En av de många fördelarna med att bli gamling är att man har hunnit att uppleva så mycket. Det trösterika i att luta sig tillbaka och säga: "Då skulle ni har varit med när...: " Vattenledningen sprack, pumpen brann, en månad utan vatten, fick bäras i hinkar, rörmokeriarbeten, sättningar i huset, takläcka, översvämning, förstörd övervåning... soteld, skorsten muras om, kan inte elda i spisen, strömavbott, 13 minusgrader..." och allt detta inom ett par månader! Då jävlar vet man att man lever och klarar man detta, ja, då klarar man allt och kan leva gott i skuggan av detta anseende. Ovanstående tidningsklipp från slutet av ovanstående råkade sammanfalla med min 60-årsdag, vilken "firades" med topplova och lovikkavantar och frost på insidan av fönstren. Lokala reportern var rätt imponerad, vilket väl var lite kul. Men egentligen var läget rätt förtvivlat - men med tanke på hur våra förfäder måtte haft det mellan varven, så iaf uthärdligt.
Duritzan
27 september 2009 11:33
Ytterligare en fördel är att man vet att ingen kan ta ifrån en en enda sekund av de år av erfarenhet man samlat! Den som är ung, säg 17 år, vet inte om han/hon alls blir 20 år. Livet kan tas ifrån en när som helst. Men de år vi erövrat är VÅRA.
Lisbeth
27 september 2009 17:45
Duritzan är så klok så man svimmar!
Kramar från Roslagen
Berit
27 september 2009 20:15
..jag tycker du ser ut som Lucia på bilden.Vän, huld och man bara väntar på att du skall brista ut i en sång, luciasången eller Staffansvisan eller nått...Ser väldigt fint ut... men HU vad det måste ha varit kallt...
Lisbeth
27 september 2009 22:20
Tack Berit och Erika!
Erika - det är djefligt dyrt att se så billig ut som jag...
Och Berit:
Jag var faktiskt Lucia många gånger - i skolan, på arbetsplatsen och annorstädes - dels beroende på att jag hade långt hår och hela jag var huvud och axlar över de andra flickorna (långt hår och höjd över havet är fin-fina grejer för en Lucia in spe) dels för att utantill versläsning är en personlig specialité.
Si där! Talanger - liksom konstnärskap - slår blint...
Marianne Z
28 september 2009 00:01
Se där! Du har varit ute i kylan tidigare - ja, det var väl iofs INNE i kylan du var den gången! Men du såg både hoppfull och glad ut och det hela gick ju bra. Värmen kommer säkert åter även denna gång och du finner nya - eller nygamla vägar.
Du är en fantastisk skribent tycker jag (och många andra tycks det) så vart du än skriver har du läsare!
//En varm hälsning från en vanligtvis anonym läsare
Monica
28 september 2009 01:24
Tillhör dem som inte är medlem i SBK längre! Har varit medlem sedab 70talet.
Skulle bara berätta att vi träffade Traste (VGS) i RImbo med snäll gammal man. 7 år sa husse! (Ingen är snål med maten där inte!) Lugn och trevlig hund! Märta förstod inte alls att de var släkt och gömde sig på andra sidan bilen under tiden Schäferkompisen hälsade på honom.
Vi har träffat honom en gång förut och då berättade matte att det var en Ulvus hund.
Nilla
28 september 2009 06:30
"Den som är ung, säg 17 år, vet inte om han/hon alls blir 20 år." Fy vad hemskt det lät, tur att våra ungdomar inte går omkring & tänker så...
Då hade dom inte haft några framtidsplaner & världen hade stannat av!....
Alla fyller vi våran plats i världen oavsett ålder, alla behövs.
Nilla 40 år............
Duritzan
28 september 2009 15:35
Nej Nilla, tack och lov tänker inte ungdomarna så. De tror att de är odödliga vilket är rätt bra för det gör dem beredda att utforska det okända. Men när åren samlar sig och man känner att man inte orkar som förr är det rätt gott att veta att det vi har erövrat är vårt!