Det där med kennelkurs och coaching lämnar inget frid i sinnet.. Utbildning är väl bra, eller... är all utbildning bra? Och hur står det till med utbildarna?


Man kan börja med att fundera på den egna ambitionen; vart vill jag komma? Att fortsätta det som man bör göra utefter de krav som verkligheten dikterar, respektive det som man vill göra baserat på högtflygande ambition - skillnaden kan vara väldigt stor.


Kanske ska man gå liten kurs?

Det finns kurser i ALLT - hundmassage, stretching, ankvallning, viltspårning, trimning, handling, kotknackeri, problemhund, hundproblem, svampletning, tala-med-djur, healing, andeskådning och svängande rökelsekar...


Sen bör man nog skärskåda vad kurserna kan erbjuda. En en-dagskurs som utlovar utställningsteknik, handling, trimning (alla raser) är helt enkelt inte trovärdig. Kanske kan man lära sig något inom ett av dessa ämnen på en dag, speciellt om läraren är specialist på min egen ras; men detta digra dagsschema för 800:- låter som korvstoppning och bondfångeri.


Kanske vill jag ändå ha en personlig coach? Ja! Här finns room for improvements... Då bör jag nog ta och tänka på följande:


- hur kunnig är coachen? kompetens? erfarenhet? referenser?


- tillgänglighet? kan jag ringa då och då? e-posta och få svar omgående?


- arbetsbelastning? här gäller det att se upp med överarbetade instruktörer, kursledare och konsulter, som sticker emellan med lite specialträning mellan varven, för att få det hela att gå ihop sig... Har coachen energi som en kombination av Snurre Sprätt och Kurt Olsson innebär det inte per automatik att det finns något att lära ut.
- Finns kurslitteratur? då brukar det också finnas recensioner att kolla. En del läromedel och studieplaner är så slafsigt hopkomna, så det är svårt att förstå meningen med dem.
Betalar du 500:-/timme för personlig coaching, vad tror du att du får? Lite allmänna råd + ett A4 träningsprogram och ingenting som är skräddarsytt för just dina behov. För att coachen ska tjäna pengar kommer hon (det är nästan alltid en hon, ingen karl skulle ställa upp för så dåligt betalt) att behöva coacha +20 personer ytterligare. Hur mycket fokus tror du hamnar på dig?


Conclusion: utbildning är ett heligt ord i vårt land och får aldrig ifrågasättas. Ingen annanstans finns så ambitiösa och godtrogna hundägare.


Att det finns mycket ruffel och båg i den här branschen är jag dessbättre inte ensam om att misstänka. Det är välbehövligt att Kennelklubben avser att certifiera de olika hundyrkena för att bringa någon slags reda i kursträsket.

Ingrid har uppdaterat sin blogg med några tänkeord ang Good Manners - alltså hur samlivet mellan oss människor ska fungera smidigt. Det är bara att hålla med!



Och citera ur en gammal favorit "The Growing Pains of Adrian Mole" (Sue Townsend): "Honestly, sometimes I long for the bygone days, when people spoke politly to each other."


----


PS Uppdaterat på Skotte-bloggen med anledning av nya numret på Skotte-Nytt, som är tjusig men tunn. Alltså mycket fina bilder att titta på (WDS + Circuit) men väldigt lite att läsa. Nu tror jag mig förstå att det minskade omfånget beror just på kostnaderna för alla färgbilder. SKV:s tidning Västgötaspetsen haltar på liknande sätt. Tio år tillbaka var den en enkel produkt, men full av läsvärde. Under de senaste åren har tidningen varit rent jämmerlig, både till innehåll och form. Men så i början på innevarande år fick tidningen en otrolig uppryckning via grafisk formgivning av den kända fotografen och uppfödaren Oili Helenius. Alla tycker vips att tidningen är jättefin... Men innehållet är fortfarande skäligen magert; resultat och titlar, lite hälsoundersökningsresultat, och hm.. mer resultat. Men nästan ingenting om rasen västgötaspets och absolut inget om vad som händer utanför närmsta gärsgård. Det är inte lätt det här med klubbtidningar...

Här kom en hälsning från lillmatte till Barnaby, som berättar att han frodas och mår bra, är glad, lättlärd och frimodig, samt går på hundkurs. Tack Karin, det var gott att höra!

Det känns nu nästan overkligt länge sedan vi hade Barnaby och hans syskon att glädjas åt. Märkte ett stygn av längtan; undrans om vi får ha några såna igen? Den kullen är e. Ch Westoprs Jack Mc Call u. Ulvus Minna.

Helt klart är att de valpar som Jack som lämnar med Ada och hennes döttrar är precis sådana som vi önskar, glada och positiva, aldrig några bekymmer med stress eller blyghet i alla dessa olika ledsamma yttringar.