Skarsjötorps Anton foto Bitte Sjö Sven sson


Gerdas pappa Skarsjötorps Anton fyller tio år! Husse Erik bjuder på knackkorvstårta?


Det slog mig att (naturligtvis he he) även Antons syster Alma, Sänningegårdens stamtik, har födelsedag. Alma är nämligen farmor till vår Ulvus Minna och Ulvus Gunvald Jacksons gammelfarmor. Anton & Alma har gjort mycket gott... Förutom egna aktningsvärda meriter - det är ingen måtta på mångsidigheten - är Anton far till Sänningegårdens 10-hövdade G-kull och Alma har en hel skrälldus championbarn och -barnbarn. Hurra för de välbevarade jubilarerna!

Har haft anledning (högst självpåtagen!) att intressera mig lite för skotska terriers. Vad roligt! Trevliga, mysiga hundar, ja! Mycket kultur - jajamensan! Vackra utställningshundar - så klart! Som hemmahund - stillsam filosof på brasmattan, skäggig promenadlimpa... Var det något mer? Jo massor!Ett helt gäng duktiga skottar - flera tävlar med framgång lydnad (klass 3) och bruks (appellklass - godkända resultat trots att hoppet avstås, skotten är en dm kortare i rocken än västgöten). Många viltspårhundar, bla.a två skottar har erövrat viltspårchampionat - långsamma, spårnoga, envisa. Va!

"Var i byn här finns väl en



med rätta studsen och så den



rätta tagelstoppningen?



Jo i våran säng!"







Med lätt travestering av Povel Ramel, som i sin tur travesterat "Vårat Gäng", vilket är snott - i vart fall inledningsriffen - från en hundraårig bit från Bourbon St, New Orleans (värdelöst vetande). Alltså, detta viktiga om soffor; Jack & Minna provligger nya soffan i köket. Ja, nya och nya, det är en krätongsoffa av rotting (med grå hästfilt på - praktiskt!) som återupptäckts i ett uthus. Tillörde ett möblemang, införskaffat tidigt 80-tal, tjänade länge som finmöbel i besöksrummet på andra våningen tillsammans med två tillhörande fåtöljer och ett bord med råglasskiva. Sen åkte rottingrasket ut, förmodligen av utrymmesskäl, när en massa arvegods flyttade in. Yours Truly måtte ha varit helt sinnessjuk, för krätongmöblerna köptes faktiskt alldeles nya! Sen dess har man blivit klokare och lever efter devisen återanvändning... Skulle aldrig drömma om att köpa något så onödigt som möbler och husgeråd. Pengarna läggs såklart på djur, tävlingar, bilar och annat livsuppehållande. Ute i ladan finns vid pass ett klomplett 3 rum och kök, så när något tjänat ut är det bara att gå ut och speja längs väggarna.




Nytt kommer ständigt till, folk med en annan filosofi (helt enkelt lite kräsnare?) slänger gladeligen helt oförstörda prylar. Och det hände nu. Vi fick en stilig skinnsoffa med två tillhörande fåtöljer (tack Astrid & familj!). Efter en viss vånda bars vardagsrummets livströtta grårosa svängda sammetssoffa, som vi alla fick plats i, ut i ladan. Ack vad allt har inte hänt i denna soffa! De senaste årens valpkullar är födda där och inte så få är också därstädes gjorda. Jocke var snäll och medföljde som flyttkarl och chaufför av den hyrda bil som behövdes. Jag kavlade upp ärmarna för att suga i, men karlarna jonglerade in möblerna i ett nafs. Tack så mycket! Så fint! Yours Truly har krypit till korset och beställt nya överdrag till finheterna på det att de skola hava en sportslig chans att överleva.




Igår flyttade Ingrids sista djur hem till nya lägenheten i Norrtälje. Med burar, träställning, spån- och hösäckar, miljoner pryttlar med hus, pälsvårdsartiklar, alla priser etc. plus den stora transporten blev bilen knökfull. Hej då Glimmer, Kaspersson, Obelix, Odysseus, Harlekin, Ludde, Uffe och Gasolin! Råttan Glenn överlevde inte nyåret, tyvärr, utan somnade lugnt in, sörjd och saknad, i en högst aktningsvärd råttålder. Wroom misskötte sig på nya stället, fick storhetsvansinne och fick åka tillbaks hem till oss. Han är ju egentligen min gris, och fick här nya kompisar som han inte vågar mopsa sig mot.




Den här helgen har far & jag slitit som kulis med olika former av house-improvements. Detta år ska Huset återuppstå i sin forna glans (nåja), det har jag gett mig katten på!
PS Obs solstrimman som letat sig fram i bildens överkant! Den dvs solen har vi inte sett på länge... Vårtecken?

Djuren tvättar, putsar och kliar varandra. Det är det sociala kitt som håller flocken samman, ganska nöjsamt att betrakta. Förra vintern när Dolly och Voice för första gången stod skavföttersa och kliade varandra, var det till min stora glädje det synliga tecknet på att de blivit verkliga polare! Det är tjänster och gentjänster, ett ömsesidigt förtroende kompisar emellan. Likadant är det hos människorna. En personlig bekännelse; Yours Truly är inte så bra på de sociala koderna, hos folk vill säga. Dels är man inte särskilt umgängessam (av födsel, ohejdad vanan, inte så mycket att göra åt), dels kan jag sällan uppbåda tillräckligt intresse för vad folk har för sig (sammanhänger förmodligen med det tidigare). Så då sitter man där; taktlös, klumpig och obildbar...

Precis samma sak hände Gunvald. Han och katten Ture satt tillsammans i soffan. Ture tyckte att Gunvald behövde snyggas till; började ordentligt tvätta hundens huvud och öron. När katten var nöjd med resultatet, sträckte han fram huvudet för att i sin tur bli putsad. Gunvald fattade inte ett knäpp. Den förväntade gentjänsten uteblev, Ture blev sur, bet Gunvald i örat och gick därifrån. Så kan det gå till i djurens värld och dessvärre också i människornas...

Idag åkte Gerda och matte in till Staden. Där träffade vi Ingrid & Uno och så gick vi på promenad! Längs med den lilla ån som ringlar sig ut mot havet och som delar Norrtälje. Ingrids och Olas nya hem ligger precis vid ån. Vi traskade på, mötte folk och hundar, gick över två söta broar - allt gick galant ända tills Gerda träffade på en barnvagn i en smal passage. En sådan hade Gerda aldrig sett förr, så den var hon lite skeptisk mot... Uno var överlycklig att ha en liten kompis att stila för och lilla G är svårt imponerad av den stora killen.
Så gick vi i en ny slinga och så vips var vi hemma och inspekterade nya lyan. Så fin!

... men har ändå inte full kontroll på vad som händer med själva Självet. Då närmare bestämt Huv´et. Utan förvarning kan nämligen en melodi eller en sång "flytta in" och vara omöjlig att bli av med. Det behöver inte ens vara en bit som jag tycker om eller som jag normalt skulle vilja lyssna till. Snarare tvärt om. Ofta är det något rudimentärt från 40- 50-talen. Hjälp! För tillfället är Yours Truly plågad av "Aftonklockor"... Från jag slår upp ögon börjar karusellen i skallen: "Tankar komma smyyygande, likt svarta svanor flyygande..." till man lägger sig på kvällen och försöker sova. Då är det kört! "Så riiing min längtan ut, I klockor smååå, när dag är sluuut..."

Det här har fömodligen att göra med hur man är funtad. Som liten hade jag en specialbegåvning på att lära mig utantill; dikter, psalmverser gick som ett rinnande vatten (vilket kan ha att göra med att den mesta vakna tiden tillbringandes under köksbordet - av utrymmesskäl) - radion stod på och där lästes Dagens Dikt och Morgonandakten. Den här färdigheten tog jag med mig till skolan och gled till synes utan ansträngning, läxläsning etc fram till examen. Det var då det!

Nu hänger fossila rester av utantilllärandet kvar i krummelunten och vägrar släppa taget...

Dessvärre har jag även en ältgen, den är ärftlig. Min i allt övrigt förtjusande mor hade denna egenhet, att älta och tjata om verkliga eller imbillade oförrätter. Nu är jag "troligtvis" likadan, hur mycket man än försöker låta bli. Tyvärr! Det är hemskt jobbigt, för omgivning kan man gissa, men i alla fall för högst en själv. Det sägs att gamlingar, som Yours Truly(?), börjar bli gaggiga och får tjall på minnet. Glöm det (excuse the pun) - en annan kommer ihåg alldeles för mycket...

Ch Fennican Glada Gladiolus med valparFoto: GöranStaafVår hemsida www.geocities.com/ulvuskennel är uppdaterad med lite skryt. Tack Michelle!

Jo, bland annat (enligt min stillsamma uppfattning) det här!