Det kom (ännu) ett mail från Finland... Det var från en nästan-valpköpare, tack för det! Valparna i min egen kull dog dessvärre, så den här trevliga personen, som jag hade sett fram emot att få som ägare till en av mina små, blev utan. Men vi fick en god kontakt, även i sorgen. Ny valp letades fram och det är nu denna som jag får kort på, samt rapport om valpägandet och många kloka synpunkter på västgötaspetsar, avel, uppfödning m.m Sådant värmer... Lycka till även fortsättningsvis med den nya familjemedlemmen!

Nu infinner sig en rad funderingar. Det är nämligen inte det enda mail eller den enda kommentar från just finska rasvänner ang "conversation topics" på bloggen om västgötaspets. Nästan inga från motsvarande i vårt eget land... utom från alltid lika engagerade Nilla, och nu också från Solan. Tackar! Men hur kan det komma sig? Här diskuterar finska rasintressenter tänder och ögon och utställningsresultat med liv och lust. I Sverige råder största möjliga tystnad... Sekundär nationell skillnad? Rasen har i Finland har kommit mycket längre när det gäller att kartlägga olika avelsproblem. Dessutom är kvalitén på rasen genomgående överlägsen motsvarande i Sverige, i varje fall enligt domare som ofta dömer i båda länderna. Varför är finska västgötaspetsmänniskor så mycket mer intresserade och frimodiga? Beror det på att Sveriges bästa gren är "sitta still i båten"?--PS Det har framförts synpunkter om att bloggen varit kritisk, ja rent av "rackat ner" på västgötaspetsen. Självklart är det inte så. Västgötaspetsar är förträffliga hundar. Det är vad som är "runt-om-kring" som upplevs som svårförståligt och otrivsamt.

Ch Westorps Jack McCall uppf Annika Lundblad äg L Högman foto: Gunnar Lindgren

Så här skrev den legendariske kynologen och författaren Björn von Rosen: "En ras får under förädlandet aldrig manglas för långt ut i någon enskild riktning, inte så långt att Hunden i hunden börjar tunnas ut."---"Hur är det med fågelhundarna, har inte en del av den gamla naturklokheten i arbetet gått förlorat hos några av just de populäraste och långt drivna raserna? Den klokhet som gjorde det till ett oabrutet nöje att jaga med dem, innan fältflygartypen vuxit fram, till ögats njutning och - kanske - sinnets hemliga irritation."





Så långt den vise von Rosen i Hundsportartikeln från 1965; om att tillvarata en hundras. Tål att tänka på, inte minst inför stundande helg då SM för brukshundar ska avgöras. Det är lätt att överföra tankegångarna till andra rasgrupper, ex vis brukshundar och varför inte - västgötaspets? Kraven på förändringsarbete som prioriterar fart och flashighet i mertitjaktens namn kan få förödande konsekvenser.



Det här kan självfallet diskuteras. Men så diskutera då! Och läs!
--
PS Temperamentsfull(a) kommentar(er)! (å Bedömningssport 2 se nedan). Kan förhoppningvis sätta sprätt på den nivellering som likt en kommunalgrå filt förkväver vgs-världen i Sverige. Bra!

O Joy! O Rapture! Yours Truly har fått ett kuligt jobb. Hurra! Det är bara att lägga sig i selen... Arbetets natur och ämne är Hemligt, av lätt insedda skäl. Pladdrar man för mycket om vad (ännu) ogjort är så skiter det sig direkt (gammal murvelvisdom). Men det haver ren´ fabricerats 13 sidor i Tomteverkstaden, så vänta bara...

Jag är deprimerad! Blä... Vad har jag här att göra?
ang Det Lilla Livet:
* kommer jag att få fason på vårt hus?
* kommer jag någonsin att kunna föda upp en valpkull igen?
* blir det någon lille en till mig?
Och så de stora symfoniska perspektiven:
* hur ska det gå för Sverige?
* världen i stort?
* kommer det någonsin att bli fason på hundsporten igen?

I mitt jobb ingår att granska den ofantliga mängd protkoll och skrivelse som i aldrig sinande ström läggs ut på nätet. Dialogen i detta textens ljus kan inte betecknas som alldeles horisontell. Här gäller det att lirka och jämka, stöta och blöta, försöka bena ut den officiella tankegången bakom förslag och beslut, samt spåra det verkliga syftet med desamma. Kennelpolitiken är gåtfull intill det outhärdligas gräns.Ur dessa språkliga arabesker tränger dock en mening fram: tidigare beslut om att en domare som inte innehar auktorisation för en ras, inte äger rätt att döma rasen vid utställning som stambokförs inom SKK. Med tanke på att vi lever i Sverige, detta välordnade och genomreglerade land, är det av lätt insedda skäl osannolikt att någon av våra domare skulle vara icke behörig och det osannolika är likt förbannat inte bara sannolikt utan helt sant.
Det låter ödesmättat, som i en pjäs av Maeterlinck.
Det helt sanna men ändå osannolika är bara en av alla konstigheter som sipprar ut från den tjusigaste av organisationer. Förr eller senare kommer folk på hur det ligger till. Det är så dags då.
Ändå går det bra för kennelorganisationen. Enligt en så kallad "källa" har stämningen bakom kulisserna där presidiet då och då samlas, efter den lyckligen genomförda världsutställningen, varit uppsluppen och närmast euforisk. Det låter som effekterna av en rigoröst genomförd fastekur.
Kanske ska jag bjuda den ledsamma misstron spetsen, hitta något överraskande? Inte är det särskilt trendigt att använda dagar åt att väcka förslag, debattera, hävda sin ståndpunkt, rentav lyssna på andras argument och sen, till slut, fatta ett gemensamt beslut. Vår kennelorganisation sägs ju vara demokratiskt styrd. Däri har jag rent formellt rätt. Tittar man på de enskilda ärendena så är det inte mycket demokrati där, utan snarare resultat av tjänstemannakårens initiativ, beslut och allmänna nit, kanske till och med redbarhet. Någon styrelseperson konstaterade att det inte är särskilt inne med det kennelpolitiska grovgörat. Det finns anledning att känna oro. Det är bra. SKK-politiker ska känna oro.

Uno skrattar... Chipsmakers Uno Vallman äg Ingrid S.







Besökte våra extrahundar när att Ingrids marsvin fick komma hem. Passade på att kolla skotten Viggo i munnen. Det var som att titta ner i gapet på en krokodil! Viggo har nu lika många (och minst lika stora!) tänder som sin sambo, västgötaspetsen Uno. Så bra!







Detta apropos tänkvärd kommentar från Inga, till inlägg för några dagar sedan. Läs den!:







"Kommentar till Bedömningssport?







Man funderar ju ibland om det inte vore möjligt att göra en protest mot en domares bedömning. Protester görs ju även i olika idrottsgrenar.







Hur är det egentligen med domarens kompetens då tex. samma hund kan av samma domare få Cert och 3 ökl med en veckas mellanrum. Enligt kritikerna har hundens exteriör helt förändrats under denna vecka.















Men vad sägs om detta, som hänt nu i somras.







En VS fick Excellent + hög placering på både Circuit- och WDS-utställningarna. Den har även ett Cert tidigare. Nyligen dömdes den av en domare som märker, att hunden endast har 5 framtänder i underkäken. Han säger åt ägaren, att han kunde ge den 0 pga denna tandförlust , men ger nu MG (Mycket God=1), då hunden i helhet är utmärkt.







Hunden har även en tidigare kritik, där det står "fulltandad".







Vad skall man tro om dessa domare, som inte märkt denna tandförlust i framtänderna?















Ännu en fråga: hur vanligt är det bland västgötaspetsarna ,att dom inte har 6 framtänder?"







Nu har det klarnat en del, det har dessutom visat sig att hunden med de 5 framtänderna dessutom har syskon som är utrustade på samma vis. Då blir det hela mer bekymmersamt. Att västgötaspetsar ofta har premolarförlust är inget nytt. Däremot har jag aldrig träffat på en vgs som saknar en eller flera framtänder. Detta är dock vanligt bland dvärghundar, av förståliga skäl. Inom tibetansk spaniel, en annan "räddad" ras med liten genpool och (från början) oerhört hårt inavlad, var incisivförlust allmänt förekommande. Hundar med 4 eller rent av bara 2(!) framtänder förekom frekvent. Och vad värre var - underkäken var så smal att det inte fanns plats för fler! Förlust av framtänder (incisiver) visar att underkäken är förkrympt, alltså en degeneration. Tänderna får helt enkelt inte tillräckligt med utrymme. Käkdegereration är allvarligt och ska alltid medföra ett observandum. Nog finns det ärftlighet i det här med antal tänder. Någon enstaka hund med tandbortfall betyder med all sannolikhet ingenting, men när flera hundar ur samma kull har samma fel finns det säkert anledning att vara extra uppmärksam i fortsättningen. I aktuella fall är kullen utrikesfödd, men föräldrarna svenskfödda.







Själv tar jag, i likhet med den uppmärksamme domaren i det beskrivna fallet, aldrig för givet att hundar per automatik har alla framtänder. När valparna fått sina mjölktänder brukar jag kolla - det är inte så svårt att räkna till sex. Har valpen bara fem eller fyra tänder brukar det inte bli fler när det permanenta bettet kommer.







Men man kan undra a) hur är den hundägare funtad som levt med sin hund i flera år och inte observerat att den inte har alla gaddar framtill?







b) för att inte tala om de rasspecialister som dömde på WDS- och Circiut-utställningarna? Även om domare inte räknar varenda premolar, så ska de ju i alla fall inspektera bettet framtill. Eller? Har man nu gått bort sig i ortopedexcercis i yran över att ha fått igenom den nya standarden med krav på kraftigt påskjut och bakåtsparkar? För det är väl uppenbart vad som ser spektakulärt ut i stora ringen, alltså det som räknas. Ho vet...

Harry Persson känd som "H.P.", född 24 september 1898 i Stockholm, död 1 oktober 1979 i Solna, var en svensk tungviktsboxare i världseliten. Han bodde i Hagalund i Solna, huset han bodde i är ett av de få som står kvar efter rivningshysterin.
Den 14 juni 1926 knockade han i London engelsmannen Phil Scott i elfte ronden och blev Europamästare i tungviktsboxning.Harry Persson var vår granne i gamla Hagalund, en snäll och försynt man. Vår familj kände H.P väl. Han var med i min fars arbetslag och var naturligtvis dess stolthet. Harry P gav pappa ovanstående foto, ett fint minne.En karriär som proffsboxare i tungvikt, helt oskyddad i matcher med många ronder, sätter sina spår. H.P var märkt av sin sport med bl.a svåra ögonskador. På apoteket Kvarnen i Solna fick jag många gånger tillfälle att bereda och överlämna den medicin som boxarlegenden var beroende av. En smal och vit apotekshand nästan försvann i den väldiga näven, när H.P räckte fram norra kardan.

Det går inget vidare för Sverige i OS... I vart fall om man ska jämföra med förra gången... Simmarna simmade bort sig... Alshammars baddräkt sprack... den roende kraftkarlen från Dalom blev förkyld... De svenska laghoppande hästarna drog inte åt sig hovarna... Brottaren kastade bort sin medalj... Och inte blev det något i friidrotten! Hoppstjärnorna uteblev... Klüft bytte gren... inte en chans! Kallur stöp på första häcken... Sympatiske Musse försvann i hindergraven... Vilket mörker!De medaljer som kommit di svenske till del äro förvisso ärofulla, men i sporter som svårligen samlar Nationen...Nu hänger allt på lille Holm - ja, lille och lille... med sina 1.81 är Stefan Holm ändå en lille en bland de amerikanska och ryska älgarna.Jag, som avskyr nationalism - mindens att i nationalismers och religioners namn har mänskligheten begått sina värsta förbrytelser - jag sitter ändå som limmad vid TV och håller reda på försöksheat och kvaltider. Förklara detta den som kan?

Allt på 30-talet var inte stilfulla klädsel och snyggt kristidssmala människor (apropos tidigare inlägg). Kollade de belästa döttrarnas tankeutbyte på Ingrids blogg och kan härmed förmedela ett lästips från Astrid: Staffan Thorsells tankeväckande “Mein lieber Reichkanzler” (Bonnier Fakta). Undertiteln är “Sveriges kontakter med Hitlers rikskansli” och de var betydligt fler och mindre smickrande än vad den officiella svenska historieskrivningen så gärna vill låta påskina.

Thorsell reder ut vårt eget kungahus långa flört med nazismen. För inte bara var vår nuvarande kungs morfar Carl Eduard av Sachsen Koburg en ledande lokal nazist långt före det definitiva maktövertagandet 1933. Även vår nuvarande tronföljares morfar, Walter Sommerlath, blev som Thorsell skriver, medlem i nazistpartet den 1 december 1934 med medlemsnumret 3 592 030.

Läs också om gamle Gustav V:s handskrivna brev till Hitler om dennes modiga kamp mot ryssen, Sven Hedins många besök i rikskansliet och Göbbels besatthet av familjen Bonnier.

Det är alltså Gröfaz själv som avses. GRÖFAZ = Größter Feldherr Aller Zeiten, skämtsam benämning på Hitler. Hitler var dessutom såväl schäfer som skotteägare. hmm...