Nu ska jag berätta om mitt första och troligtvis enda 1:a maj-tåg.















Förhistorien är denna:







I juli 1973 låg jag några dagar på Norrtälje sjukhus. På sjukhuset befann sig även den store författaren Vilhelm Moberg. Ingen av oss såg speciellt sjuk ut, så vi möttes här och där, vid kaffevagnen eller ute i sjukhusparken. Moberg tittade varje gång mycket forskande och eftertänksamt på min enkla person. Ville han mig något? Jag var för tafatt och blyg för att ta något initiativ. Det var inte direkt läge för att knalla fram till Sveriges mest berömda författare och fråga: "Är det något som önskas?"







Vi lämnade sjukhuset. Någon vecka senare var Moberg död . Han hade simmat ut i havet vid Väddö och drunknat.















Åren gick och jag tänkte ibland på Den Store och hans tunga blick. Vad tänkte han då? Fanns däri något dolt budskap?







I början på 90-talet stod jag och bläddrade i en loppiskatong med böcker. Bland Kitty-böcker och gamla Maria Lang-deckare stack det fram en liten bok:






Vilhelm Moberg - Därför är jag REPUBLIKAN.






Boken var signerad och vissa partier var förstreckande, uppenbarligen av författaren själv. Boken var tillägnad "republikanen Hjalmar Branting". Moberg påpekar den vidskeplighet som genom historien vidlåder monarkin. Han citerar ironiskt Lloyd George: "Statschefen ska utses genom avel och icke genom val" och Strindberg: "Monarkin demoraliserar överallt där den finns".







Ett parti hade särskilt tjocka pennstreck:






"Ordet "Republik!" har åter blivit synligt på fanorna den 1 maj."







Det gick en stöt genom mig! Aha, detta var vad Ville ville! Jag köpte så klart boken och drog mig tillbaka med denna uppbyggliga litteratur. Nu gällde det att tänka ut en plan.














Inget politiskt parti var intresserat av att realisera mitt (dvs Mobergs) förslag. Alltså fick jag göra det själv. Febril verksamhet utbröt. Jag hade gjort Ung Vänster några små tjänster. Nu var pay-back-time! På mitt uppdrag målade snälla v-ungdomar en banderoll, vit text "Republik!" på röd botten i samma stil som Solidaritets-fanan. Föreberedelserna var gjorda. Jag var mycket nöjd.















I:a majs morgon randades. Jag åkte ensam till Medborgarplatsen i Stockholm med banderollen ihoprullad under armen. Vänsterpartiet var där samlat för sitt demonstrationståg. Ingen ville kännas vid mig och min röda banderoll. Så jag placerades först, på behörigt avstånd från de övriga. Banderollen var jättestor, befanns ha två pinnar och måste bäras av två personer. Jag bad ödmjukt om assistans. Det ropades och snart stod en volontär och höll i ena pinnen. Det var en ung man, låt oss kalla honom Morgan.















Musiken spelade och tåget började röra sig ner mot Götgatsbacken. När jag vant mig vid denna nya situation, att gå först i ett 1:a maj-tåg, gjordes ett par upptäckter. Morgan var svårt låghalt, vilket gjorde det problematiskt att gå i takt. Morgan var dessutom utvecklingsstörd och inte helt på det klara med att pinnen i hans ända på skulle hållas lodrät.















Vi marscherade och sjöng:







-Upp, trälar uti alla stater, som hungern bojor lagt uppå... Det dånar uti rättens krater, snart skall utbrottets timma slå...







Jag: Morgan, sträck pinnen!















- Båd´stat och lagar oss förtrycka...







vi under skatter dignar ner...














Jag: Morgan! Pinnen!!!















Vi tågade stolt förbi kungliga slottet. Trummorna dundrade, fanorna fladdrade, sången dånade:







- Upp till kamp emot kvaa-len...







Sista strii-den det äär...







Morgan började tappa stilen totalt. Banderollen var slakare än någonsin!







Jag (desperat): Pinnen!!!















-Ty Internationaa-alen







till alla lycka bäär...















Så svängde vi in på Kungsträdgården, ungvänstrarna från min stad gömde sig bakom träden. Jag tackade Morgan för väl genomfört maj-tåg, rullade ihop min banderoll och tog bussen hem. Mission completed!

 

Gudrun

30 april 2007 22:23

En tänkvärd blogg på flera sätt.

Så synd att du inte vågade ta kontakt med Ville. Han var nog en ensam människa, många gånger oerhört hårt åtgången och med ett stort civilkurage och rättspatos. Det blir lätt ensamt på toppen. Och vi vanliga tror att dom "stora" är så säkra, men ofta är det tvärt om. Ett äkta engagemang och en stark vilja är ofta parad med en känslighet och hudlöshet. Att brinna bränns.
På en Antikrunda dök det upp en samlare med böcker med dedikationer av Mobergs hand, som köpts från en kvinna i Stockholm, som hade haft ett långt förhållande med honom. Helt i det fördolda. En del dedikationer lästes - såg du programmet? - och de andades stor kärlek och innerlighet. Jag undrar vad han ville dig.

I övrigt: jag är helt enig med dig - fram för republik, ingen arvtron!
Det var svårt på förra jobbet - kungafjäsket. Jag blir sjuk av sånt. Får utslag i själen. Vi var faktiskt några, som varje år röstade mot monarki i riksdagen, men med dagens fjant lär det väl ta generationer innan det hela är borta.
Nej, jag sjöng inte kungssången vid det högtidliga öppnandet. Inte Carl heller!
Det finns en liten underbar story om Göran Perssons förra fru Annika. På en utlandsresa skulle det skrivas i gästboken. Drottningen stod först och skrev bara Silvia. Då for fan i fru Persson och hon skrev bara Annika!!
Ibland kan även små protester mot ärkefjantet kännas befriande.

Man kanske skulle läsa om - och läsa hela - Mobergs författarskap i sommar.

Gudrun

 

Lisbeth

30 april 2007 22:46

Tack Gudrun!

Ska leta reda på Villes bok, han skrev mycket tänkvärt och medkännande om kungafamiljens utsatthet och om alla stolligheter och fjäsk. För övrigt är det ett kolossalt roligt skrivet litet häfte.

Moberg gjorde ingen oberörd. Jag är glad att jag hedrade hans minne på mitt lilla sätt.

 

Helene Jorsell

1 maj 2007 09:45

Åh ack, denna fantastiska författare. Nog ville han dig något alltid Lisbeth.....!?

Men hans sista td blev så tragiskt.

Hans sista lilla strof innan han avled;

"Klockan är tjugo över sju, jag går att söka sjön, sömnen utan slut".

Helene

http://cheyenne.mine.nu

 

elaina

1 maj 2007 16:27

Hihi, vilka minnen Du väcker!
Jag har för mig att jag satt på Svågers axlar å ropa -Död åt imperalismen! Åsså hade jag fått nån fin liten ljusblå flagga med stjärna på att vifta med!
Måste ha varit sent 60- eller tidigt 70-tal...
=0)

http://elaina.bloggagratis.se

 

Ingrid

1 maj 2007 22:33

Jag vill dementera att vi gömde oss i Kungsträdgården!

Tack för en fin dag och alla presenter!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

   Vi som  jobbat för tidningen hittar överallt i och utanförorganisationen och har decenniers erfarenhet av faktainsamling ochnyhetsförmedling. Men ack nej! Detta får vi inte ägna oss åt sen de senastetio åren. Medlemmarna kan ju störas i sin rosa...

    I dagar när pennor höjs mot skyn och millioner manifesterar för yttrandefrihet och pressfrihet, kan man bara konstatera att detta gäller inte den sfär där undertecknad tillbringat större delen av ett yrkesverksamt liv. Journalister är inte v...

  We are in Love and the Love i have for you never change do you know that Love? i feel same here ok.. You are my happiness you always make me feel better I love you more ...

    Supreme Champion Yffranes New Moon Rising JW COTY 1 2013 waiting in the wings for judges´decision together wirt Co-owner/Breeder Marina. Yes, "Mandy" was awarded "StockholmsMästare"   His son Yffranes Someone Special aka "Bonney" - our l...

Our Kits 4 months of age: Yfffranes Someone Special & Yffranes Tommy-Gun     Photo by Kicki Thenberg ...