Når dagen kommer 
med tomme lommer 
og den allersidste brandert bæres hjem
er der ikke flere drømme
og gaden ligger øde hen
men når lygterne tændes
så hænger vi sgu på den igen.
Frække chicks og friske fyre
drøner rundt og spiller dyre
i al evighed.
Så kom og ta' mig
hvis du vil ha' mig. 

Trots förantvardade "tomme lommer" är Yours Truly lycklig nöjd & glad - hur detta nu kan komma sig...? Man kan t.o.m våga sig på ett litet Yippi! - tyst för mig själv... Antingen är vår lycka gjord.. eller så blir det platt fall.. fem spänn till den som närker nån skillnad..!

Jumbo Nummer Nul, lyrics Kim Larsen

Så här skrev den legendariske kynologen och författaren Björn von Rosen: "En ras får under förädlandet aldrig manglas för långt ut i någon enskild riktning, inte så långt att Hunden i hunden börjar tunnas ut."---"Hur är det med fågelhundarna, har inte en del av den gamla naturklokheten i arbetet gått förlorat hos några av just de populäraste och långt drivna raserna? Den klokhet som gjorde det till ett oabrutet nöje att jaga med dem, innan fältflygartypen vuxit fram, till ögats njutning och - kanske - sinnets hemliga irritation."

 Så långt den vise von Rosen i Hundsportartikeln från 1965; om att tillvarata en hundras. Tål att tänka på, inte minst inför stundande helg då SM för brukshundar ska avgöras. Det är lätt att överföra tankegångarna till andra rasgrupper, ex vis brukshundar och varför inte - västgötaspets? Kraven på förändringsarbete som prioriterar fart och flashighet i mertitjaktens namn kan få förödande konsekvenser.

 Det här kan självfallet diskuteras. Men så diskutera då! Och tänk efter!

     Nej, när de andra flickorna lekte med sina dockor och dockskåp, så lekte just den här flickan bara med sin nalle och med sin ladugård och leksaksladugårdens alla djur. För den här lilla flickan vara bara intresserad av djur, helst hundar. Men hund fick hon inte ha för föräldrarna, så med tiden blev det akvariefiskar, kanariefåglar, sköldpadda och marsvin. Dessa var förstås rara och trevna och intressanta djur, men inte gick de upp mot en riktig egen hund! Så vår lilla flicka tog saken i egna händer och fick valla kvarterets alla hundar. Hundintresset hängde med genom åren, alla hundtidningar lästes, hundutställningar och kurser bevisades och alla julklappsböcker skulle handla om djur, hundar helst.

Med tiden blev den lilla flickan äldre och visste alltmer om hundar. Precis som tjuren Ferdinand blev hon större och större - och en dag var hon jättestor!

Då var skolan ett minne blott och egna pengar tjänades. Så småningom blev det en hund och det blev tävlingar och priser och segrar. Flickan var nu i mångas och framför allt i egna ögon en verklig auktoritet! Ack ja! Och tillfrågades och utdelade goda råd... dvs sådant som hon hade läst i böcker och tidningar och hört på kurser. 

Tiden gick...

Så äntligen! Vår hjältinna var nu 20 år och nästan myndig och kunde gifta sig och flytta ut på landet... och... sätta igång med uppfödning och på så sätt omsätta all lärdom i praktiken.

Det blev en tung tid med många raserade illusioner...

De präktiga väluppfödda valparna blev inte alls friröntgade så som förutskickats med tanke på föräldrar och alla släktingar som var just det. Och de valpar som inte fann nya hem genast blev skygga och nervösa - trots prima och testade föräldrar, för ingen hade då kommit på det viktiga med socialträning. Hunduppfödning på den tiden - kära unga generation - var stamtavlor och foderstater och att hålla rent åt valparna. Vilken tur att saker har ändrats!

Och inte var valpköparna så trevliga och ambitiösa som de ser ut på kennelklubbens broschyrer, utan som folk är mest. På gott och ont.

Vår uppfödare insåg att hon inte kunde lite på sina nyvunna teoretiska kunskaper utan måste lära sig allting själv. Eller från mycket erfarna uppfödare som är generösa med sina kunskaper.

Senare i livet upptäcktes att de absolut värdefullaste uppgifterna kom från små engelska ladies som hållit på med framgångsrik uppfödning i 40 år och aldrig någonsin gått en kurs.

För vår uppfödare bodde i Sverige, ett land med (dåvarande) karantänsgränser och isolering och gammelprotestantisk auktoritetsvördnad, vilket skapat ordning och reda och gott smittläge och hundhållning och en känsla av moralisk förträfflighet emot övriga världen, en egendomligt sammansatt känsla. Samt en övertro på regelverk som ska täppa till snart sagt varje mänsklig yttring, och att allt kan ordnas till det bästa bara man tillsätter en utredning, vilken visar på behov av kunskaper, mao utbildning, alltså kurs.

Kan man dra några slutsatser och i så fall vilka?

Snipp, snapp, snut - nu var sagan slut!

   Eftersom Yours Truly, av lätt insedda skäl, inte  anser sig böra skriva om hjärte-intressen längre...utan har reducerat dessa till katter, krig, poesi... och ej har lust att skriva så mycket om det egna fragila egot, så återstår andras... Alltså det rent rörande mänskliga, oöverträffat beskrivet i författaren Lennart Hagerfors underbara Livet är det som pågår medan vi sysslar med annat, ur sista kapitlet Att älska, slutorden: 

"Klockan tio ringde han upp kvinnan. Med skrovlig stämma berättade ha att han älskade henne och att de aldrig mer skulle träffas om hon inte delade hans känslor. Någon vanlig vänskap ville han inte ha.

Hennes röst blev liten och tunn, som om hon krupit in i ett sköldpaddsskal. Allt kom så plötsligt - hon trodde inte att hon var kär i honom, hade knappast en tänkt i sådana termer, men hon skulle bli mycket ledsen om de aldrig mer skulle träffas. Hon hade uppskattat deras skogspromenad och upplevt att deras känsla för naturen var besläktad. I. S. svarade att detta fick bli det sista samtalet, för honom existerade inga kompromisser. Då frågade hon ivrigt om de ändå inte kunde träffas dagen därpå, som ett undantag, och diskutera igenom det hela. Hon ville absolut inte att de skulle skiljas så plötsligt, ja nästan som ovänner.

I. S. gick omedelbart med på hennes förslag. De bestämde tid och plats och önskade varandra god natt. Efteråt åt I. S. två smörgåsar med kalla köttbullar på och drack ett stort glas starköl.

Den natten sov han bättre. En gång vaknade han dock av att ekot av ett skrik hängde i rummet.

På morgonen, då han stängt av väckarklockan, låg han kvar några minuter och stirrade i taket. Det kändes som om han på bara några dagar gått igenom en förvandling som annars kan kräva decennier. Och då grät han en skvätt.

Vid frukostbordet frågade den äldsta dottern om han blivit förkyld."

  No, it's not about examples of the raging art of body-tattoo. Such are indeed to be found on the abdomen, but these are Yours Truly for myself and not displayed publicly ...
No, there is a special variant, called cosmetic tattooing. It would be tested, well, you will not die curious ...
In so doing triggered when Ingrid said:
- Mom, your eyebrows look like *Svante's whiskers!
*Svante = oldest guinea pig ...
Well, in a moment we faced in a salon where the gorgeous cosmetique-ladies did other ladies equally wonderful. A number of hundred dollars cost for the whole kit - eyebrows, eyeliner, lip lines. Oh, Those Were the days When you had money to burn ...
Results:
Eyebrows: Good, can still be seen.
Eyelid Edges: Hell's evil! Do not do it again for a million!
Lip Lines: Worthless! The same effect as eating crayfish.
And all throughout the whole Summer one looked like to live a dramatic life: black eye, split eyebrows, swollen lips ...
So now we know it.
-
NB. Read on a blog a quiz about the place we all get to be in sooner or later, Hell. The big question; which of following options that apply to myself ...:
* Hell is ironic. You have all you want but you can not use it.
* You will be saturated with sins. Constant hangover, intimate abrasions, etc.
* Hell is personal and tailored to everyone's worst nightmares.