Viola and Me

It was just Wind and Water at Yesterday´s Cat Show, Jälla near Uppsala..  

But Indoors there were crowded with Jolly Cat Fanciers and Beautiful Cats.. Two Rays of Sunshine here.. Marina and Clint always look on the Bright Side of Life..

However we were happy for our dear friend Anna-Lena W. who had pyramidable success with with her Beautiful Kittens: Athelstones Sheer Heart Attack, Best In Show kitten 3-6 months - first time out! And Harajuku Doll going Best In Show kitten 6-10 months, alsoalso receiving the title Junior Winner!  Way to go..

Favorit i repris...

Yours Truly har förvisso aldrig ägt en terrier, eller ens en strävhårig hund, men alltid känt mig dragen till denna grupp. Hundsportens vagga stod i Storbritannien och då speciellt i just terriergruppen. Temperaturen är snäppet högre, engagemanget känns riktigare. Man tävlar och konkurrerar i bästa sämja - gissningsvis är det kanske inte alltid så, men det VERKAR att vara på detta viset. Sporten är liksom på allvar, temperaturen stiger runt ringarna... det klappas och applåderas utan att någon flåshurtig speaker behöver uppmana därtill. Folk är sportsliga på genuint sätt, man håller reda på och hjälps åt med varandras hundar. Det är engagemang som känns äkta och ej påklistrat.

Man träffar riktiga hundmänniskor som framgångsrikt intresserat sig för sin ras och vår sport i kanske 40 år eller mer. Det är bra för mig att möta gamla och nya hundvänner. Man påminns om hur saker och ting borde få vara och blir på gott humör för resten av dagen. Terrierfolkets storheter sedan 30-40 år tillbaka tävlar fortfarande med liv och lust. Många VIP:s i toppen nöjer sig numera annars med att glassa i organisationens f n bästa gren - vilket är konferenser och likställda evenemang.

Jag känner mig djupt bekymrad över det sätt som vårt sport utvecklats under de senaste decennierna. Kynologin är satt på undantag och ersatt med, tja... vad ska man kalla det? Vi har sett ett intåg av Management; chefskulturen, direktörerna, corporate bullshit...

Hundsport är en konst och konst kommer av att kunna. Nu har hundaveln hamnat i händerna på genetiker och betalda konsulter, uppfödning har reducerats till rutor som ska prickas av: röntgen, MH, etc. istället för att titta på hundarnas fel och förtjänster och utgå från det och standardens beskrivning av idealet. Traditionellt selektiv kvalitetsavel har blivit raseliminering. Detta håller man på med sedan decennier utan att bry sig om att utreda effekter, och vad värre är; när effekter faktiskt utreds kör man trots ett negativt resultat på i samma spår. Det finns en ovilja, ända upp i organisationstoppen, att ta till sig resultat och forskning som visar att något av älsklingsprojekten varken gör till eller från för att förbättra hundaveln. MH, som i början av 2000-talet infördes som krav för registrering av brukshundar, skulle utvärderas efter 5 år. Detta har inte skett. Schäfer har röntgats i 50 år och har fortfarande 25-33 procents HD. Samtidigt befinner sig brukshundraserna i fritt fall, registrerings- och kvalitetsmässigt - påtalat bl.a i Domarbladet. På WDS 2008 blev detta uppenbart då, med något undantag, svenskfödda hundar inte alls kunde hävda sig.

Hundraserna bli alltmer lika varandra, lång hals, kort rygg, överdrivna vinklar, t o m i rasstandards där tondöva översättare och andra klåfingriga lyckas dra en grå nivellering över rasavelns stöttepelare. Dessutom visas alla raser (nästan) likadant - d v s i en rasande fart.

 Den förtjusande airedaleterrierbilden från 30-talet, tillägnas vännen Stig Ahlberg, airedaleterrierman, domare, redaktör för Röster i Radio/TV och mångårig skribent i Hundsport under signaturen Black Jack. Vi saknar Stig! Han älskade hundar och hundsport, han hade inte gillat the Management People.

Our Show-Team really enjoys going up North..!

Ända sedan första gången vi åkte till Umeå och kommo knegande från parkeringen med långa armar och lagom möra efter 63 mils körning - där står en vänlig norrlänning som heter Kjell - öppnar dörren för oss och säger Go´morron, Välkomna! så har vi känt oss hemma i Norrland!

Co-owner påminde om att 3 av våra katter nu vunnit sammanlagt 4 BIS i Umeå..!   Helgen började så här:

Start i Nortan och jungfrutur med Marinas nya Svarta Pärla...

Den gick som ett spjut... M gillar inte att stanna i onödan.. de e järnet hela tiden, men i en liten ort som heter Bye så bev det iaf en bensträckare..

Sen kom Regnet... men fram till Umeå kom vi till sist...

Yours Truly hade lyckats tjata sig till att få följa med - även om jag ingen egen katt hade att visa - allt är bättre än att vara kvar hemma i ovisshet och vrida händerna...

Så något tältsängsliknande ställdes in vid fotfaveln av medresenärens Grand Lit..

Clint parkerade på resväskan för att inte gå miste om intressant händelsutveckling..

Väl på utställningen gällde det att göra ett outplånligt intryck på Domaren - Marek Chadaj från Polen..

Bus-enkelt sa Clintan, som var i sitt esse..!

Nominerad till Bis-panel och småningom Best in Show!

Clint - Supreme Ch Ormeryds Clint Eastwood - firade senaste BIS:et med att busa med favvo-lekisen..  

Två-beningarna firade på annat sätt..

På kvällen samlade 10 glada vänner ihop sig; här skulle gås på grekisk krog! Självklart var vi också inkluderade!

Hur man lyckades ordna bord för ett dussin pers är en gåta.. men det blev en mycket trevlig kväll...

Cheers..!

Repeat performance på söndagen - minus krogbesök.

Sen åkte vi hem! Tack för senast Umeå.. Vi kommer tillbaka..!