Kom hem från kursen med lilla O, det befanns att huset var fullt av ovanligt många hundar! Där var pojkarna från Sandkilen, Ingrids skotte Viggo och västgöte Uno, plus matte. Vad trevligt! Och inte nog med det; vi hade plötsligt en ny stor och fin TV, vilken Ingrid hjälpte far att installera! Vilken surprise!
Vår gamla TV - en låneapparat från Astrid, då gamlen gav upp andan mitt i något idrottsevenemang - hade på sistone fungera styckevis och del, så att säga. Men nu kan vi plötsligt faktiskt utan svårighet se vad som försigår på rutan - och använda video och DVD. Vilket lyft!
Kursen var rolig och gick bra, fast det kanske inte var så välbetänkt ur konvalcentsynpunkt att stappla omkring på appellplanen. Benet är värre än någonsin! Knät svullnade upp något groteskt, min norra spira ser ut som en boaorm som svalt en spädgris - helt obscent!
Det är tom svårt att ta av sig kläderna, får liksom skala av byxbenet, som att skala en banan.
Alltså ni sjukvårdskunniga, jag vet att ni läser här - är det en bra idé att ha elastiskt stödförband för att förhindra svullnaden? Eller är det sämre?
Det här ställer till det - inte för att det gör så förfärligt ont, utan mest för att det är opraktiskt. Till min fasa har jag upptäckt att det nog inte går att köra bil, inte några längre sträckor. När knät blir tjockt går det inte att böja och följdaktligen inte att lyfta kopplingspedalsfoten. Suck!
Visa hund i ring strakbent går nog - mina små ska ju inte framföras i expressfart - men går det att ta sig dit? Sommarens kuliga hundevenemang är bara att glömma...

Anyway, Yours Truly has a Cunning Plan... Den går ut på att den antiinflammatoriska medicinen intages enligt ordination och x antal kilon bantas bort (hade varit i planeringen tidigare, men gick i stå på grund av filbunks- och pajtillverkning... sagda delikata produkter befrämjar ej magerhet. Även energiska motionspromenader var påbörjade och ingick i planen.
Vi får se hur det går...
Hur som - valpen växer som en störböna, har en hel skog med nya tänder + plus en tjusigt mörk ny färg och är på alla vis en vacker och välartad liten västgötefröken.Dessutom hann jag bli klar med alla jobb i tid. OCH skicka iväg fakturor!Man får vara glad åt det lilla.

Yours Truly har nu funnit ytterligare ett sätt att dramatisera sitt utseende och går numera med käpp!
(Inom parentes sagt: Går det att visa hund på utställning med käpp? Vad säger utställningreglerna? Och vad tycker hunden...? Det kommer att visa sig! Man vill ju inte dö nyfiken, så ävenledes detta måste provas... Slut på parantesen).
En alternativ beskrivning av gårdagens sjukhusbesök finns på Ingrids blogg http://igurt.bloggagratis.se/
Med sådana nära anförvanter behöver man inga ovänner!
Men tack i alla fall...

Fick en trevlig hälsning från Göran Staaf, husse till Ulvus Mulle, som varit med på bloggen tidigare, då han fick 1 avelsklass Hp. Vi är otroligt stolta över Mulle och alla hans vackra barn, som Göran också skickade kort på, bl.a nyblivna champion Grålötens Tut i Luren. Tack för den trevliga hälsningen!

***

Eftersom ingen besvärat sig med något läsvärt om resultaten i Piteå, så kommer här ett bidrag:

Det var 13 västgötaspetsar anmälda; ovanligt många för så pass långt norröver. Ogint väder och korrekt klädd domare efter årstiden, dvs långbyxor, lågskor, skjorta och jacka (inte som man kan förledas att tro av annorstädes rapport).

BIR blev Möllebos Jesper, BIM Stenrikas Försigkomna Fabiola, certhane danske(?) Marripyttan Sören Sidevind, certtik Lejondalens Felicia. Bästa veteran Sänningegårdens Botilda. Grattis till vinnarna! Glory to the Brave!(redigerat tisdag - ser att Kim skrivit på sin sida och att Felicia blev champion och Jesper BIG-5 och BlåGula-3).

****

Vänstra knät har antagit fotbollsformat, så det var bara att åka till Sjukhusets vårdcentral och visa upp eländet. Ingrid var med som moraliskt stöd och påkläderska. Tack snälla, mor hade inte fixat det här annars...

Sköterskan kastade en blick på min anslående spira... sen blev man förvisad till akutmottagningen. Efter en utdragen evighet kom ett par läkare fram till att det var en inflammation, knät måste dräneras! En spetsad telefonstolpe rändes in i leden, det gjorde satans så ont... Ut drogs en massa gucka som vi ska förbigå med tystnad...

All sjukhuspersonal var vänlig och icke-snorkig, framhålles det, samt förargade mig inte - iofs är det lätt - och verkade duktiga på sina jobb, vilket väl är viktigast.

När vi kom ut efter fem timmar på akuten så satt en parkeringsbot på bilrutan...

Vilken dag!

Foto: Felix Nilsson




Vaknade en morgon med gruvsamt ont i benet, har inte en susning om vad som hänt, men knät går knappt att böja, än mindre gå i trappor. Bad far inspektera och jämföra - har bra ögonmått! - men han kunde inte se någon skillnad på benen, så förhoppningsvis är det väl inte blodpropp eller något annat pinligt. Uppsöker inte Norrtälje Sj----s om det så är den sista platsen på jorden - so I´ll have to soldier on...



Vi promenerar med hundar varje morgon, det går bra så länge inga knäböjningar äro av nöden. Nu är det en pensio i huset, vi har faktiskt diskuterat; hur ska det gå??? Kommer vi att kunna stå ut med varandra, etc....



Kan rapporteras att det går förvånansvärt bra! Dessutom är det faktiskt rätt trevligt med sällskap när man väl vant sig och bedårande med en händig karl stand-bye! De senaste åren har jag nämligen misstänkt att min säng är sned! Lånade fars vattenpass och kollade - mycket riktigt! Sänghelvetet är 4-5 cm lägre på höger sida! Här är en annan på vippen att trilla ur bingen i ett! Undrans på att man blivit krokig...



Min intelligenta och älskvärda make gjorde då ett arrangemang och si! - nu är jämnviken återställd i paulunens topografi...




Fick foton som Felix tog vid fars födelsedag i Länna. Tack så mycket!




Han hade undanbett sig firning, etc. men lite trevlig lunch var väl inte i vägen? Det slutade med att hela baletten var där; Astrid med familj, Marina med dito, Ingrid & Ola - in alles 12 pers och så kronan på verket, allas vår faster Maud. Denna senare en ditsmugglad surprise!




Far blev glad att träffa storasyster!




Marina hade dukat en underbar lunch ute på deras nya veranda. Ingrid hade sina två hundar Uno & Viggo med, jag hade lilla Odetta och alla låg i skuggan och uppförde sig perfekt under lunchen, sedan fick de springa omkring och leka. Far fick en London-resa i present till valfri Arsenal-match + trevligt resesällskap i form av Felix, Boa & Marina!




På bilden Maud och Boa (obs skylten).

Framtida SKK-krönikörer skulle sanningsenligt kunna skriva att det första halvan av verksamhetsåret 2009 avlöpte utan intermezzon.






Hur fattiga skulle vi vara i nutidshistoria om det inte funnits något vittne med som varit där och varit ännu mer sanningsenlig?


De senaste 30 åren har en stor del av arbetet bestått i att bevaka kennelpolitiken; man är SKK-kremlolog således. Dessutom är Yours Truly tämligen ensam om specialitén och har kunnat leva gott i skuggan av detta anseende.






Det hela går alltså ut på att vara påläst och informerad, samt vid behov kunna tolka bakomliggande syften till olika förslag och beslut.






Det är låter ju lite trist, men härmed försäkras att det är alltid intressant, ibland kul, ofta riktigt spännande. Kennelpolitiken är som ett självspelande piano; massiv och gåtfull. Det mesta brukar vara rätt stillsamt... Det är först när något avvikande inträffar, något som bryter mönstret... Ett kausalitetsförhållande till att kennelpolitiker helt naturligt, i likhet med motsvarande inom andra områden i samhället, har behov av att visa musklerna och satsa på stora projekt, i de bästa av syften, givetvis. Då får man försöka följa det hela, samt lite diskret, om möjligt ta reda på orsaken... Det gäller att hugga tag i frågan, inte tappa greppet, läsa mail och protokoll i rätt ordning och jämföra med händelser i det vidsträckta området. Ska man strö salt i sår och dra en katalog över några decenniers felslagna satsningar? Nej, i varje fall inte just nu...






Det räcker så bra med att summera senaste halvår... Syftet var oantastligt, riktlinjerna kristallklara. Men ingenting vill sedan stämma, vilket inte är märkvärdigare än att få saker i livet i allmänhet går som man tänker sig. Varken generaler eller SKK-politiker har mycken beredskap mot erfarenheten att det går sämre eller bättre eller på något annat sätt än man tänkt sig. Som nu detta...




















Någonting i den vägen inträffade under hösten förra året; en rätt stor summa pengar avsattes via tjänstemannabeslut, till utvärdering av mentalbeskrivning. Detta var väl i och för sig inte så märkligt, det konstiga var att den organisation som närmast berördes, inte hade en aning om det hela... Så rullade det på; hundratusen kronor blev en kvarts miljon, sedan fem miljoner. Något stort var på gång.






Undertecknad menige reporter hade ej anledning att engagera sig, hade inget uppdrag från tidningen och utan sådant inga formella möjligheter att ställa frågor, etc. Men man spetsade öronen...






Så kom colliedebatten i Hundsport. Hängde de här sakerna ihop?





Under tiden hade folk inom collie grupperat sig; oförsonligheten var total! Människor fick sammanbrott, tappade besinningen, blev galna av hopp eller sjönk ned i modlöshet...






Därefter collieårsmötet med inte mindre än fyra högt uppsatta personer närvarande. Intressant!





Yours Truly satt i spledid isolation utan någon enda förtrogen att söka stöd hos... Man hyser en sund misstanke om att alla stora organisationer läcker som såll. Finns det ingen position - ännu - alltså ingen tidning i ryggen med tidningens resurser... Då är det bäst att bida tiden... Tystlåtenheten nådde ibland komiska höjder. Situationen var minst sagt oklar!






Förr eller senare skulle någon göra ett misstag, eller något skulle inträffa som kunde bedömas vara av "allmän intresse"... Det fick inte komma för snabbt, inte för sent, det måste passa in. Tiden rann iväg, det började bli bråttom...Chansen kom och jag såg den också, fortare än någon hann ana.






Redogjorde för iakttagelserna, fick klarsignal, kunde fråga ansvariga personer, hade ett uppdrag.






De stora organisationernas högsta beslutande organ drar igång... Nu spelar läckor inte längre någon roll, tiden är på medlemsopinionens sida för första gången. Det hela är självskötade. På kennelfullmäktige märker plötsligt de klyftiga i rummet vad det handlar om...






Alltså gick det som det gick. Man lever ett spännande liv.

Kikade på stuteri Mjälkärrs alltid lika välskötta sida och vad ser ens tjusta öga?Jo, detta vackra lilla tvåårsto, Fantas A Dream Come True, som på utställning i Finland fick 42 poäng och blev BIS-3. Hon är e. Mjällkärs-hingsten All at Once RS 429 u. Finette RS 4240 och därmed barnbarn till vårt fina elitsto Almnäs Voice. Stort grattis till alla inblandade!Lade hänsynslöst rabarber på bilden, hoppas det ine blir stegel och hjul...

Den 3 december 2008 ropade Nordiska museet in en mycket speciell ring på Uppsala Auktionskammare. Det lilla porträttet på ringen, målat på ben, föreställer Märta Helena Reenstierna, mera känd som Årstafrun, är den enda kända bild som finns av Sveriges mest kända dagboksförfattare..
Märta Helena Reenstierna (1753-1841) levde som gårdsfru på Årsta gård i Brännkyrka socken i södra Stockholm. 1793 började Märta Helena föra dagbok och under åren 1793-1839 skrev hon nästan dagligen om livet på gården i Årsta. Hon skrev om fest och vardag, årstidernas gång, om glädje och sorg, om möten med vännen Carl Michael Bellman och kommentarer om kungligheter och krig och om franska revolutionen.
Dagboken ger en detaljrik och realistisk bild av samtida vardagsliv, eller som hon själv skrev nyårsdagen 1799: ”Denna dagbok, öfver de händelser som uti min lilla Sphère vid Årstad förekomma, tillika med väderlekens omskiften, för hvarje dag, Sysslor, främmande, resor, visiter, hälsa och opassligheter etc.”
Årsta gård var en relativt välbärgad gård med ett tjugotal anställda och bland annat en stor tobaksodling. Årstafrun var gift med ryttmästaren Christian Henrik von Schnell och hon födde åtta barn, varav endast sonen Hans Abraham uppnådde vuxen ålder. Christian von Schnell dog 1811 och sonen Hans Abraham dog tragiskt i en drunkningsolycka 1812. Årstafrun fortsatte att driva gården på egen hand fram tills sin död 1841. De sista åren försämrades hennes syn gradvis och hon tvingades att sluta skriva dagbok.
Jag har ett förhållande till Märta Helena. För en del år sedan fick jag första och tredje delen av Årstadagboken - en stor glädjekälla! Nu har jag alltså även mittendelen och kunde återuppta bekantskapen.
I denna del är Märta Helena i ungefär samma ålder som jag är nu. Märta Helena levde för nästan 200 år före mig. Det är fantastiskt att inse hur lite som förändras, hur människan är sig lik med sina tankar och funderingar. Det är lätt att dra paralleller - Yours Truly är förvisso ingen högreståndsdam, och inte har jag någon stor gård med en massa anställda att bossa över, och inte heller supiga kuskar och grälande pigor, men i alla fall...
Märta Helena var drabbad såtillvida att hon överlevde alla sina åtta barn och även sin gubbe, men så mycket är ändå lika. Hon förargar sig över dumma människor och oförrätter, hon är nyfiken och ser pjäser, läser böcker - även sådant som hon inte direkt sympatiserar med - hon tycker mycket om djur och skriver livfullt om sina kära hästar Docka och Perlan, och de vackra påfåglarna, hönsen och till och med tama orrar...

Ingrid har fått tag i andra delen som fattades för mig av Årstadagboken, Märta Helena Reenstiernas berömda dagbok. Hurra! Kvällen är räddad. Dessutom har jag nu hela utgåvan, en aldrig sinade källa till läsning och betraktelser.


Tack så hemskt mycket!
'***
Goda vänner med olika raser har fått valpar, var och en på sitt håll. Grattis och vad skönt att småttingarna kom ut utan mankemang och att allt är väl så här långt. När jag förhörde mig om fördelningen visade det sig att kullarna har tillsammans 10 valpar - 9 hanar och en tik...
Pojkår i år?
De valpkullar av västgötaspets som är anmälda på föreningens hemsida innehåller 34 hanvalpar och 21 tikvalpar.