Det var någon gång för några år sedan som insikten kom krypande; ingenting skulle bli som förut! Och medan hjärtat hoppade över ett slag, förstod vi, att det inte handlade om att föda upp valpar och syssla med hundsport eller ens få vinna - utan för att få fortsätta att finnas till...

Detta ögonblick kom någon gång till alla som varit med ett tag och som är någorlunda insiktsfulla; denna stund då en kall hand grep efter hjärtat.... och alla stod där på en avsats, alldeles ensamma, och stirrade ned i en bottenlös avgrund...

Enklast uttryckt var den bottenlösa avgrund den nya tiden: världen efter 2008, efter WDS. Vi visste (och vet!) ingenting om framtiden... det stora okunskaps töcken som uppstod efter KF 2009, i denna inbördes misstro och förvirrning och avhopp, i alla tydliga eller vagt undertryckta beskyllningar och undanflykter från de kennelpolitiska parterna. Eftersom så lite har framkommit om den förväntade framförvarande ordningen, är det naturligtvis lönlöst att spekulera. Det vore som att spå baklänges i kaffesump.

Hundvärlden före 2009 var förvisso inte bra ur någon synpunkt, men med alla sina brister var den jämförelsevis uthärdlig och åtnjuter ett i stort sett oförtjänt rykte för ordning, reda och idyll. Dessa illusoriska ting förekommer bara i färglagda minnen eller skeva framställningar av det förflutna

Det är idiotiskt att sörja vad som gått, annat än som tidsfördriv eller för att hämta lite tröst eller kraft att anpassa sig till vad som föreligger som gripbar verklighet.

Det är svårt eftersom dagens verklighet är ett fullskaligt experiment av gigantiska proportioner.

Den skicklige uppfödarens erfarenhet och kunskap om sina hundar och sin ras är inte längre något värt, i vart fall inte på samma sätt eller tillmäts inte någon avgörande betydelse.

MH var (är?) den stora grejen.

Ingen vetenskap eller beprövad erfarenhet har kunnat påvisa några mätbara förbättrade resultat där teorierna praktiserats i stor skala och under många år. Hundarna har inte blivit mentalt sundare eller bättre. Vad som kan mätas är att det blivit färre registreringar, färre dugliga hundar och färre tävlande på prov.

Det här är en svensk innovation och varför det har blivit så här i just Sverige kan man ju fundera sig krokig över. Fast man har ju en del tankar... Hurusom är det bara i Sverige som stora organisationer är radikala i just detta avseende.

För visst är det tänkvärt att ledande tillskyndare av det uppfödarfientliga och centralt orkestrerade regelverket själva har ringa eller ingen erfarenhet av avel?

Isolering och karantänsgränser vande svenskarna vid att se sig som bäst i klassen.

Inom rasen rottweiler fanns ledande tillskyndare av att hundarna skulle genomgå MH. Hur gick det då?

Mellan 2003 och 2011 har antalet rottweiler som genomfört Mentalbeskrivning Hund (MH) närmast halverats. För 2011 noteras att endast 31 % av de registrerade hundarna genomfört MH. Det är den lägsta siffran på 15 år. 

Svenska Rottweilerklubben har som mål att 80 % av de registrerade hundarna ska genomföra MH för att man ska kunna följa rasens mentala status och utveckling. Dagens låga nivå på drygt 30 % är oroande av flera anledningar. Men främst gör de låga siffrorna att det är mycket svårt för rasklubben att följa upp och utvärdera rasens mentalitet.