Mentalitet på tapeten! Ja, men detta är ett prioriterat område för SKK, nu när projekten för Hälsa - RAS och SRD - är avverkade och sjösatta. Så det är lika bra att vänja sig...

  Utmärkt att man bryr sig om mentaliteten - sedan är frågan vad man menar med "god mentalitet"... Är livets högsta mening att toppa på lydnads- och bruksprov kan det vara EN sak. Vill man ha en hund med raskaraktär som standarden beskriver kan det det vara någonting helt annat.

 Stackars hundar som är skraja för allt och hoppar högt om det tappas en näsduk, ja, sådana är det självklart synd om, s k rädslor är ett djurskyddsproblem. Dessutom - nervösa och stirriga hundar är outhärdliga att leva med.

Men i sammanhanget blandar folk gärna ihop äpplen och päron...

 Ett misstag är att tro att vackra hundar per definition är liktydigt med sköna idioter. Fel! Knappast någon hund vinner minsta lilla i utställningsringen om den inte är snäll och stabil.

Är god mentalitet samma sak som framgång i den arsenal av tävlingsprov som finnes? Nej absolut inte!

När jag var en ambitiös idiot trodde jag nämligen på det här. Redan vid tiden för de första korningarna - alltså 50- och 60-tal - minns jag min förtrytelse över vilka dåliga resultat en del av dåtidens stjärnor på bruks visade när det blev fråga om testbanan. Vilket inte är så konstigt; många hundar som är veka, förarbundna och allmänt behöver "byggas upp" kan vara utomordentliga tävlingshundar. Och omvänt; stabila, självständiga individer kan vara mediokra på tävling.

 Min världsbild rämnade.. Jag ville ju så gärna klamra mig fast vid förställningen att om jag använde dessa bruksduktiga hundar i aveln, så skulle resultatet bli mentalt bra hundar. Det blev det nästan aldrig. För det blir det ju sällan som människan räknat ut, ivf inte som tänkt var. Det är så mycket annat som spelar in; miljön där valpen växer upp, nya ägaren, etc. Men det här begrep inte folk på den tiden. Man stirrade sig blind på tävlingsresultaten...

Jag klagade min nöd till en av de gamla kloka brukshundsmännen på den tiden. Hur kan det komma sig att...?

Han sa: Lisbeth, tänk på att de instrument med vilka vi mäter våra hundar är väldigt trubbiga...

Ty så är det. Människan har i alla tider velat styra och kontrollera husdjuren, deras avel och fortplantning inte minst. Och naturligtvis med tvingande regler och i de ädlaste av syften kontrollera och hålla efter övriga uppfödare.

Nå, testbaneavel då? Här skulle man väl vara på den säkra sidan? I helvete det funkade! Hundars mentalitet är något vida mer komplicerat än vad som låter sig utläsas av protokoll. Låt mig ta ett exempel med egenupplevda fakta:

Det fanns en gång en i schäferkretsar berömd kull där samtliga individer gjorde sällsynt väl ifrån sig på korning, dvs +3 som det hette på den tiden. Kullen var resultat av halvsyskonparning och homogen av lätt insedda skäl. Jag tror att många som var med på den tiden väl kommer ihåg de här hundarna. Den enda tiken i kullen kände jag personligen, en mycket trevlig hund, stabil och med goda nerver, finfina grejer helt igenom. Hon hade dock en egenhet som inte var så trevlig. Schäfertiken var en "killer" och saknade den spärr som göra att umgänget med andra hundar fungerar. Ett antal djur gick åt eller blev mycket svårt skadade. Tyvärr gick egenheten i arv...

 Jag fick helt enkelt sluta med denna linje, som i bruks och test givit så utmärkt resultat och var prima vara på annat som mäts; höfter, exteriör, etc. Man kunde aldrig lite på dem, inte en sekund. Förr eller senare stod de där med en tax i mun eller annar stackars hund. Det gick inte att fortsätta.

 Jag tänker på dessa testbaneprima schäferhundar när jag hör nutida rapporter om hundar, som förgått sig på ett eller annat sätt och ägaren försvarar sig - "Men den har ju ett utmärkt MH".