Margaret Thatcher, Storbritanniens första och hittills enda kvinnliga premiärminister, såg sig inte som någon kämpe för kvinnor. Som premiärminister gjorde hon inget för att lyfta fram andra kvinnor. Margaret Thatcher gjorde karriär utan hjälp av kvinnor och utan att hjälpa kvinnor.

Hon klättrade upp till maktens högsta tinnar och drog upp stegen efter sig. Under sina år utsåg hon en enda kvinnlig regeringsmedlem, som satt i Thatchers kabinett ett år.

Var hon då en förebild för kvinnor? Själv tycker jag det är svårt att få grepp om frågan.. Alla talar om jämställdhet, men hur..? Det kvinnor som ska "bli något" - i egna och inte minst i andras  ögon - stylas mest om till att likna små gubbar.. Vill Yours Truly hitta modeller blir det heller ur konst och litteratur; Scarlett O´Hara i Gone With the Wind.. Ulrika i Wästergöhl, Mobergs utvandrarsvit.

Det är inte mycket - om ens något - av vad Thatcher gjorde som jag kan sympatisera med. Men som hon gjorde det!

I en värld där det är svårt att hitta kvinnliga förebilder, kom hon ändå att betyda något.

  Nordkoreas nye diktator få mig at tkallna av fruktan.. Vem är han? En fet goddagspilt med ärvda och obegränsade maktbefogenheter.. och dessutom världens fulaste frisyr, vilket olyckligtvis syntes blivit mode även oå våra breddgrader.. kalt på sidorna, skrostenformat upptill. Usch.! Inget vore mindre ägnat att sla an på Yours Truly som gillar bildade äldre män..med yttre och inre stil..  Men min fasa kan kondenseras ner till beskrivningen av en människotyp - en människa som är isolerad, självsäker, pompös, djupt okunnig om sig själv, som nästan övergått till att bli sin image, att ständigt motsvara omgivningens alla föreställningar om honom. Denna människas alla funktioner kommer i olag när han hamnar i situationer som inte är vad han väntar. Det är ingenting märkvärdigt; det gör många. Som nu under trycket av motgångar, illavarslande rapporter, rykten och verkliga eller imbillade hot. Det blir dramatiskt lättillgängligt när det handlar om personer i spetsen för miljontals medmänniskor. Då är det lätt att fingra på kärnvapenknappen. Vilken potensförlängare..

efter den Tid som flytt... Yours Truly är rätt gammal. Allting är ju relativt, men jag har sett och erfarit det mesta - I´ve seen and done it all... Mitt liv har fört mig tillsammans med åtskilliga intressanta personer, till och med många av samhällets främsta. Som att vara någon slags Lifvets tennisdomare ungefär.. Visserligen ser man ju helst framåt, ej tillbaka."Nur die Dunkelmänner blicken zurück", som Nietzsche så träffande fick till det.

 Att vid 60+ års ålder plita på sin lefnadsbeskrivning för med ens tanken på livet efter detta. Plötsligt kan en tegelpanna lossna från det gamla huset och slå en i huvudet, en knäppis på stan få för sig något och ta fram stiletten eller en förfärligt stor skuld förfalla - och man ligger där i en kartong med svenska folkets kransar över sig. Man kan undra vad som är meningen med det hela? Låtom oss ge fullständigt fan i att resonera om livets mening! Kanske borde man skynda sig att kratta ihop vad som går att rekonstruera av de senaste 60 åren.? Your Truly anser sig böra förutskicka dessa anmärkningar på det att världen ska få någon aning om mina synpunkter på tillvaron...

Som ju alltid när man skriver böcker så ska det först till ett synopsis. Har tänkt mig det ungefär så här:

40-talet: Blir född, barndom

50-talet: skolgång

60-talet: arbetsliv

70-talet: familj

& C, & C...

Det här låter ju inte ett dugg spännande! You haven´t seen nothing yet....

Of all the types of love is being in love the most terrible. Poets have in all times warned of it, describing it as a madness, a disease with appalling consequences for the victim. But it has not helped. People seek it stubbornly, like a self- murderer who stubbornly steering his steps towards the precipice. There are people who have come close to succumb to passion and still claim afterwards, when healthy regain their plasma in life, unrequited love is better than no love at all. But he who in the midst of an unhappy love know that hell-fire and gnashing of teeth are better than this.

But the happy love then? Is not it? Yes, but it has a ravenous appetite. Will it not get its daily dose of resignation, jealousy, revenge, regret, suspicion, humiliation, bewilderment, longing, loss of identity, it dies of starvation. What really keeps it alive is the assurance of the victim to be the one who loves the most. So Cruel is love, the strongest and most anticipated of all the passions, the person experiencing the richest in that, while may be suffering from a crippling feeling of inferiority.