I morgon börjar av SKV:s avelskonferens i Jönköping. Lyckat till! Förhoppningsvis kommer församlingen fram till något bra. Bloggvännen Britta har ojat sig över att uppslutningen är lite klen... det tycker inte jag... En del självskrivna är väl dessutom på utrikes resor och annat... 25 pers låter ambitiöst i mina öron... Speciellt med tanke på att det är tvådagars - hur många har möjlighet att avsätta två heldagar + 80 mils körning? Inte jag...


Detta har dock inget direkt att göra med söndagens begivenhet, husfadern och jag har bröllopsdag! "Ja, då kör vi väl på i 42 år till!" sa kära maken oförskräckt och räckte fram dessa vackra blomster. Tack så mycket!

Trevlig helg!

Vi rusar in en mardröm av kretskort och pinkoder, Storbror ser Dig och myndigheterna vill ha koll på på ens mailtrafik. Vad ska detta vara bra för? Vem har givit makthavarna mandat till allt? Det svenska folket är ett under av mesighet. I Tyskland blockeras Autobahn med 200 långtradare, i Frankrike vräker bönderna ut ett par ton gödsel utanför parlamentet. Vad gör vi då? Jo, här betraktas våra makthavare visserligen med leda, men framför allt med outrotlig vördnad... Ungfär som fordom prästerskapet. Man införa vilka påbud som helst tämligen riskfritt, hyggliga svensson suckar kanske lite uppgivet när man står där framför den nedlagda macken, eller som idag, den nedlagda posten och lommar snällt iväg till att uppsöka och köa i de föreslagna substituten.



Igår skulle Yours Truly sätta in penningar via lantbrevbäraren. Väntade en värdelös halvtimme vid vägkanten; dessvärre var det inte hygglig brevbärare Stickan, ett under av punktlighet och reda, inte heller någon av de muntra vikarier som inte hittar. Det var Sura Tanten, surare än någonsin. Hon sågf ännu elakare ut än vanligt vid åsynen av min betalningslapp och sa skadeglatt: det där tar två dagar: Minst! Det är Betalningsuppdrag (tror jag var det som sas) och pengarna måste skickas till Sundsvall (varför då?).



- Kära Du, det är fult att snörpa på munnen så mycket. Försök med Botox, (sa jag inte men tänkte) och tog tillbaka sedelbunten utan ett ord.



Funderade hur det hela skulle lösas. Måste betala räkningar via konto, s.k plusgiro, vilket löjligt namn! - borde kallas minusgiro.



Fick åka till Staden. Istället för något som kunnat skötas vid vägkant på två minuter fick det bli tre mils bilköring med föreberedelser, snurr efter parkerningsplats och promenerande runt från den ena ovetande instansen till den andra, så tog det halva dan. Min tid! Som jag hade kunna göra något vettigare av!


Befanns att Posten i Norrtälje är nerlagd! Va! Hur ska alla pensjos klara sig nu?



Fick lomma iväg till Nördbanken, 40 nummer före, så där blev jag sittande...



När allt detta var klart så skulle ett par kassar med burkar och petflaskor pantas, ja, när jag ändå var i stan... På panteristället hade installerats en ny apparat, den spottade ut hälften av mina burkar och påstod "föremålet är inte tomt" - pantandet tog alltså en evighet. Gick in i butiken för att köpa något att trösta mig med (för pantkvittona) - de varor jag ville ha betalades i kassan, men måste avhämtas i en apparat utanför. Man knappar in en pinkod, hur kul som helst när man är närsynt, och så får man i bästa fall vad man betalt för. Vad var det för fel på den gamla trevliga modellen? Man stoppar ner sin vara i korgen alternativt pekar åt kassörskan. Jag hatar pinkoder, ja, koder över huvud taget. Man behöver väl inte införa alla uträkningar räknenissarna hittar på bara för att de GÅR att göra? Jag vill ha tillbaka min gamla brevbärare Stickan! Jag vill ha min bankbok som jag kan ta ut och sätta in pengar på! Låtom oss starta ett Uppror mot Koder! Reclaim the Country!



När jag sen spionerade på mitt konto, misstänksam som man är, befanns att bara halva lönen kommit in. Resten hade det blivit något mupp med...



Jag blev så förbannad så jag glömde att tanka bilen, så nu måste jag åka en gång till. Somebody will have to pay for this...



Ingrid, som ändå är 35 år yngre, är likatänkande. Hon gör upphovsrättsliga anspråk på mottot: Ner med Kretskortssamhället! Fortsättningsvis ska jag ha mina pengar under Den Lösa Stenen...Bloggarna tar time out p g a påkommen frustration över tingens oordning. Vad Yours Truly tycker och tänker om detta lämpar sig dessvärre inte för offentlighet. Nej, vi äro icke utblottade... ja, alla är friska och pigga!
Det är allt annat runtomkring...

Man borde leva i den bästa av världar... Det lilla magra skuttjobbet blev hastigt och lustig fem feta artiklar - trevligt att vara efterfrågad och försörjningsproblemen är lösta för överskådlig framtid. Bäst av allt - nu är arbetet klart och jag är Ledig! Och kan äntlig börja ägna mig åt en helhjärtad uppryckning av hemmet. Så allt borde ju vara frid och fröjd, eller hur!


Men ser man omkring sig vår lilla hundvärld ska kan man inte bli annat än pessimistisk. Vår huvudorganisation är per definition ideell och pro forma demokratiskt styrd. Men verkligheten, förefaller det mig, ser annorlunda ut; styrelsen är i praktiken reducerad till en rad nickare, dagordningen avverkas i rasande fart och den enskilda ledamoten kan omöjligen sätta sig in i alla av tjänstemän färdigberedda beslutsunderlag. I praktiken leds SKK av direktörer och likställda, biträdda av en svärm av tjänstemän och betalda konsulter. Detta är ju modernt och bra, men hur står det till med insynen i en sådan verksamhet? SKK har märkligt nog ingen egen inre granskning av t ex styrelsebeslut och motsvarande - trots att SKK är  en stor folkrörelse-affilierad enhet med monopolställning, myndighetsanspråk och 300.000 medlemmar i botten.






SKK har en disciplinnämnd dit SKK/CS eller annan SKK-enhet eller enskild medlem  kan skicka  klagan – OM den handlar om anmälan avseende enskild medlem.






Det är sedan stopp om klagande inte önskar göra juridisk process av det hela i allmän domstol, vilket är att ta en stor ekonomisk risk. Fel kan begås, visst, och det behöver inte ligga någon ond avsikt däri. I vår nuvarande situation är CS den högsta beslutande enhet och CS-beslut kan inte granskas eller överklagas annat än om civiljuridisk instans engageras.

Ovanstående lilla utläggning visar på problemen internt som just ingen orkar/vågar ta i. Det är alltså, per definition, väldigt svårt att få rätt mot kennelklubben...Det är illa nog, men inte nog med det...


VAD händer i Sverige med kvalitetssäkringen och vidmakthållandet av den kynologiska kompetensen? Är kynologi ett självspelande piano?


Hur går det med tillväxten av nya förmågor? Var finns The Good Example? Var ska nya generationer hitta inspiration? Vår tidning är ju stor och tjusig, men tittar man närmre så är den innehållsmässigt en rätt tunn produkt med frimärksstora bilder från länsklubbarnas utställningar i oerhörda mängder, resten är gull och trams, enligt nysvenskt redationellt synsätt att läsare inte orkar med fakta, och så förstås hundar på stränder i avlägsna länder, vilket är en specialité som bara Hundsport har. Är det viktiga bara att synas, att vara med på bild i HS? Inte vad man kan eller vad man har åstadkommit...


Om jag var ung läsare nu och ville ta del av intressanta saker om den spännande hundsporten och allt vad därtill hör, då hade nog entusiasmen kvävts i sin linda rätt omgående. Var finns dagens motsvarighet till Björn von Rosen, Sigyn Littorin, Olaf Roig, Stig Ahlberg, Gerd Hydén, m. fl. som skrev i HS förr?


Det är typiskt att man kan bli nästan hänförd över en så enkel produkt som Domarbladet, för den innehåller ju i alla fall en hel del värdefullt kynologiskt material, dessutom på bra svenska samt rättstavat och utan slarv och dataslir.


Det var bättre förr...

... är Högmans sämsta gren... I hate it! Förvisso kan det vara en glad och fryntlig verksamhet, när man står med en svärm välartade valpar och förväntansfulla valpspekulanter. Men längst bak i bakhuvudet gror insikten om att högst jag själv dömer valpen till dess fortsatt liv, beroende på om jag gillar köparen eller ej. Ågren!





De allra flesta som får en liten valp från oss är ansvarsfulla och tar väl hand om sin hund, och blir nästan alltid goda vänner för livet. Men så finns den lilla procenten som det blir något mackel med - jag talar om människan här - och det kan förpesta tillvaron för samtliga, och då inte minst den stackars valpen. Huvva...





När det gäller marsvin är det en annan sak. Marsvin kostar ju nästan ingenting, så folk köper sådana djur på ett mer lättsinnigt sätt. Vi slutade promt med uppfödning för flertalet år sedan, trots att vi hade några av Sveriges finaste rexar, just av detta skäl. Eftersom varken Ingrid eller jag stod ut med att se våra djur utannonserade på Blocket, så tog vi tillbaka djur som köparen inte kunde ha kvar. Allergi? Och man fick på så vis åter djur i varierande kondition, tom dräktiga - fader okänd... Nå, detta hände ju inte såå ofta, men jag minns en gång när vi tog tillbaka sex marsvin... en morgon stack det upp 20 nya nyllen ur buren. Hur kul var det?





Hade en spekulant på ettårsfölet Viola och började på så vis vänja mig vid tanken på att hon kanske skulle ha ett nytt hem. När jag köpte hennes mamma Voice, så var det för hennes stam (samma som Dolly) och för att hon skulle vara sällskap till Dolly. Att Voice var dräktig, var en tanke som jag sköt framför mig... Sälja fölungen? O hu nej! Nu fick Voice till all lycka ett stoföl, så något beslut om försäljning behövde jag inte ta... Lilla Viola kunde gå kvar med sin mamma, trots att jag ju egentligen bara hade tänkt mig två små ston...











När jag ringde hingstägaren och berättade att Viola var född, skrek hon Lyckos!





Och det var det förstås, få ett välskapt svartskäck stoföl och därtill vältecknat.





Viola är en riktig sagoponny med sin vackra färg och typ. Hon är född här på vår gård och har bott hos oss i 14 månader. Hennes föräldrar och deras meriter finns på hemsidan





www.geocities.com/ulvuskennel "shetlandsponny"





Mamma Almnnäs Voice är Elitsto och har högt premierade avkommor, bilder på hennes döttrar som är Diplomston finns på hemsidan. Viola är hennes 13:e föl och det första svartskäck stofölet, så hon är en riktig guldklimp.











Viola har är dagligen hanterad, mycket social och snäll, lätt i alla hantering. Hon är vaccinerad, regelbundet verkad och avmaskad. Alltid pigg och glad, kommer springande direkt när jag visslar. Hon har aldrig varit skadad eller sjuk. Har pass.





Vi mätte henne i juli till 77 cm, hon blir nog runt 82 som föräldrarna. Hela stammen är ren mini.





Viola har ett underbart vackert litet huvud och mycket tagel, som synes.











Jag frågade ponnyexpertisen där stona gick på sommarbete, hur man ser Viola vad det gäller utveckling, temperament m.m Enligt dessa är hon mycket social, lättsam, går bra ihop med alla hästar, "snackar in sig" med vem som helst och har lätt för att lära.





Viola har stått modell för konstnären Hermine Keller och skulpturen var utställd i Norrtälje konstsalong.





Om Viola ska säljas ska det vara till ett gott hem där hon får sällskap av andra ponnyer och inte för långt bort. Man vill ju ha lite koll...

Igår var det höstdagjämning. Det märks, inte bara ifråga om de stora askarna som nu börjat fälla sina lövknippen och draperar marken i nya färger, utan på så sätt att det ligger en fuktig dimma över skog och gård varje morgon. Ingen frost än men marken är våt, oavsett om det varit fint väder. Detta påverkar hundarnas villighet att göra vad som förväntas av dem ute, i vart fall i samband med morgonutsläppet. Åtminstone de som är västgötaspetsar. Ingen vill riskera att bli blöt om fötterna. Lilla tibben Mimmi plöjer modigt ut i gräset, medan resten ingår i tävlingen "hur många västgötaspetsar får rum på en trappa". Är detta rastypiskt? Alldeles uppenbart är det så.

Under arbetet med RAS och därtill hörande enkäter, ville en uppfödare ha med just denna egenskap, formulerad ungefär som "har svårt att bli rumsren". Det fick utgå, men skulle kanske ha varit med. Västgötaspetsarna vet visst vad rumsrenhet är. Det är bara det att behovet att vara rädd om tassarna tar överhanden. Har man en gång övertalat hundarna att gå ut i gräset, så är det inga problem. Det är ungefär som platsliggning i regn. Förståndiga förare låter hunden provligga en stund i blötan innan det är dags för provmomentet. Då brukar det gå lättare.

Bankkrisen sänder chockvågor världen över. I vårt land är det tagelskjorta som gäller, arbetslöseheten går upp och ekonomin ner, enligt dagens DN.
Hur påverkar det oss i hundvärlden? Jo, en hel del som det visar sig. De som lägger på en valpkull ser ut att ta en stor risk. Alla bekanta som haft valpar under sommaren har valpar kvar; det är vitt skilda raser som grand danios, tibetansk spaniel, labrador, collie, schäfer, m. fl. Är valphänvisare för en ras och kan vidimera att efterfrågan i stort sett upphört. På ett kvartal har det inkommit mindre än tio förfrågningar. Normalt brukar det bli minst ett telefonsamtal/dag....
Det här påverkar ju hundsporten i stort; lägre registreringssiffror (rapporteras redan nu se UKK protokoll), medlemssiffrorna går ner, etc.
Kan man förespå mindre solsken och bistrare miner på nästa KF (Kennelfullmäktige)?
Med säkerhet, ty en annan har varit med förr... Personer på olika nivåer inom organisationen har redan hört av sig och är mer eller mindre oroliga. Situationen påminner om 1995, när Sverige senast hade en ekonomisk depression. Då gjorde SKK allt för att undanhålla obekväma sanningar, t.ex avseende medelemsutvecklingen:
"SKK behöver höja registreringssiffrorna som pekar lika ledsamt nedåt som länsklubbarnas medlemssiffror. En nyhet är Hundsports prenumeranter som nu återfinns bland länsklubbsmedlemmarna. Bibliotek och veterinärkliniker som prenumererar på HS redovisas i statistiken under rubriken medlemmar, länsklubbar." (Brukshunden reportage, KF -95).

Av en tillfällighet fick Yours Truly tillgång till en publikation som heter Domarbladet, som är utgiven av Svenska Domarföreningen. Nyfiket studerade jag tidningen, som ifs är en synnerligen enkel publikation, dessbättre utan störande kommersiella inslag. Men vilket innehåll! Här är i all stillsamhet på 80 sidor en otrolig kynologisk kompetens samlad. Om jag trodde mig vara ensam om att fundera över exempelvis brukshundsrasernas samlade förfall, så kom denna tanke på skam. Se ovanstående artikel, med farhågor om hur det står till med rottweilerrasen, av domarbladets redaktör Kenneth Edh. Det här är ju domare som susar runt jordklotet och låter sig pollineras av insikter. Bara att tacka och ta emot av så mycket generöst förmedlad kunskap! Tyvärr så når publikationen bara en trängre krets. Jag tror att de som publicerar sig i Domarbladet med all samlad kynologisk kunskap, har tagit denna plats helt enkelt för att den är ledig. Det finns för närvarande, som jag ser det, ingen i de tjusigare mer brokota bladen, som idag för den kynologiska debatten vidare. Kanske kan artiklarna i Domarbladet läggas ut på nätet och på så vis bli tillgängliga för fler läsare? Bara en tanke...

Ingrids valp Raglan Reform Club alias Viggo, har nu blivit 6 månader. Detta firades med en utflykt i västerled, träff med trevliga människor, titt på fina hundar, kort sagt - en underbar dag på landet. Ingrid bjöd mor på Frutti de mare å favoritrestaurant. Tack så mycket - jättegott! Det var lite svalt, så vi beslöt att för en gångs skull inte sitta ute. Viggo fick inte följa med in.




Det var tyst och lugnt på parkeringen, inget gläfs eller gny, trots att lille V aldrig svarit ensam i bilen förr.




När vi kom till bilen såg vi två öron som stack upp och två svarta pistolmynningar kikade över kanten, men ingenting var vandaliserat. Duktig kille! Resten av resan sa vi till varandra, i många refränger: Skotsk terrier, och särskild då Viggo, är nog den mest civiliserade och bästa hunden!


F ö är skottebloggen uppdaterad bl.a med lite funderingar på kring-aktiviteter, t.ex lydnad, m.m - med risk för att såra känsliga läsare och då speciellt förtjusande innehavare av lydnadsekipage. Kära bloggvänner - läs vartenda ord - eller låt bli.
PS Fortfarande lässugen? Förslagsvis bloggen för ett år sedan (till höger om dagens text) med rubriken Entitlement. Den är fortfarande aktuell.