Tittade på en intressant diskussion på TV angående dagens chefer inom kultur kontra gårdagens. Det hölls upp bilder på de stora dynamiska cheferna inom olika kulturinstitutioner - Ingmar Bergman, Dramatenchef, Harry Schein, Filminstitutet, Olof Lagercrantz, Dagens Nyheter, Bo Strömstedt, Expressen.










Det här vara eldsjälarna som brann för sin konst; som kunde teater, film, tidning, litteratur. Sedan blev chefskulturen norm och räknenissarna gjorde sitt intåg. Det påtalades hur ovanligt det är nu med en skrivande redaktör eller en läsande förlagschef. Cheferna har helt enkelt inte längre kompetens att bedöma om en film eller en bok är bra. Det är först när försäljningssiffrorna kommer, som man vet. Siffrorna har tagit över bokstäverna.










Kan man man dra jämförelsen med kennelorganisationens chefer? Visst kan man det! Inte sedan Ulla Magnussons dagar har SKK-ledningen haft någon tydlig kynologisk orientering. Det är direktörer, direktörer, direktörer... och så en nu managementkonsult.










Hur kunde det gå på detta viset? Nästa fråga - är det bra?










På FCI:s möte i Budapest Sverige av 3 (tre) representanter, två direktörer och en managementkonsult. Vilka mandat hade dessa personer? Hur redovisas uppdraget? Den svenska trion är förvisso säkert förträffliga inom områdena administration och organisation och kanske ekonomi, men nu var ju inte det som ärendet gällde.
Andra länders undrande delegater:
- Hallo, who are you? I think we haven´t met... What have you done in dogs? What is your mission here? I have been 35 years in dog sports, to my recollection I never seen you before...
Om SKK ska skicka någon att bevaka svenska intressen, då måtte det vara ett minimikrav att vederbörande är allmänkynologiskt välbevandrad, kompetent samt helst internationellt känd. På Europautställningen i Budapest hade Sverige ett helt gäng av svenska internationella storheter på plats som domare, folk som flytande talar fyra-fem språk och kan hänga med i alla debatter, som rör sig smidigt i hundsporten över hela världen... Någon av dessa hade kanske bättre förutsättningar att företräda svensk hundsport?










Att Ingmar Bergman var en världskändis och kunde film och teater, var oomtvistat. Det var ingen nackdel för chefsjobbet på Dramaten. Borde det inte vara likadant i kennelvärlden?