Husfadern är på heldagsengagemang - bruksdomeri - undrans hur länge han kommer att fortsätta att stå till förfogande med det efter allt som timat? Yours Truly har huset för sig själv. Det är faktiskt ganska skönt... Vad ska jag då göra idag? Jo här finns att göra... Har givetvis haft mina funderingar hur det skulle vara att ha en karl i huset hela dagarna efter att i mer än 40 år varit ensam hemma med "barnen"... Det har gått förhållandevis bra! Far visade sig tillbringa en stor del av dagen utomhus; dels med böcker och korsord i trädgårdsmöbeln, men på senaste tiden i febrilt sysslande med grävning, staketuppsättning, vedkörning, murning av brunnen, rensning av stuprännor och hundpromenader. För egen del är det en lättnad att far gör mycket av det som brukar falla på min lott, men eftersom jag är en obotlig kontrolldåre så är det svårt att koncentrera sig på det kreativa skrivjobbet med en massa verksamhet pågående runt omkring... Just nu känns det mest som man aldrig någonsin skulle vilja träffa en enda människa utan bara vara med djuren! Visserligen har chefen och jag intalat varandra att det som hänt faktiskt vara det bästa som kunnat hända oss! Fem års påtvingade munkavle och annan idioti är över... Självklart går tankarna på vad jag ska göra resten av mitt liv... Köra buss? verkar inte vara något vidare jobb ärligt talat... Skriva böcker? Ett par-tre stycken finns i datorn i gryende halv- och helhet. Men författande är ett ensamt monotont, mödosamt klosterarbete med den ovissa lönen vinkande åratal framåt! Jobba för the other publication? Diskreta sonderingar med såväl tidningsledning som -ägare har visat att vi är välkomna "tillbaka"... Skulle det vara så väl är det ändå en stor omställning... Bära ut tidningar? Hemska arbetstider... Men kanske i stort det som påminner mest om reporterjobbet - you get off, you get it done, you get away with it...Vad som ligger närmast till hands är "det vanliga" vilket inkluderar att ta in de kvarvarande blommorna i amplarna utomhus, samt åka och sköta om hästarna som ännu är på betet. Ska också skaffa ett par halmbalar att boa med i stallet som det blir lite mysigt för pållarna. Hoppas kunna ta hem dem snart! Det är höst.***

"I den mån krisen inte syns är det för att så många verkar för att något annat ska synas i stället". Så skriver journalisten, författare och fristående kolumnisten Göran Rosenberg i en signerad ledare i gårdagens DN. Göran Rosenberg var den förste som för 30 år sedan satte mig på spåret angående informatörer och deras skadliga inverkan på korrekt mediarapportering och allmän opinionsbildning, demokrati om man så vill. För cirka 20 år sedan rasade striden i Journalistförbundet om den nya medlemskategorin "informatörer" verkligen hörde hemma i förbundet. Det gjorde de inte. Jag fick en gång erbjudande att bli informatör, jag sa nej. Det är inte min grej att sopa saker under mattan... Så här skriver Rosenberg och citerar ett anförande hållit för 40-årsjubilerande pr-chefer och informationsdirektörer: "För fyrtio år sedan fanns inte ordet informatör i ordboken, än mindre orden mediehanterare eller mediestrateg. För fyrtio år sedan var samhället en medial oskuld. För fyrtio år sedan kunde miljoner människor få för sig att något omvälvande faktiskt hade hänt och dessutom få för sig att de faktiskt kunde göra något åt det. Idag är det svårare. Idag lever vi i ett genommedialiserat samhälle där inget verkligen har hänt om det inte hänt i medierna, där vad som synes ha hänt och där det som synes ha hänt i hög grad ligger i era (informatörernas) händer. Till för fyrtio år sedan gick det att verka utan att synas. Idag är att verka att synas. I den mån krisen inte syns är det för att så många verkar för att något annat ska synas i stället."Precis så är det. Vad som för ögonblicket mycket upptar sinnet och fördunklar tillvaron för Yours Truly är inte någon av följande företeelser: dumma och inkompetenta chefer, mörkläggning och dimridåer, en passiv kongress, hundvärldens högsta höns (f n osynligt), diverse ledsamma och tjatiga collie(o)vänner, skattmasen, m.fl - ormen i paradiset är den så kallade informatör städslad att godkänna varenda komma i tidningen, oavsett att det skrivna är sant och relevant. Medlemmarna ska känna sig informerade, men har inte fått veta ett dugg. Ingen frimodig journalist kan leva med detta med hedern i behåll... Man kan slå bakut för mindre!

Till det förbjudna och därför lockande hör att i journalistik och vid historiska studier syssla med "om". Om Carl den tolfte inte blivit skjuten i Norge, vad hade då hänt? Han hade skjutits någon annan stans, kan det svaras. Om inte chauffören som körde bilen kört fel och tvingats att backa runt ett hörn, så att Princip kommit i läge för att mörda ärkehertigparet i Sarajevo den 28 juni 1914, hade det då blivit världskrig? Ja, går det alltid att svara, det hade kommit ändå genom dåtidens blandning av kapprustning och anarki. Man kan alltså inte uppehålla sig vid hur det skulle ha gått "om" inte något hade inträffat. Det är jobbigt nog att hålla reda hur det verkligen gått. Som måttligt reflekterande människa frågar man sig då om det finns något alldeles kallt och lugnt sätt att beskriva händelseförlopp och sammanhang. Yours Truly envisas ändå med en rad frågor vilka alla börjar med "om". Om inte den där intervjun gjorts med SBK-ordföranden för ett år sedan - vilken handlade om ekonomi, rasansvar, MH, m.m (Brukshunden 08/7) - och som orsakade svår misstämning. Och om inte jag kommit att intressera mig för collie och den stora mediedebatten ang MH, vilket resulterade i en rad inlägg på ulvusbloggen (först) och sedan på den nyskapade colliebloggen, vilket i slutändan ledde till den av SKK önskade opinionsbildningen inte gick i avsedd riktning. Utan istället skapades en annan allmän opinion, inverkande bl.a på personvalen i SKK:s centralstyrelse plus en massa annat. Alltså, om inte "om" hade varit med, hade jag då haft jobbet kvar? Det vet så klart inte jag, någon kan svara att opinionsbildningen skett ändå. Men ändå... Lite trist är att avpolletteringen skett under närmast förnedrande former. Ja, inte av min obetydliga person, jag är ju bara frilans, så mig har ingen bemödat sig med att tala med under den här tiden, som man väl borde ha gjort om man varit arga vilket man uppenbarligen är. Men min chef (tidningens chefredaktör) har fått sparken och detta av förbundets så kallade informatör, för dagen upphöjd till vice VD. (generalsekreteraren var lägligt nog på semester). Det känns lite konstigt att det är tjänstemän som bestämmer sådant. Brukshundens redaktör sedan 17 år blev anställd vid ett FS-möte 1994 (Förbundsstyrelsen = SBK:s styrelse). Det var för övrigt den enda gången han har varit med på ett FS-möte. Det visar på intresset från styrelsen för tidningen. Han har inga fallskärmar så fallet blir hårt. Indirekt åker också alla medarbetare. Vi har inte heller några fallskärmar. “Du kan väl sälja material till de nya producenterna”, sade informatören. Det skulle inte falla oss in som läget är nu. De tjänstemän som dumpat oss menar att de inte sett någon förändring av Brukshunden och att de vill se ett helt nytt koncept. Redaktören har ju varit styrd av sitt gamla avtal som angav mycket av vad som skulle vara med i tidningen. Jag undrar om medlemmarna kommer att acceptera “ett helt nytt koncept”. Den nya producenten är inget tidningsförlag, utan en reklambyrå. Tidningen kommer att ges ut i sex nummer istället för nuvarande åtta fr o m 2010. Samtidigt får medlemmarna en kraftig höjning av medlemsavgift. För t.ex Boxerklubben (en av SBK:s rasklubbar) innebär det en medlemsavgift på 750 kronor. En personlig övertygelse är att de allenarådande tjänstemännen redan i våras hade bestämt sig och att infodran av offert etc bara varit ett spel för gallerierna. Det förstörde sommaren och möjligheterna för de inlandade att hitta jobb och nya kunder redan till årsskiftet. Man förstår att SBK:s ledning vill fokusera på annat nu när dribblet med försvarsmedel kommit upp i ljuset. När jag läser den av Försvarsmakten begärda utredningen så framstår en fritt kringvandrande journalist på SBK:s kansli i Farsta (där tidningen har sin redaktion) som rena drivminan! Har cirka 1,5 miljoner kronor om året av statsmedel (alltså skattepengar!) otillbörligt förts över till SBK:s civila del är inte småpotatis. Att försvaret kommer att kräva att detta “rättas till” för 2008 och 2009 är väl ganska givet (cirka 3 miljoner), men tänk om försvaret kräver tillbaka pengar för flera år tillbaka? Har SBK:s styrelse inte tagit del av utredningen så är det hög tid. Alla i styrelsen är ju solidariskt ansvariga (juridiskt, ekonomiskt) för tagna beslut. Ekonomiskt är detta att förlora Brukshunden en mindre katastrof. SBK har varit chefredaktörens enda kund eller arbetsgivare de senaste tio åren. Han sitter även i längre leasingavtal för utrustning och bil etc. Det är samma sak för flertalet medarbetare, jag har jobbat för Brukshunden i 25 år, annonssäljaren i 21 år... Men samtidigt är detta en befrielse. Äntligen kan vi göra det som vi kan som journalister – förmedla sanningen! Med den styrning som redaktören fått av den ansvarige utgivaren (läs generalsekreteraren) och på senare tid även den så kallade informatören har det varit omöjligt. Men har man en ordförande som säger att den vanlige medlemmen inte behöver veta mer än nödvändigt så sätter det nivån. Hade vi fått fortsätta så skulle innehållet godkännas av ansvarig utgivare fyra nummer framåt! Då kan man inte vara särskilt aktuell och nyhetsinriktad. Chefen säger att han tycker väldigt synd om sina medarbetare som varit väldigt lojala mot SBK i alla år. Nu är det slut med det! Dribblet med försvarmedel, kraftigt sjunkande medlemsiffror (minus 2700 ex i upplaga mellan nr 5 i juli och nr 6 nu i september, minus 6.000 sedan förra sommaren), en mycket besvärligt situation på kansliet med underbemanning och kraftigt stigande högar med MH-protokoll och tävlingsresultat, notan efter Kydingeholm... Tala om att sitta med soppan i knät! Framtiden? Nuvarande redaktion ska göra två tidningar till, förutom den som just nu är lämnad. Personligen har jag inte en aning om vad jag ska göra av resten av mitt liv. Learning to do nothing gracefully?

Sandviken 09 Mårax Mortimer CK och Mårax Mago cert foto & ägare: Elisabeth Spång * Egentligen är det en ganska rolig bild. De fina skottarna man fick äran att hålla i - den ena brindle och den andra vetefärgad - som spegelvända, vilket understryks av kontrasterna i ljusa byxor, linjerna i ringhörnan och de gröna gräsmattan. Men varför biter sig Yours Truly i läppen? Vad är det för mörka tankar som fördunklar sinnet? För vad har fotot med de små rara skottarna och min enfaldiga nuna ovanför, med det faktum att göra, att det gått åt helvete med Svenska Brukshundklubben (SBK)? Hur fixar man en snygg övergång? Är det för att ge det hela en air av improvisation och oskuld - som att jag händelsevis kommit på att skriva något om orsakssammanhangen till SBK:s trauma?Jo, precis ungefär här har ett och annat dykt upp... Det reportern försökte få svar på för ett år sedan är profetior som hade oturen att slå in. Meningslöst att fråga varför - det vore som att spå baklänges i kaffesump eller bli skräddarvänd gudstroende. Jag känner mig som Zaida, just de saker som jag frågade om vid intervjun för exakt ett år sedan, har nu inträffat med nästan kuslig precision (se Brukshunden nr 7). Brukshundklubben, SKK:s i särklass största specialklubb, juvelen i kronan, står på gränsen till kollaps. Det räckte inte med att skära ner och sparka folk, säga upp kursgården och kraftigt höja medlemsavgiften. Just det har hänt som SKK/VD siade om i maj på årets kongress: - Med viss bekymran läser jag SBK:s resultaträkning. Man behöver inte vara ekonom för att se, det är bara att räkna baklänges; i oktober är pengarna slut! Nu har det lagts ytterligare lök på laxen i och med debaclet om skattemedel och brukshundklubbens statliga uppdrag. Frivilliga försvarsorganisationen SBK har ett statligt uppdrag att utbilda utbilda tjänstehundar för försvarets behov. För detta ändamål får man drygt 13 miljoner kronor per år. SBK som utbildnings- och hundsportorganisation driver även annan verksamhet. Det är naturligtvis av stor vikt att de statliga medlen används för därför avsett ändamål. En granskning, som gjorts på försvarets uppdrag visar att redovisningen lämnar mycket att i övrigt att önska. Det finns ingen riktig särredovisning. Vid genomgång av budgetposterna hänförs stora summor till den allmänna verksamheten och inte till det medlen avsetts för. Cirka 80 procent av de tilldelade medlem är tänkta att gå till verksamheten (utbildning av tjänstehundar, förare och övriga personal knutna till försvarets behov) i den del som kallas frivilligverksamheten - och 20 procent till administration. I verkligheten är siffrorna de omvända.Det är många som ser allvarligt på detta. Statliga medel, som avsatts för speciella syften, måste naturligtvis gå just till dessa och inte till annat. Det rör sig om mellan 1.5-2 millioner/år. Nu när detta börjar nå en vidare krets är det tre stora organisationer som sitter med soppan i knät; SBK naturligtvis (som dessutom har andra stora problem), SKK (som har sin största medlemsorganisation att bekymra sig för) och indirekt stänker det hela även på Svenska Kennelklubben då man intebara i formell mening utan även ledningsvis är insyltade med varandra. Och så naturligtvis på Försvarsmakten, som visserligen knorrat under årens lopp men inte förmått följa upp hur statsmedlen i verkligheten används. SBK följer uppenbarligen inte de direktiv för tilldelade statliga medel som finns.

Vilken hundpress vill medlemmarna ha? En kvalitetstidning som arbetar journalistiskt och publicerar vad som är sant och relevant? Eller en variant av Kamratposten, typ Hurra för Husse? Det blir väl bäst för då kan alla sitta där ovetande på sina ulliga rosafärgade moln och aldrig få en aning om att de är lurade, grundlurade! Och att de med sina avgifter och engagemang göder en hoper skitstövlar som skrattar hela vägen till banken... Nu ska jag skriva en sak som jag nästan aldrig sagt till någon. I mitt jobb möter jag människor av alla sorter. Jag tycker synd om många av dessa. Det är resurssvaga stackare som önskar att de aldrig blivit födda. De är hundvärldens olycksbarn som alla hackar på. Men det är inte deras fel att de ingenting begriper och att allting är åt helvete. Det är de så kallade föreningskarriäristerna - en massa nollor med någon übernolla i spetsen - som förstör deras (våra!) liv. Alltså de självupptagna idioter som bara tänker på sina förmåner och titlar och status och makt och sin så kallade ställning. Gud vad jag är trött på alla inkompetenta chefer! Som anser att de kan hunsa med andra bara för att de har det bättre förspänt. Det finns massvis med sådana figurer och man kommer aldrig åt dem, vilka missgrepp och katastrofer de än åstadkommer på grund av inkompetens och hybris och ren dumhet.

... bla, bla.... Stämningsbild från årets sista utomhusutställning - Ingrid, Viggo och jag.

   * Västgötspetsen Ulvus Sister Rosetta) - Siv för sina vänner* Det kom en trevlig hälsning från lilla Siv, Odettas kullsyster. Hon har varit på utställning för första gången och det hela gick över förväntan! Det var en utställning i Lund och kritiken blev enligt följande: "Välutvecklad 6 mån tikvalp med fint huvud, goda proportioner, väl ansatta öron. Bra toplinje, väl ansatt svans. Parallella rörelser fram o bak, goda vinklar, bra förbröst. Fin päls o färg. Trevligt temperament." Hp och BIR-valp! Men det var ju alldeles strålande! Grattis! säger stolt uppfödare - pappa Jack, mamma Gerda och syster Odetta hälsar!

Bloggens titel är verkligen profetiskt! The End is at hand... Nu ser vi slutet nalkas - på många plan... Dags att kliva ner från lojalitetens och hänsynsfullhetens läktare och göra det vi som journalister kan göra - förmedla sanningen! Om huvuden ska rulla och vilka (ens några?) som ska avgå, det vet förstås inte Yours Truly - och rimligtvis heller ingen annan. Däremot vet jag (vi) en hel del om den råddiga byk som lett till dagens undergång. Hur ska det gå? Spännande fortsättning på morgondagens blogg!