Att vara hundutställare... är ungefär som att vara reporter: man anmäler (sig), man ger sig av, och så får man se vart man kom och hur det blir, och det gäller att hålla masken hur det än går.













Vi var ju inte så muntra inför dagens begivenhet, Ingrid, Viggo och så jag. Ja, skotten Viggo är alltid glad förstås...









Vad har man på sig på utställning? Spelar det någon roll? Bekväma kläder! Med fickor... Ljusa byxor, då det var en svart skotte som skulle förevisas. Hårsnodd ety det blåste och man måste kunna se vart fötterna sättes. Alltså ingår "hårsnodd" i klädsel...









Smycken? Små och diskreta! Brillianter således... Så Yours Truly satte på sig alla sina diamanter i syfte att förstärka självkänslan, vilket behöves...






---








...jeg kan høre mit lille hjerte banke








åhnaj - nej, jeg vil ikke derned!---








Då kom jag på att det var uteutställning på flygfält och miljoner möjligheter att tappa bort eller på andra sätt bli av med finheterna. Ojojoj... inte tappa... ojojoj! Tog raskt av rubbet! Men å andra sidan... vad faaan, det kanske var sista gången.... kändes det som. Så jag hängde på alla diamanterna igen!







Ska det gå åt helvete ska det gå med stil!

























Vad lever man av på utställning?













Detta fick bli en lågbudgetvariant ety ingen av oss har några som helst likvida medel beroende på säregna och delvis sammanfallande omständigheter som är onödigt att tjata om.







...Der er krige og vilde anemoner































Alltså inget resesnask och inget annat heller - bensin fanns i bilen + ordentlig matsäck hemifrån, så vi skulle ivf inte svälta...







- Når dagen kommer








med tomme lommer...








Far hade donerat en hundring till parkering och katalog... Det kändes som man var 8 år och på skolutflykt...











Vilket väl passar bra för den som har barnasinnet i behåll.













Vi hade iaf tur med vädret!













Vi satt och vi väntade och väntade... sist på dagen skulle tre skotsk terriers bedömas. Bara tre! Undrade vi...













Det var tre hanhundar; inga dåliga grejer - våran Viggo som har 2 cert, BIM o BIR på två försök, nästa skotte har en titel och är Nordisk JuniorV och den tredje som har två cert. Någon skulle bli den lycklige certvinnaren... och bäst i rasen... och kanske champion... Troddes så klart! Men tji fick vi.













Först i ringen var Viggo, han skötte sig bra - etta och rosa band - Yours Truly gjorde diskret tummen upp till Ingrid. Då befanns att det rosa bandet i denna ring betydde Hederspris och inget annat! Alltså inget CK och inträdesbiljett till bästa hanklass där cert delas ut. Fatalt! tänker den bortskämde skottehandlern, som på två starter förletts att taga alla lagerbärsblad för givna...













Det var bara att lomma ut och sätta sig och framför allt samla sig för att heja på skottekamraterna.













In med övriga killar i öppen klass - för våra lantisögon såg de undersköna ut med varje hårstrå på plats, lagom terrier glöd under stramt tuktade ögonbryn, skägg i vinkel, svansarna i topp och de gick och stod som gudar! Kort sagt; två skotska terriers!













Resultaten då? Jo den första fick en 2:a och den andra fick en 1:a och inget mer. Snopet...













Så i slutändan gick det alltså bäst för Viggo, men det var inte så mycket att hurra över då ingen begrep det fina i kråksången....













Det blev att försöka roa sig så gott det gick, träffa trevliga människor och kära vänner.













Så vi samlade ihop oss, gav oss av, var med, höll masken - vi klarade oss!






---






Se där - skickligt! Nu i ett nafs är två världar redovisade - den yttre, den som alla kan se - och så den samtida pågående rikare... ha ha! ...inre processen. Håll till godo!

This is my lifethis is my timejust show me the lightand I go thereJa e´slut som artist... svårt att se någon mening med någonting. Försökte spela Gasolin´som med sina disharmonier och sin oro brukar skänka en själslig jämnvikt, men det gick inte så bra. Är något mupp med skivspelaren... It´s the Portent of Doom. Får tänka texten istället:No, I don't want the gold from XanaduI think I leave it all to youthis is my lifeand I don't careThis is my streetare you restless feetcarry me on to anywhereTake the feartake it awayand give me some hopefor one more day

... har en trogen läsare skrivit en uppmuntrande hälsning på http://varghund.bloggagratis.se/


Ledorden är "mod" och "skotte" - två företeelser som hör ihop! Dessutom letat fram detta stämningsfulla foto från 20-talet eller tidigt 30-tal. En ung man förbereder sin skotte för utställning - obs koncentrationen! Man behöver dessa påminnelser om det eviga och oföränderligt intressanta - a ray of sunshine into my drab life... Då den överblickbara tillvaron står i brand och fienden gladdes åt lågorna...


Tack Helene!
***
PS Hoppsan! Omröstningen har legat uppe i fyra dagar och sammanfattning var utlovad vid 50 röster - nu är det vips 60 personer som har tyckt till så vi siktar väl på 100?

Idyllen är skenbar; huset är hyfsat, djuren fina, hälsan strålande... Resten av familjen är på kattutställning respektive kräftkalas! Allt borde vara toppen! Om det inte vore för alla konvulsioner i omvärlden och på flera plan...

Bara att bida tiden och hoppas att förnuftet segrar... Utsikterna är inte så lysande om man så får säga det... Men hut går hem som det heter... Brukar vara så dags då!

Till morgondagens utställningen får man samla sig i en säregen, ja rent ekivok känsla. Ingen av oss ha några pengar eller egentligen några förhoppningar. Skattmasen har fått sitt, så nu är allt slut! Bensin finns i bilen, så vi kommer ivf dit... Man får i vanlig ordning söka stöd, ja till och med tröst, i den högre litteraturen. Det finns andra som varit missmodiga och som klarat sig ändå. Som t.ex George Orwell, Down and Out in London and Paris:







"And there is another feeling that is a great consolation in poverty. I believe everyone who has been hard up has experienced it. It is a feeling of relief, almost of pleasure, at knowing yourself at last genuinely down and out. You have talked so often of going to the dogs - and well, here are the dogs, and you have reached them, and you can stand it. It takes off a lot of anxiety."

... och så gör tankarna... ivf hos Yours Truly vid iråkat trångmål... och det är det nu!Alla vet hur råttor beter sig när de söker undkomma en fara, de letar en öppning eller en flyktväg, springer målmedvetet fram och tillbaka, uppåt väggarna och spejar i vart hörn, stoppar nosen och darrande morrhår i alla hål; inte här och inte där... men HÄR! Och så ser rådisen en utväg och samlar all kraft för det avgörande språnget!Nästan alltid klarar sig råttan för den är ett starkt och vigt djur, samt mycket intelligent.De flesta människor skyr råttor som pesten och talar om dem med avsky. Inte heller Yours Truly vill ha dem nära inpå sig... Råttornas och mina intressen är nämligen oförenliga...Och då talar vi inte om de små söta mössen som varje höst tror att de kan flytta in i vår bostad och få tak över huvudet. De blir snabbt bortjagade av våra vaksamma katter.Nej, nu gäller det skapelsens krona i gnagarsläktet, överlevarnas mästare - brunråttan!Det är inte många katter som vågar ge sig i kast med en riktigt bamsig rådis i toppform!Här finns visdom att dra fördel av!Man kan faktiskt lära sig en hel del i levnadsstrategi genom att anamma råttans målmedvetenhet och styrka. Dessutom är råttor väldigt vackra djur, om man nu vågar kika på dem på närmare håll.

Se här - alla tiders favorit! Rita Moreno som förärades en Oscar för bästa kvinnliga biroll som Anita i West Side Story (1961).
Är hon inte ljuvlig?***I skrivande stund har 45 personer kryssat i sin åsikt ang MH i anslutning till utställningsbedömning. När 50 har givit sin åsikt publiceras dessa å blogg + svar från SKK i frågan.

Ulvus M-kull

En av de många saker som Yours Truly saknar, nu när den legendariske Stig Ahlberg (presenterad på bloggen tidigare) inte finns bland oss längre, är att han var särdeles pigg på att diskutera uppfödarens tankar och problem i avel. Detta gjorde han många gånger i sin populära och mångåriga krönika "Black Jack" i Hundsport. Det kunde vara enkla praktiska frågor om t.ex valppris och kostnader för uppfödaren i och omkring avelsarbetet. Eller vad gör man när ens avelslinje "tar slut"? Vad är "typ"? Hur behålla kvalitén? Out-cross? Fördelar och nackdelar. Upprepad kombination? Etc.


Det där senare anses inte riktigt fint i min ras där den genetiska spridningen och variationen inom rasen är ett av avelsmålen.


I andra raser har man måhända ett annat synsätt. Inför en aktuell avelskonferens påtalas att utvecklingen inom rasen inte är jämn och att spridningen mellan individer är större än önskvärt.


Tänk så olika man kan se det.


Att inte de här frågorna längre diskuteras, som de kunde göras offentligen under Stigs tid, är alltså något som fattas mig...


Hur gör dagens uppfödare? Förlitar man sig uteslutande på SKK:s ifs förträffliga Avelsdata? Eller finns det andra vägar än att stötta sig på än kryss i protokoll, hälsoundersökningar och inavelskoefficienter?


Som tur är har jag åtminstone någon likasinnad, som funderar kring dessa frågor. Häromdagen sa vederbörande en hel del om upprepad kull. Då måste man först säga något om målet med verksamheten. Föda upp friska trevliga valpar till försäljning? Iofs respektabelt, men... Många har ytterligare mål, nämligen de som Björn von Rosen så ypperligt beskrev i Mitt hundliv:

Enligt författaren och kynologen B v R, finns det två sorters hundfolk:
"De som bara ser hunden som individ, och de som ser honom dels som individ, dels som länk i en kedja."










"Vad gör en människa till uppfödare, mer än själva djurintresset? Kontinuitetskänslan. I naturen finns det, sade man förr, en horror vacui, en avsky för tomrummet. Hos vissa människor finns en därmed besläktad känsla av motvilja mot det avklippta och fragmentariska."










"Folk som är funtade på detta sättet ser ofrånkomligt på hingsten och stoet med större intresse än på vallacken. Ju högre de värdesätter ett djur, desto viktigare är det - känner de dunkelt - att det sätter avkomma till världen.










Om djuret är deras eget, blir önskningen naturligtvis klarare, mera medveten. Folk av den förstnämnda sorten, de som ser hunden bara som individ, säger inte sällan: jag är så förtjust i min hund att jag aldrig skulle kunna tänka mig att ha en annan efter honom. Den andra sorten säger: jag är så förtjust i min hund att jag aldrig skulle kunna tänka mig att inte försöka få en avkomma efter honom.










Hör du till den sista sorten, är du uppfödare. Eller kan bli."










Precis så är det!










Uppfödning är ju är det roligaste som finns! Eller roligt och roligt... Ett oändligt harvande med hårt jobb, vaknätter, långa resor, förväntan, misslyckanden, ekonomiska bakslag, oro, ångest....










Och ändå håller man på! Det finns nästan inget viktigare, eller kanske snarare mer intressant...

Alltså få fram en valp att "fortsätta med"; en hund som är (minst) lika bra som föräldrarna, en stjärna rentav... Hu, nuförtiden har det blivit väldigt usch och fy att tänka i dessa banor!


Omparning görs ibland för att uppfödaren är mycket nöjd med resultatet. Då inträffar detta som gör livet till ett mysterium. Nästa kull blir en blek kopia av "stjärnkullen", kanske rentav ett misslyckande! Om man däremot, som min vän sa, fått en kull med hyfsat resultat men inte mer, då upprepar man förmodligen inte kombinationen. Men vad är det som säger att resultatet inte kan bli bättre nästa gång?Yours Truly hade en långsiktig plan med hundarna och med uppfödningen. Efter stort grubbel har planen förkastats och ny plan kommer att upprättas.Det är inte lätt det här med hunduppfödning!Men å andra sidan - vem har sagt att det ska vara lätt?

Ja, så sitter man då igen vid vägskälet - arbete eller förströelse? Det är egentligen inget val, det måste bli jobbet... Yours Truly får skaffa nya hobbies!




Stavgång och studiecirklar är liksom inte min grej.






Nu när man åter kommer i favoritkläderna så kan man relativt riskfritt bjuda till lite...








Vore jag karl kunde man leka med tanken på att bli snobb; alltså inte en självupptagen fjant som rusar omkring lite överallt, angelägen om att göra intryck. Det är inte grejen... Men snobbens logiska förlängning - dandyn - har en förfärande lockelse på mig. En komplett dandy sysslar uteslutande med att vara exklusiv...Det kan verka lättjefullt, men är i själva verket en ytterst aktiv och krävande verksamhet.





Få se; om jag gör si och så...






Alla mina bra kläder är svarta; de passar fint till det numera vita håret som en månskära ovanför.






Enda aber är att det går inte att visa skotten iförd dessa plagg. Den skotska terriern är svart.... kommer att se ut som slagsmål i nunneklostret...






Hur vi löser det? Skottematten får gå med sin hund själv, vilket hon också vill. Tyvärr är vi vidskepliga bortom allt förnuft. Den skotska terriern med gammelmatte i snöret har tagit två raka cert, m.m på två försök, så vi törs inte ändra på det...






Vad ska man mer hitta på när man sitter med beskedlig min och själen i uppror? Utan möjlighet att försvara sig - bara vända andra kinden till?






Jo, Yours Truly kan ju alltid hämta inspiration från pågående friidrotts-VM - där finns storheter som förlorat med grace och fallit med värdighet. Långlöparen Mustafa Mohammed är mitt ideal! Den folkkäre Musse är en försynt man som alltid gör sitt bästa och aldrig skyller ifrån sig. Sådan vill man vara så klart!






Till hinderloppet senast kom Musse med en rad oturligheter i bagaget, plus hela svenska folkets förväntningar på axlarna. Musse startade, sprang, kämpade, plumsade i vattengraven... tog sig till final och kräktes helt stillsamt bakom läktaren... vem har inte känt spykänsla de senaste dagarna?






I finalen stapplade Musse runt och kom sist, men tog sig med fint steg och högburet huvud i mål! Musse är min hjälte!






Letar i minnet efter något uppbyggligt att fästa vid hans namn. Det får blir en vers från Danmark, Dybböls skansar 1864. Preussarna stormade den lilla frusna danska hären och 2000 danskar miste livet, Danmark miste en rad hertigdömen och en stor bit av Jylland.






Det finns en liten dikt om detta som i saklighet, knapphet och enkel stolthet hör till de bästa och därmed tillägnas Musse, hinderlöparen:






- Jens var aldrig bange






men der var for mange