Idag är den fem år sedan jag fick höra att Povel Ramel är död. Hans stillsamma geni fanns inte mer... Tänk man vänjer sig aldrig...Fy så ledsen jag blev. Jag är uppväxt med Povel, är jämngammal med hela hans produktion. Min farbror hade grammofon (ingen självklarhet på 40- och början på 50-talen) och Johanssons boggie woggie vals spelades om och om igen. Povel Ramel var ett geni och han kom som en befrielse i efterkrigstidens stelbenta Sverige. Jag läst hans Galna hage och upptäckte att precis så där kunde man göra; lekfullt vrida och vända på ord, vara rolig men aldrig elak. Jag vet inte hur många hundra melodislingor, texter och bokcitat jag har i huvudet. De blev en del av mitt språk, familjens språk, obegripliga för varje utomstående eller i varje fall för en icke-svensk. Frid över Povel Ramel och hans minne.