att för formens skull och av ren artighet, stanna för att höra den inbjudna världsaktoritetens föredrag om collie. Årsmötets finaste gäst fick se sitt auditorium decimeras med 3/4-delar, efter att först fått utstå de föga upplyftande förhandlingarna... Det är ej att förvåna att vederbörande var chockerad: "skræmmende og frygteligt deprimerende" och att det bästa med svenska collieklubbens årsmöte var flyget hem till Kastrup...




Man förstår att de som älskar collie och som lojalt i alla år har värnat om den snart 40-årsjubilerande rasklubben känner uppgivenhet... och skam.








Bildning och kultur, verkligt rara djur...

Idag gratulerar vi Dr Göran Bodegård, Med. Dr. m.m - en av världens skickligaste och mest anlitade internationell allrounddomare, tillika hårt arbetande ledamot av Kennelklubbens centralstyrelse, nyligen hemkommen(?) en route Australien - Nya Zealand. Göran Bodegård är alla vackra vovvars och misshanterade barns vän.



En underbar födelsedag önskas den evigt stjärnomsusade och älskvärde, i kretsen av många vänner och beundrare!

Har studerat collieklubbens verksamhetsberättelse framlänges och baklänges. Här finns en omfattande verksamhet redovisad i detalj - specialiseringen kan drivas hur långt som helst! - ända till hur många långhårscollies som inte blivit uppflyttade i appellklass... Men det står inte ett ord om något årsmöte! Hade collieklubben inget årsmöte 2008? Om så var fallet - enligt stadgan ska man väl hållit sådant? - varför är detta inte redovisat? Har jag missat något? Vadå?Samt, om det är en iofs förstålig redaktionell miss från handlingsförattarens sida - det var ju mycket annat som skulle stängas in och täppas till i samband årsmötet - man kan ju inte hinna tänka på allt, eller hur? Kan då någon upplysa om var sagda årsmöte hölls och hur många medlemmar som bevistade detta?Tacksam för svar.

Ingen collieblogg just nu - har mycket att göra - men läsa gärna Ann-Sofies kommentar längre ner på "I Fäders spår..." och framför allt länka till sidan http://collieforever.blogg.se/


genom att klicka på Ann-Sofie. Ett mycket välskrivet och tänkvärt inlägg ang MH-studiens tillförlitlighet och framför allt konsekvenserna av det frampressade beslutet på colliklubbens årsmöt. Tyvärr har kommentaren hamnat lite långt ner... Det går bra att länka till sidan genom att gå in på Länkar på denna sida till höger.

Iskallt! Än så är det långt till vår...

Men ta i tankarna och njut av minnen från sommarens begivenhet, WDS och inte minst: The Collie Championship and Jubilee Show of 2008!

The Swedish Collie Club Celebrated Their 40th Jubilee 1968 - 2008!

Och iskallt vart det på sagda klubbs årsmöte... Visst är det för sorgligt.... Det här brukar ju vara tillfällen för avstamp på gemensamma värdegrunder, priser för årsbästa, tillbakablickar på årets höjdpunkter, uppbyggliga tal, samsyn och gemenskap. Jämför till exempel med Skottefederationens årsmöte!!! Men icke!

För mig helt okända människor har mailat och/eller kommenterat å blogg collieledningens terrible faux pas... Jag hade först svårt att tro att det är sant, men när en rad olika människor påstår samma saker, så... Exempelvis det svårförståliga, ja nästan omöjliga att ta in, att ordförande i sitt i inledningsanförande helt naturligt tog upp det stora antalet anmälda collies både på CollieSM (151) och WDS (191) men nogsamt undvek att nämna att i den stenhårda internationella konkurrensen båda toppades av svenskfödda och svenskägda hundar (vilket borde varit en glädjande poäng, särskilt som långhårscollien var tämligen ensam om bedriften bland alla brukshundraser!!!) från samma kennel - det är nästan tjänstefel att göra en sådan miss! - och därtill inte ens kan kosta på sig att säga namnen på vinnare/ägare/uppfödare, utan fortsatte med annat!

Ibland är det svårt att förstå sig på människor...

Svensk Mästare och BIR collie långhår, BIS-2 Jubilee Show of 2008:

Steadwyn Windflower 

Ägare: Anja Ejerstad, Ann-Marie och 

Alan Stausholm-Lindh, Arbrå

Uppfödare: Anja Ejerstad kennel Steadwyn, som också hade bästa uppfödargrupp. Vet ej hur många grupper det var men rimligtvis en hel skrälldus, med tanke på det stora deltagarantalet.

Njut av den vackra collien, minns det sköna vädret och be att även något lite solsken må tränga in i förstockade mänskosinnen...

Vad var det som hände? De senaste dagarna har varit omtumlande! Bloggen som legat lite i dvala - winter-inactivities and handouts - fick plötsligt ytterligare 200 unika läsare och tog ett skutt upp till de 50 populäraste bloggarna av närmare 33.000 bloggar...



Det hela började med några förflugna ord... En av våra mest anlitade domare suckade: "Det finns knappast en enda fin collie kvar... Man håller på att förinta en hel ras!"



Va! Det är inte möjligt! Grubbel, forskning... Upp till bevis...



Jag bad en i hundvärlden bevandrad om hjälp med ett representativt urval av bilder på topp-collies. Visst finns det underbara svenska collies! Av dessa valde jag ut den som kom att illustrera det första inlägget. Nu har jag fått reda på att hunden heter NW-07 STEADWYN MAGNETISM ägare Micael Johansson, Kennel Seabound's, samma kennel som fött upp hunden som illustrerar dagens inlägg - GB CH & IR CH Seabound`s She`s All That For Ingledene - The first exported Swedish collie to Great Britan who became an English champion!



Så satte jag igång, lyckligen omedveten om vad det hela skulle leda till... Drog mig till minnes rasspecialer som jag författat åratals tidigare. Här fanns mycket att vaska fram!



Nu hör det till saken att collie är en favoritras, så det var inte svårt att hitta inspiration... Många, många av familjens vänner har eller har varit ägare av collies; underbara hundar, kloka, fina, älskansvärda... En av collieklubbens tidigare ordförande var vänlig och serviceinriktad och försedde mig regelbundet med årsböcker och liknande. Så Yours Truly har "följt med" så där lite lagom om vad som hänt i collievärlden. Collie var också en av de hundar som jag vacklade mellan, när jag insåg att det inte gick att leva utan hund! Det föll på att collien tillhör gruppen brukshundar... Inte för att jag har något emot sådana hundar, absolut inte! Och inte för att brukstävlande krävs... Bruks är bara roligt - vill jag påminna mig... Har faktiskt ägnat mig åt det med liv och lust! Men det är allt runt-om-kring...



Alltså blev det ingen collie för min del utan västgötaspets.



Nå, var var jag? Jo lite historik och allmänna betraktelser angående collie lades upp å blogg. Sen bara vällde det in; kommentarer och mail... Det tog aldrig slut - förtvivlade, ledsna människor som kämpar för colliens fortlevnad i vårt land!



Jag hade inte en aning om att det hela tidsmässigt sammanföll med ett intrikat årsmöte i faggorna! Men det blev man varse...



Att det varit bråk i collivärlden och att olika fraktioner stretar i divergerande riktningar, det är ingen hemlighet. Men detta... överträffade med råge de vildaste fantasier!



Att motsättningarna är så stora, att hätskheten kunde vara så avgrundslik...



Man blir ledsen och upprörd!



På förekommen anledning vill jag understryka att jag delar bekymren med ljudkänsligheten - det finns i hög utsträckning inom min egen ras, västgötaspetsen. Ljudkänslighet är ett stort lidande och därmed också ett djurskyddsproblem. Det är ingen tillfällighet att det var en ägare av västgötaspets, Gunnar Löfberg, som under tidigt 90-tal drog igång Smällarprojektet. Parallellt med detta skrev undertecknad, tillsammans med Marina Reuterswärd, den första motionen till Stockholms Kennelklubb med krav på förbjud mot smällare. Motionen hamnade så småningom på Kennelfullmäktige. SKK centralt var välvillig men inte mer, SBK var inte intresserad alls... Det var när SKK åratal senare fick behov av att stärka sin djurskyddsprofil, som vår smällarmotion grävdes fram och SKK gjorde gemensam sak med Smällarprojektet, vilket numera är SKK:s profilfråga Smällarupproret. Men det är för att tala med Kipling, en annan historia...



Så ingen ska påstå att jag inte är engagerad i frågan!



Men att komma tillrätta med collierasens ljudkänslighet genom att ytterligare dra åt tumskruvarna i en redan hårt ansatt ras, det är som att skjuta gråsparv med kanon!
Jag tror på goda grunder att det knappast är rätt väg...

... för framtids segrar...











Top winning Sheltie in UK 2005 & Irl 2006











 INTUCH FINUCH, EECH, LTCH, SUCH, GBCH, IRLCH











Lundecock's Xit From Hell uppf Jonny Andersson, Västergötland, Sverige











Så här i Wasaloppstider med vidhängande nationell uppfyllelse, kan man med nöje fördjupa sig i hur rasen shetland sheepdog förvaltats i Sverige. Bra, uppenbart! Svenska och svenskuppfödda hundar stod för topp-placeringarna på såväl Sheltie World Show som World Dog Show i somras. Svenska sheltie är goda nog att segra över världseliten, dessutom att exporteras till hemlandet, som ovan Lundecock's Xit From Hell, och bli årsbästa i sin ras!











Detta är egentligen ganska enastående, om man betänker de svårigheter sheltieuppfödarna hade från början. För ett halvt sekel sedan skrev Olaf Roig:... det har fordrats tid och tålamod för att konsolidera typen hos en ras som är uppbyggd på en blandad grundval." Sigyn Littorin, samma tid: "Storleken inom rasen är variabel och avelsarbetet måste bedrivas med största noggrannhet och förutseende för att den eftersträvade typen av collie i miniatyr skall kunna bibehållas."











Och det lyckades sheltieuppfödarna med, inte minst de i Sverige. Vad beror det på?











Givetvis är det så att shetland sheepdog har varit lyckligt lottad och hamnat i skickliga och kärleksfulla händer. Hänger förhållandet på något vis samman med något annat än rasfolket? Jo sedan mer än ett kvarts sekel har de varit betrodda att verka inom en specialklubb med eget avelsansvar!











Specialklubbsstatus behöver inte per automatik innebära en lyckosam framtid, men just i det här fallet verkar det så.











Sheltiefolket kunde i lugn och ro fortsätta rasbevarandet i enlighet med hemlandets traditioner.











Uppfödarna fick helt enkelt vara ifred...











Detta till skillnad mot collie, som har en liknande ursprungsbakgrund. Efter 1900-talet första hälft skulle en brittisk fårvallare - den skotska collien - inlemmas i en specialklubb vilken rasmässigt helt dominerades av tyska skydds- och vakthundar. Det germanska synsättet på exteriörbedömning och avel är helt väsenskilt från motsvarande i den engelskspråkiga världen. Alltså mer tandräkning och mätning och kryss i protokoll samt s.k avelsvakter, vilka bestämmer hur du ska bedriva din avel och vilka valpar som ska få leva... Ursäkta, men är det någon mer som tänker på Dr. Mengele? Förlåt, jag är en gräslig människa...










Grovt förenklat uttryckt: enligt brittisk tradition är det fint "to be a stock-man", man ser på helheten, den enskilde har stor frihet och som uppfödare lika stort ansvar .











I Sverige, där vi i själ och hjärta egentligen är ett slags nordtyskar, har vi alltid vacklat mellan det "germanska" och det "brittiska". När det kommer till kritan sitter vi ängsligt och sätter kryss i rutor och känner oss ansvarsfulla...











Är det kanske därför som collien haft svårt att riktigt bli hemmastadd i Brukshundklubben?









Om nu sheltie "hängde lite i luften" - som ovan beskrevs så väl av lärda kynologerna Roig och Littorin, och collien vid samma tid gjorde samma sak (se tidigare inlägg å blogg). Vad var det då som gjorde den stora skillnaden för respektive ras? Den stavas SBK.









Men låt oss notera, för ordningens skull, att colliens första decennier inom SBK blev något av en framgångssaga. Det är kanske därför som turerna om hur collien stoppades in i nuvarande specialklubb kom att glömmas så energiskt. Nåväl, collien fick sin första Rikssegrare (dårvarande SM) och dessutom med den första kvinnliga föraren på pallen. Uppståndelsen blev stor och positiv! Sedan blev massor med collies bruksprovschampions, medaljörer på SM, tjänstehundar, m.m Den som tycker att jag skönmålar må begrunda vilka spasmer som collie framkallar inom SBK.











Detta måste jag hävda för att i fortsättningen kunna tala fritt.











Collien är numera är ordentligt på dekis, såväl i fråga om kraftigt sjunkande numerär, som bruksmässigt och exteriört. Detta bemöter man välmenande med "hårdare tag" gällande tvingande regler för MH, valphänvisning, avelsspärr, m.m











Svenska Brukshundklubben är inte bara specialklubb för 20 brukshundraser, man har flera andra åtaganden; hundägarutbildning, bruksprov, frivilligförsvaret. Avelsansvaret för brukshundraserna har blivit till något som kallas "rasutveckling". Utveckling av vadå? Det verkar snarare vara fråga om avveckling... I praktiken är avelsansvaret ingen prioriterad fråga; rasutvecklingen reduceras till två områden - mentalitet och hälsa. Det kan man mena är lite tunt... Jämför med sheltieklubben!











På WDS kunde svenskfödda brukshundraser inte alls hävda sig i internationell konkurrens. Detta var SBK-ledningen ovanligt lite generad över. (Se Brukshunden 7/08)










Då blev det ju också som det blev.




PS Och kom nu inte och säga att jag "rackar ner" eller något sådant. Det är bara att slita av de rosafärgade brillorna och läsa innantill av tillgänglig statistik vad gäller resultat på bruksprov, utställningar och andra instrument som vi har för att värdesätta våra rashundar. Och kanske även titta på hundarna, för omväxlings skull. Sedan kan man ju fundera på om det är klokt att till varje pris genomdriva en utopisk vision: att göra om en hel ras till något som den inte är för att passa 2000-talets tävlingsregler.

... med tidigare historik om collie kommer här den utlovade texten om shetland sheepdog. Även shetland sheepdog var ursprungligen en utpräglad brukshund och en produkt av alldeles speciella livsbetingelser på några karga öar i Nordsjön. Shetlandsöarna är namnet på ett hundratal vindpinade öar norr om Skottland och Orkneyöarna. Bara 24 av öarna är bebodda av de cirka 15 000 invånarna. Historiskt har öarna haft stor betydelse för fisket i Nordsjön. Även den bofasta befolkningen har försörjt sig på fiske, jämsides med jordbruk och fårskötsel. För fårskötseln behövdes vallhundar och sådana fanns också på Shetlandsöarna.

Naturen är karg och klimatet hårt och det präglar inte bara växtligheten utan även faunan. Djuren på öarna är ovanligt småväxta. Det gäller shetlandsponnyn, fåren och också vallhundarna. Förfäderna till Shetland Sheepdog var små och livliga och kallades allmänt för toonie-dog. En toon var namnet på de små gårdar som fanns på öarna, och hundarnas uppgift var inte minst att hålla fåren borta från de sparsamma grödorna. Hunden var en integrerad del av livet på Shetlandsöarna och hade en hög status bland invånarna.

Den populära sheltien är en ung ras. Dess historia är oklar och det rörde sig från början om en mycket oenhetlig typ. Shetland sheepdog är visserligen en vallhund, men den är också sammansatt av flera raselement, av vilka fårhundarna utgör endast ett.

Shetlandsöarna – Hjaltland – koloniserades av norrmän och var en del av Norge från 800-talets mitt. Kolonisatörernas hundar var desamma som de hade i hemlandet – buhundens förfäder. Det norska språket höll sig kvar ända fram till 1700-talet, trots att Shetlandsöarna kom att tillhöra Skottland år 1469, men det var slut med tillförseln av spetshundsblod från Skandinavien. Så småningom började det komma skotska hundar till öarna. Dessa hundar var ursprunget till våra dagars collie. Skotska hundar blandades med de lokala spetshundarna, liksom de hundar som medfördes av isländska fiskare. De isländska hundarna var troligtvis förfäder till isländsk fårhund. Blandningen av skotska fårhundar och skandinaviska spetshundar blev med tiden Shetlandsöarnas egen vallhund – shetland sheepdog. Av praktiska skäl lade hundägarna an på urval av särskilt små individet. Besökare på Shetlandsöarna lade märke till de små fårhundarna och började mot slutet av 1800-talet ta med några till England, där de användes och såldes vidare som sällskapshundar. För att ta vara på det nyvaknade intresset för bildades 1908 en shetländsk klubb - Shetland Collie Club - i Lerwick. Men det var när en skotsk sheltieklubb bildades året därpå som arbetet med att etablera rasen började på allvar. Detta skulle ske inte utan motstånd. När den egentliga aveln tog sin början vid sekelskiftet var uppfödarna oense om det mesta - om namn, storlek och utseende. Alla var eniga om att rasen borde vara ett slags miniatyrcollie, men det var också det enda man var enig om.

Den engelska kennelklubben godkände till en början vare sig klubbarna eller rasen. Främst var det de brittiska collieuppfödarna som stod för motståndet och de betecknade sheltien som en blandras. Det dröjde till 1914 innan rasen godkändes - och då under namnet Shetland Sheepdog.

Starten var trög, första världskriget rasade och hindrade allt avelsarbete. De få entusiasterna fick arbeta med ett mycket begränsat avelsmaterial.

Vid mitten av 20-talet fanns det fortfarande stora meningsmotsättningar om hur rasen skulle se ut. Valet stod mellan en collieliknande typ och eller en dvärghundstyp som mer hade det utseende som förespråkarna tyckt sig kunnat iaktta på öarna. En kompromiss nåddes under slutet av 1920-talet.

Under senare delen av 1930-talet skedde genombrottet för sheltieaveln. När det andra världskriget bröt ut stod rasen stark och något avbrott i aveln som under det förra kriget blev det aldrig.

Shetland sheepdog kom till Sverige 1930. Redan 1932 ställdes nio shelties ut - det tog alltså inte särskilt lång tid att etablera rasen. Det fanns ett stort intresse bland colliekennlar att också ta sig an shetland sheepdog. Rasen kom snabbt att få en position som en av de mest populära av de mindre sällskapshundraserna. 1967 registrerades 707 hundar och samma år bildades Svenska Sheltieringen, en inofficiell rasklubb som sorterade under Specialklubben för Sällskaps- och Dvärghundar. 1981 blev klubben specialklubb med eget avelsansvar för rasen och namnet ändras till Svenska Shetland Sheepdog Klubben.

När klubben fyllde 30 år var medlemsantalet 1 433.

Orsaken till rasens ständigt stigande popularitet måtte ligga i sheltiens egen karaktär. Det här är en bestickande och livlig hund som för sig med stil och elegans. Shetland Sheepdog är en liten, långhårig, mycket vacker hund av vallhundstyp, med harmonisk och proportionerlig kroppsbyggnad. Den får aldrig vara klumpig eller grov. Karaktäristiskt för sheltie är den rikliga pälsen, som bildar man och krås, det välformade huvudet och det söta uttrycket.

Sheltien ska vara sund och aktiv, alert, vaken, vänlig och intelligent. Den är tillgiven och uppmärksam mot sin ägare, reserverad gentemot främlingar, men ska aldrig verka nervös.

En shetland sheepdog är älsklig och intelligent.

Den som gillar att träna och tävla med sin hund får ut mycket av den lilla sheltien. Sedan många år ligger rasen i framkant vad det gäller lydnad och agility. År 1972 blev S LCh Björkgläntans Luvsen rasens första lydnadschampion och sedan gick utvecklingen med stormsteg. 1978 blev sheltietiken Wait’n See, Årets Lydnadshund i Sverige. Året därpå tog SLCh Metras Ulla-Bella SM i lydnad. I början på 80-talet fick rasen sin första dubbelchampion, S LCh & S Ch Sagolidens Flamming Jenny.

Nu började sheltien att visa framtassarna även i agility. 1987 blev Maribell’s Forever Young, årets mini-agilityhund alla raser. Samma år hade rasen ännu en SM-deltagare i lydnad, S LCh Shelgate Idle Ida, numera etablerad SM-legend.

1988 blev ännu en sheltie årets mini-agilityhund, LP Smedjenäs Douglas, förare Bo Larsson. Samma förare tog fram rasens första tjänstehund 1995, LP Smedjenäs Dickson. År 1995 var tre sheltie i topp bland årets mini-agilityhundar med Ag Ch Starbelle Satin Slippers, som etta. 1996 blev samma hund SM-vinnare i agility. Sedan dess har sheltie dominerat miniklassen på SM i Agility. I slutet av 90-talet var det sheltiehundar som tre år i rad erövrade Årets Agilityhund.

År 2001 registrerades 899 shetland sheepdog. Rasen låg därmed på 12:e plats i SKK:s 20-i-topp. Nu har sheltien över 1000 registreringar och ökar jämfört med tidigare år.

Man kan fundera på varför utvecklingen för sheltie blivit så lyckosam, medan tillståndet för den rasmässigt och och historiskt sett närstående collien påminner om rena domedagen?

Vi ska återkomma om detta... Den fina rasrepresentanten är BIS-vinnaren på World Sheltie Show NordJV-07 NordV-07 SV-08 Lundecock's Hoity-Toity