Direktlänk till inlägg 2 oktober 2008
Gårdagens kommentar på bloggen ryckte bort rugan från ett halvläkt sår: "Försök att se lite positivt på något Lisbeth och störtdyk inte genast efter de värsta hemskheter du kan hitta."
Det är nog ungefär det värsta man kan säga till en journalist, även om jag är säker på att det inte hade riktigt samma mening i dagens fall. Men... exakt ordagrannt så sa nämligen en högt uppsatt beslutsfattare till mig för drygt tolv år sedan, med det underförstådda hotet; sluta gräv i det här, annars... Men det var ju mitt jobb och det måste göras! Jag försökte anpassa mig, men det var tji. Jag skulle bort, bort, bort...
Alltså, vad skulle jag leva av? Köra buss? Bära ut tidningar... Jag hade försörjningsansvar och hemmavarande barn.
Det slutade med en styrkedemonstration, nytt namn och nytt utseende. Det senare ledde till en rad framträdanden i diverse brokota blad (ovanstående är från Amelia), frilansjobb i kvällspressen, man blev efterfrågad i TV-paneler. Nå, det här var ju inget som var direkt berikande, men intressant på sitt vis, om inte annat... Sedan gick det utmärkt att "komma tillbaka" på både det ena och det andra sättet. Så kan det gå...
--
PS En sak till... SAMMA sak som renderade till livstids halshuggning, varg i veum, var mans niding och i praktiken yrkesförbud med beledsagade biomständigheter, resulterade några år senare till stipendium, ett stiligt pris och jobbet tillbaka. Här står vetenskapen frågande... Att vara före sin tid är risky business, och skjuta budbäraren är fortfarande en populär sport!
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 | 3 | 4 | 5 | |||||
6 | 7 | 8 | 9 |
10 | 11 | 12 | |||
13 | 14 | 15 | 16 |
17 | 18 | 19 | |||
20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 |
26 | |||
27 | 28 | 29 | 30 | 31 |
|||||
|