Happy Swedish National Day..

Our Beautiful Boy IC Yffranes New Moon Rising - Mandy - blev Grand Int Champion med Grand cert och nominering till Bis panel båda dagarna på Birka kattklubbs utställning i Märsta. På söndagen blev han Best in Show.

Ett gott ledarskap... det vill man önska alla och envar just nu...  

Ändå sitter Yours Truly och samlar sig till ett kreativt raseri! Hur så? Jo, det är den pågående jämställdhetsförstörningen som gror i sinnet, och då främst förhållandet mellan kvinnor och män i Sverige som aldrig tillåts att vara i kärleksfulla händer. Det är en förvirrande och dyster värld präglad av en känsla av utsatthet; ifrågasättande av könsroller, missriktade propagande, valhänta pedagogik typ - kan ingen vara en riktig Man eller Kvinna då ska ingen vara det..., slapphet och alltför stor och överseende välvilja från Samhällets sida. Nämner någon Kvotering så griper Yours Truly efter spiskroken..!

Det verkar liksom inte finnas någon Tradition längre hur man ska bete sig som kvinna! Mindens; när min mor föddes hade kvinnor i Sverige inte rösträtt... Jämlikhetskampen i vårt land har haft sin tillvaro i mindre än 100 år och det är förhållandevis kort tid... Och efter rösträttens införande ett halvt århundrade av ständiga förändringar, inget riktigt bra förhållningssätt har fått vara i fred tillräckligt länge för att sätta sig ordentligt, ingen modell från utlandet finns som riktlinje...  Pionjärerna trevade sig fram... Kvinnorörelsen lever nu en bisarr tillvaro med svåra ärr från 2000-talets stora oreda, vilken alldeles i onödan resulterade i magplask från nystartade FI-partiet. På pappret har kompetenta kvinnor framtiden för sig, men vad hjälper det mot krypskyttet runt om? Inget tillfälle har försuttits för att ytterligare fördärva miljön runt jämlikheten... Detta drabbar nästan alltid kvinnor, karlar har det där mer inbyggt i den egna personliga utvecklingen.. Det är lättar för en man att förhålla sig till sin identitet.. Kanske har det något att göra med den nu avvecklade militärtjänsgöringen - då gjordes Pojkar till Män..

Titta på politikerna - jämställt på pappret - javisst! Säg den valberedning som inte tar hänsyn till den sidan för balansens skull. Men blir det bra; nej de valda kvinnsen har svårt att växa i kostymen. Man kan ostraffat angripa kvinnliga samhällsbärare - dessa får klä skott för mycken skit.. Kvinnor måste nämligen vara dubbelt så bra som motsvarande män.. Mest verkar det vara ordblinda psykopater som riskfritt kan härja, en orgie av smaklösheter! 

Tyvärr ger det här kvinnligt ledarskap fortsatt dåligt rykte, alltför mycket energi går åt till försvar mot destruktiva krafter, folk målar in sig i hörnor... It´s just not cricket!

 Och så fort någon kvinna väljs till chef/ordförande/minister etc. då ska det stylas och göras om, stängas in och täppas till - precis som om dugligheten satt i att se utslätat dekorativ ut..! Dessutom blir de ju så fula.. de flesta kvinnliga ledare nurförtiden ser ut som små gubbar - vilket mycket riktigt påpekats i den utmärkta boken av Camilla Thulin ”Stil med Thulin” - Enligt presentationen i DN förespråkar den midjeformare. Gördlar. Genomtänkt BH-filosofi. Höga klackar, minimum åtta centimeter. Eller också ballerinaskor. Snygga handväskor. Makeuprutin varje morgon i åtminstone sju steg. Därtill hör man en lovsång till strykbrädan. Och syskrinet.

Är Thulinskan ute efter att återuppväcka 50-talskvinnan från de döda?

Med en sådan vän behöver feminismen inga fiender, kunde man tycka.

I själva verket är ”Stil med Thulin” årets feministiska tankebok. Kvinnlighet ska bejakas, inte utslätas..

Svenska tjejer får bara lära sig att vara kaxiga, det är bra.. oavsett om man har något att säga eller ej..  Det blir bara gapigt.. Man kan inte tala rent (det kan inte killarna heller) och kryddar var mening med "baffat", "asså" och "skit".. Svenska tjejer bryr sig inte om att göra något av det bästa man har.. Som någon framsynt i min närhet påpekade: Och när de fyllt 28 ger de upp och klipper av sig håret..

Vad som fattas, som jag ser det, är ett bra ledarskap - Alltså dessa sällsynta genier som i kraft av talang och vision och skicklighet visar vägen. Det är de gudbenådade människorna som inspirerar och får efterföljare - kvinnorna i Sverige väntar fortfarande på The Good Example!

  Det var en gång en Kennelklubb... i ett litet, litet land i norr. Kennelklubben skulle sköta hundraser och hundavel. Och det gjorde den med bravur. Ja, Kennelklubben var då, kära unga generation, inte som nu en Riksorganisation, utan en Kennelassociation. Kennelassociationen bestod av SKK och anslutna special-, bruks- och lokalklubbar. Jo det hette så! Största skillnaden mot nu är SKK:s portalparagraf - att främja den ädla hundaveln. Och det gjorde man. Fram till slutet av 1970-talet då Riksorganisationen bildades av läns och specialklubbar. Balans uppnåddes i kennelvärlden, SKK centralt kunde härska genom att söndra... Det blev liksom lite mer förvaltning över det hela... Ungdomsförbundet borde väl nämnas här, men Yours Truly anser likväl att det inte hör dit; hundungdomarna lever liksom ett eget liv... De tog inte vid där vi andra kroknade, som tänkt var...

Allt var inte frid och fröjd på den tiden - mycket har förvisso blivit bättre nu... Framför allt är öppenheten större och de hemliga domstolarna är ett ont minne blott...

Det som är sämre är främjandet av den ädla hundaveln... Den förutsattes vara ett självspelande piano, men står nu inför erodering, rent av kollaps. Förvaltande brukar följa ett visst mönster; förvärva, ärva, fördärva... Vi är nu på inne på förvaltningens tredje steg; det stora fördärvet!

Vad var det som hände före 80-talet? Jo SKK var bra och välordnad, men ekonomin gick på kryckor. Botemedlet hämtades från näringslivet; direktörerna gjorde sitt intåg!

Människor som dittills sysselsatts i försäkrings-, läkemedels- och revisionsbranscherna, ägnat sig åt företagande och handel, varit hemmafruar eller redigerat diverse brokota blad, med ens blev dessa ifs hedervärda personer chefer och likställda i de senaste decenniernas SKK-ledning. Direktörerna et consortes var väldigt duktiga på förvaltning, men kanske inte så intresserade av hundar eller ivf den ädla hundaveln... Hundsporten förvaltades. Detta är på gott och ont... Ekonomin blomstrar förvisso, men främjandet av den ädla hundaveln har gått i stå! Verksamheten spretar åt alla håll... Eftersom kennelledningen inte riktigt litade på de underlydande, såg man till att hålla dessa i schack med diverse tvingande regler. Detta regelverk har nu tillåtits att växa till en svårgenomskådlig myrstack av påbud, ofta svåra att hålla sig à jour med, kanske till och med se meningen i. Och så själva organisationsformen; Såvitt som är bekant har ingen utvärdering gjorts! SKK-ledningen vågar inte peta på den heta potatisen, eller är kanske inte intresserad...

Svenska Kennelklubben (SKK) - Hundägarnas Riksorganisation - är det centrala organet för de ideella föreningar som ingår i SKK. Dessa föreningar - benämnda medlemsorganisationer - är länsklubbar, specialklubbar och ungdomsklubb. Inom SKK-organisationen finns också begreppet rasklubb. Rasklubben har till syfte att tillvarata de specifika intressena för den i rasklubben ingående rasen. Kristallklart, eller hur?

Eller?

"Tillvarata de specifika intressena" - ingenting kan låta vagare, mer svävande och ofarligt. Utrymme för högst kreativa tolkningar? Vad gäller länsklubbar gick det till att börja med var det inte så tokigt - de lössläppta marknadskrafter och öppna gränser, vilka SKK bejakade, gav nya vyer. SKK centralt släppte greppet; länsklubbarna blev resebyråer med tjänster och gentjänser som specialitet. Samtidigt lider länsklubbsmodellen av ett demokratiskt underskott. Det säger sig själv att det är lättare för människor, medlemmarna - att samlas runt ett gemensamt intresse - hunden, rasen - än den mer förtagsliknande utställningsmodellen som är länsklubbens drivhjul och centrala verksamhet. Med driftiga personer i spetsen är steget ett tuppfjät till privat lekstuga.. Yours Truly är medlem i ett par hundklubbar - under våren har ett par årsmöten bevistats. Det är ju liksom där som medlemsdemokrati ska exekveras. Förutsättningarna är på pappret lika i enlighet med stadgan. I praktiken är det inte så. Till lilla Skottefederationens årsmöte kom i runda slängar tio procent av klubbens drygt 200 medlemmar. Imponerande då klubben faktiskt är rikstäckande.. Intresserade som inte har möjlighet att bevista årsmötet kan ta del av verksamhet och ekonomi via nätet. Rikstäckande är ju av naturliga skäl inte den största länsklubben - det hörs ju på namnet.. och till dess årsmöte kom inte ens var tusende medlem.! Yours Truly har ej helller lyckats googla fram några årsmöteshandlingar trots ihärdiga försök. STOKK har ju ändå 17-18000 medlemmar och omsätter miljonbelopp... Mer transparent är det hos största specialklubben Svenska Brukshundklubben - vilken i likhet med STOKK kallar till årsmöte/kongress varje år. Men där upphör likheterna - SBK är förvisso tre gånger så stor som länsklubben och sammanträder i två hela dagar. Dock efterlyste nytillträdde ordförande större engagemang och mera visioner... Den fina talarstolen stod oftast öde och tom...

SKK:s vd tröstade SBK-delegaterna som möjligtvis hängde läpp över att verksamhetssiffror som pekar ledsamt neråt; brukshundklubben minskar genomgående men inte lika mycket som övriga delar av SKK.. Valpregistreringarna - navet i SKK - går neråt, liksom utställningsdeltagandet..

Kennelpolitiken är gåtfull intill det outhärdligas gräns! Hur ska man gå vidare? SKK anses ha en skicklig ledning. Skickligheten verkar bestå i att inte göra sig skyldig till ett enda bestämt uttalande. Det går inte att bryta loss en sats, inte ens ett helt sammanhängande stycke, som kunde belysa eller representera SKK-ledningens uppfattning i denna fråga. Detta går inte an!

Riksorganisationen SKK med läns och specialklubbar m.m borde genomlysas. Förhoppningsvis ledande till att en ny organisationsmodell föreslås och antas av KF. Den nuvarande motsvarade de behov som rådde för 30-40 år sedan - nu ser verkligheten helt enkelt annorlunda ut. Förslaget lär dock - av lätt insedda skäl - inte komma som någon motion till KF från vare sig läns- eller specialklubbar... 

Om Kennelklubben orkar, har intresse och framför allt mod, så får den backa mycket långt ur återvändsgränden.

KLÄTTERGRODA (Nils Ferlin ur Från Mitt Ekorrhjul (1957))

- Ack, klättergroda lilla

Ihärdigt under årens lopp

från gren till gren du kravlat opp.

Nu står du högt i buskens topp

men luktar lika illa.

Nils Ferlin visste en hel del om människor och klättergrodor. Många sådana finns i den så kallade hundvärlden... Man kan undra varifrån de kommer och vad som är syftet med de ihärdiga maktanspråken. Det sägs att människor som upplever sig som misslyckade i sitt privata liv, i sin civila karriär - brukar återfinnas i hundklubbars ledning...

Man kan utsträcka jämförelserna ytterliga till den s.k stinkpaddan, även det frekvent förekommande i sammanhanget..

Ens sinne för humor berördes av xxorganisationens tomhet, dess alltigenom charlatanmässiga karaktär: som någon slags ytlig psudoreligion iakttog man en mängd riter och yttre former, tillerkände varandra utomordentliga hederstitlar och kraschaner, inbillade sig göra någon slags andlig insats, maskerade det helas dåraktighet genom vissa former av filantropi och gottade sig i den chans till festligheter, braskande hyllningstal, självuppförstoring, superi och verklighetsflykt som sammanträdena erbjöd..

Dr. Göran Bodegård  - FCI allround-domare & SKK/CS ledamot - skrev något ytterst tänkvärt I DOg World i anslutning till detta, under rubriken

Why do we show dogs?

"Dogs shows have changed radically. The original purpose was to get the result of your breeeding efforts assessed by an expert with the intention of securing the heritage of the breed och supporting its improvement."

"We do our best when we show our dogs - and it is only when the competition itself and the manner of presentation become ends in themselves and lose the connection with the importance of the breed, that there is any risk involved in the sport of competing with show dogs."

"The balance is lost when judges appointed not on their knowledge and merits but because of their economic usefulness regarding the number of breeds they can judge and the size of entries they draw."

"When the economic influence overrides the quality aspect, the show societies do harm to the breeds. When winning at any cost has become much more important than the interests of the breed, the sport has fostered a 'dog addiction' that is harmful to the exhibitor´s mental well-being. "

"It is easy to understand why the competitive sport has become an obsession and compulsion and becomes a threat to the social and economic life of the exhibitor."

 "Dog shows should not be blamed for personal distortions of this sort but undoubtebly the publicity, glamour and fame nowadays connected to these competitions can be rather seductive, even for the most serious breeder if they aim to be a contender for a dog of the year award.""The risk to the breeds are obvious when people start to select their stock on what happens in the show ring rather than through their knowledge and care for the breed."

Det är alltså själva kringgrejen som Yours Truly är kritisk till- och dess profitörer...

OK - var och en blir väl salig på sin fason, eller..? Om man lägger ihop sagda klättergrodor och andra uppblåsta individer går det lätt att få fram en grundfigur - ungefär som man filéar en spätta. Och när denna självutnämnda stilpolis först ingriper varligt i andras finanser d.v.s ser till att människor förmenas möjligheten att publicera sig - och sedan har mage att kritisera den som använder sig av sina sista till buds stående uttrycksmedel... Nuförtiden finns ju alldeles gratis s.k social media - bloggar, Facebook, m. fl. Ja, vad säger man..?

Vem har tvingat Dig att läsa..?

  Mandys co-owner (a.k. Demon Driver) har köpt högoktanig (& svindyr!) specialmat för Stjärnor...  De goda råden och förmaningarna haglade:

- Se nu till att Stjärnan får i sig det här... Emma och Lillen behöver inte roffa åt sig allt..!

Jaha. För precis så är det... Mandy är, som alla vet, en sagolikt vacker och och dessutom mycket snäll hankatt, 18  månader gammal. Och det gäller att hålla match-vikten, nu när han ska bli Grand Champion och allt... Något hekto åt fanders kan ge förödande konsekvenser, speciallt för en Exotic Shorthair som ju är Den Nakna Sanningen i jämförelse med syskonrasen perser. Trots att Mandy är i särklass störst här, så är han också yngst - vilket hans självmedvetna sambor aldrig försummar att påpeka... Perser/exot-trion kommer bra överens, men det räcker med en blick from Emma eller Lillen så intar dessa sin plats i gräddfilen och Mandy får ställa sig sist i kön...

Men nu fick han äta i fred under övervakning - och detta på skrivbordet, se ovan bildbevis..!

Svenska Brukkshundklubbens Hedersordförande Folke Hildebrand har gått ur tiden 81 år gammal. För många vara han den i alla avseende störste inom brukshundrörelsen. Folke hade allt; han ledde den största specialklubben under dess gyllene år 1981-91, han var kommunalråd i Kungsbacka, han hade sparrat mot tungviktsvärldsmästare Ingemar "Ingo" Johansson, han tog strid för viktiga principer. Folke är värd så oändligt mycket mer än några rader. Se nedan min sista intervju med Folke Hildebrand, Brukshunden 2006.

foto: Gunnar Lindgren

Folke Hildebrand är en av de verkliga SBK-profilerna. Och precis som för så många av hundsportens storheter, började alltsammans med en kurs i brukshundklubben. Den första egna hunden, en pudel, köptes 1953. Folke gick en dressyrkurs i SBK och på den vägen är det.

Folke Hildebrand, född i Göteborg, var golvläggare och blev facklig ombudsman inom Byggnads. Efter en lång rad förtroendeuppdrag inom det politiska och fackliga området blev Folke kommunalråd i Kungsbacka kommun. Folke var även idrottsintresserad och blev med tiden en skicklig boxare. När det begav sig sparrade han mot tungviktsvärldsmästaren Ingemar Johansson.

I den hildebrandska familjen fanns ett stort djurintresse, man höll flera hästar och födde upp pudel med stor framgång. Folke blev ordförande i Pudelklubben och dömde pudlar på utställning, men det var i Brukshundklubben som han fann sin livsgärning.

Den hund- och sportintresserade unge Hildebrand kände sig hemmastadd i SBK. Här fanns allt på en gång. Med sitt varma engagemang för hunden och med sina politiska färdigheter i bagaget var Folke som klippt och skuren för allt större uppdrag. Det var givet att organisationen snart skulle ta hans tjänster i anspråk. Folke visade sig vara en lysande förhandlare och något så ovanligt som en naturlig folktalare. Allt detta var SBK till stort gagn, inte minst i den kennelpolitiska världen.

Folke Hildebrand blev ledamot av SBK:s Centralstyrelse (nuvarande FS) redan vid mitten av 60-talet, vice ordförande från 1979 och förbundsordförande de gyllene åren 1981-1991. Dessutom var Folke ledamot av Svenska Kennelklubbens centralstyrelse 1975-1991.

Folke Hildebrand följer uppmärksamt Brukshundklubbens utveckling. SBK:s hedersordförande missar aldrig en kongress och deltar även i debatten. Några väl valda inlägg från maestro själv har ofta styrt upp det hela, har det visat sig.

I samband med kongressen 2006 fick Brukshunden en pratstund med Folke Hildebrand. Vi hade med några gamla tidningar för att friska upp minnet.

Bl.a bild på Folke som ordförande på riksstämman 1969.

 Folke: Det där är inte jag! Jag var inte så smal!

Brukshunden: Jo, det är du som sitter bredvid GS Tage Pehrsson. Du var väl i form då, så mycket som du tränande boxning.

  Folke (med sin sedvanliga blygsamhet): Det hade jag slutat med då. Jag sparrade mot Ingo före olympiaden i Helsingfors. Då var han fruktansvärt bra, så jag förstod att jag aldrig skulle bli världsmästare. Det var bara att lägga av.

 Fotarbetet är kanske inte lika smidigt som på Ingo-tiden, men i allt annat är Folke Hildebrand sig lik. De som minns sin förbundsordförande från tiden när han höll SBK:s fana högst i SKK:s centralstyrelse kan känna sig lugna. Folke är på hugget och allt som sägs på välmodulerad göteborgska låter naturligtvis extra klokt.

 En tidning från jubileumsåret 1993 för in samtalet på Brukshundklubben. Rubriken, från en intervju med Folke, lyder ”En knagglig väg mot rätt håll”.

Är det så du uppfattar dagens SBK?

- Ja, det ligger fortfarande stora stenar i vägen. Men nu är det mest ekonomiska stötestenar. Det är bättre nu, men det var kanske roligare förr… Man måste göra något åt hur vi ska få instruktörerna att ställa upp. Först och främst: hur ska vi få folk att bli instruktörer på en väg där man inte har några inkomster utan bara utgifter? Det är mycket slit och släp som tär på kropp och ekonomi. När inom andra verksamheter man får ersättning för sina insatser. Här betalar vi inom brukshundklubben väldigt lite pengar. Det är naturligtvis rätt på många vis, det är ju ideellt det här. Men någonstans går gränsen. Människor får lägga ner så mycket tid på att jobba för andra! Det är en av svårigheterna, säger Folke och menar att SBK nog borde öppna sig för någon form av arvodering.

- Ett annat stort bekymmer är att medlemmarna inte får vara med och tävla. Då faller ju människor bort. Jag har talat med folk som blivit utlottade 5-6 tävlingar i sträck. Kanske kunde man införa ett system där dessa kunde ha förtur. Nu i datans tidevarv borde det inte vara svårt att lösa det.

 Folke menar att dagens ordning leder till många tappade sugar.

– Nu faller folk bort. Får man inte vara med och tävla, så är det lite meningslöst. Hunden blir äldre och tiden går. Detta, förutom det här med instruktörerna, är frågor som måste lösas. Sedan måste vi få fram människor som kan göra tävlingar också. Det är inte bara att gå ut och lägga spår. Vi måste få fram folk som kan. Nu blir det ofta oerfaret folk och det är inte tillfredställande. Och de som kan är ju ofta de som blir bortlottade. Varför ska man gå ut och lägga spår för andra! Varför ska man lägga ner tid och möda på något när man inte själv får vara med, undrar Folke retoriskt.

 Varför har det blivit så här? Är det för få som ska göra för mycket?

– En sak är att jägarna lägger hinder i vägen. De släpper inte in oss på markerna. Därför kan klubbarna inte ta in så många tävlanden som man vill. En annan sak kan ha med bekvämlighet att göra. Det är obekvämt och slitsamt att lägga många spår. Svårigheterna är väl också en viss form av trängsel i våra marker, i varje fall i jämförelse med förr. Det byggs småhus överallt, fler vill vara ute i markerna.

 I en tidigare intervju frågade Brukshunden om det bästa du har varit med om i SBK. Du svarade då ”Armenien” (SBK:s räddningshundar insats vid jordbävningen). Håller du fortfarande med om att det var Brukshundklubbens stoltaste stund?

– Ja, det gör jag! Det tråkiga är ju att det inte har blivit någon fortsättning på det, egentligen. Alla de duktiga människor som skulle kunna göra insatser får inte göra det. Och nu ändrar man det hela, nu ska man inte använda svenska hundar över huvud taget. Nu ska man använda utländska hundar i all räddningshundsverksamhet. Jag förstår inte varför. Och varför fanns ingen representant från Försvarsmakten på vår kongress? Förr var det en hel rad med uniformer på första plats. Då hade vi ÖB, Flygvapenchefen, Rikshemvärnschefen som gav försvarsinformation. Visserligen är jag inte så insatt i detta nuförtiden, säger Folke, men låter förstå att det hela är svårbegripligt.

 Men det finns väl mycket annat som du haft att glädjas åt?

– I det stora hela är det den sociala verksamheten. Människorna! Det finns folk som jag har känt i femtio år. Och vi är fortfarande vänner! Vi har aldrig sagt ett ont ord till varandra. Vad det handlar om i den här stora verksamheten i brukshundklubben är kamratskap, vänlighet. Vi har så många människor som är med hos oss och hjälper till och bara är där. Vi kan hålla på med det här och forsätta att vara goda vänner. Det är stort! Vi har så mycket minnen. Det är otroligt!

 Men så har det väl också utväxlats ett och annat hårt ord mellan varven?

- Nej, det minns jag inte, säger Folke med ett skratt, men blir straxt allvarlig. Orättvisor! Det tycker jag man måste ta itu med. När folk bär sig illa åt så ska man säga ifrån. När andra organisationer gör angrepp på Brukshundklubben, som nu Kennelklubben gjort, säger Folke och syftar till en (då) aktuell artikel i Hundsport. Då gör det ont! Varför gör man sådana här angrepp på andra verksamheter, där folk har hjärta. Som vi ändå har! Tänk på alla dessa människor som jobbar inom brukshundklubben. Det är ett påhopp på dem. Det är dåligt!

– Kennelklubben borde göra något åt alla blandraser som produceras istället för att angripa oss! Nu köper folk en blandras för 5.000 kronor och har inte en aning om vad de får! Det är oroväckande, menar Folke indignerat, och rundar av med konstaterandet att har människor i oförstånd skaffat en blandras, så är man ändå välkommen till Brukshundklubben…

 Folke har stått rak i blåsvädret förr. Det var på den tiden när man var noga med titlar och ombudsmannen Folke stack ut bland direktörer och friherrar i SKK:s centralstyrelse. Än värre blev det när SBK, som första av medlemsorganisation, pläderade för svanskuperingsförbudet, tvärs emot SKK-ledningens inriktning. Folke var SBK:s talesperson.

– Jo, det minns jag. De var helt galna på Kennelklubben när vi tog upp det här. Det tyckte man inte om alls. Då var vi inte bra!

 Men det blev ju det första steget mot den djurskyddsprofil som SKK har skaffat sig.

- Ja, Ulf Uddman tog ju upp det här idag. Det var ju bra. Sen blev det anti-eldressyr och dressyrpolicy. Det gick framåt!

 Sen blev Folke rikbuse i ”det stora ordförandebråket” (debatten med SKK:s dåvarande ordförande K-G Fredricson om hundägarutbildning och lokala kennelklubbar).

 Folke tog strid. Igen.

- Ja, ha ha, det hade vi ett långtgående krig om, medger Folke och ser upplivad ut. Det har jag inte haft något emot.

 Berätta!

Folke drabbas av akut minnesförlust.

– Nej det kommer jag inte ihåg något om…

 Med facit i hand; ångrar du denna uppslitande bråk?

– Nej, jag har aldrig gjort fel! Inte i dom frågorna i alla fall… Det var värt att ta strid för en viktig princip. Det är klart att SKK inte tyckte om mig. Man var impopulär i högsta grad. Vi upplevde då att SKK behandlade Brukshundklubben på ett styvmoderligt sätt. Det var fruktansvärt. De var helt enkelt emot oss. Kanske kände man sig hotad av Brukshundklubben som var på väg uppåt. SBK var den stora folkliga organisationen för den vanliga människan. Kanske var det ett hot.

 Folke var inte riktigt tillfreds med situation.

- Nej, man tog inte de mänskliga hänsyn som jag vill ha i en sådan här föreningsverksamhet. Det handlade om andra saker, som att synas personligen.

 Folke saknar idédebatten, ”det finns ingen ideologi”. Han tog strid för att det var rätt. Inte för att köra över meningsmotståndare.

- I varje sådan här rörelse måste det finnas en idé. Den försvinner alldeles för mycket i de flesta sammanhang. Det blir personliga saker som det handlar om. Det är en fara. I Brukshundklubben finns ideologin kvar. Det är det som är skönheten i verksamheten.

I walked Ingrid to the Bus - she´s going to ,Spain... First to see Sevilla - then by train to Valencia. Our youngest is certainly stretching her wings of lately..