Hemma hos oss finns en stor bur, eller rättare undervåningarna till två sammanställda burskåp, vars innevånare Ingrid kallar "mammas skära laboratorieråttor". Det är en familjegrupp av marsvinshonor av en färg som heter silver argente. De bor med fyra andra släthårshonor, vilka är systrar och döttrar till en lila dalmatiner (också detta en marsvinsfärg) som hette Violaine - systrarna är lila, beige och en lila dalmatiner.





Åter till silver argente - en mycket vacker färg. När jag skulle provbedömma för att bli pet classdomare, hamnade en fin silver argente på mitt bord. Jag stirrade förhäxad på detta vackra marsvin; kroppen var som vattrat siden, öronen hängde nobelt likt skära rosenblad. "Vad fin han är," sa jag andlöst.





"Det är bara för att du tycker att han är gullig", sa den stränga examinatorn Jens Lindgren, marsvinsvärldens motsvarighet till skottarnas Dan Ericsson, om man så vill.





Ja, bara och bara... var det något fel på det då? Jag kände att jag inte kunde leva utan detta snälla och fina marsvin, så jag förvärvade tämligen omgående Malaxis Artist, som marsvinet hette. Han fick med tiden fru och barn och det blev början till mina skära laboratorieråttor. Artist var en duktig utställningsgris och vann flera bästa ost, vilket inte har med mejeriprodukter att göra utan betyder "ostandardiserad" - alltså färgen var inte godkänd för cert, utan man fick tävla i en egen klass. Jag fick många förfrågningar bl.a flera från Finland från spekulanter på silver argente , en variant som jag var tämligen ensam om. Men jag kunde inte förmå mig till att göra mig av med dessa snälla och försynta marsvin. "Göra sig av med" är f ö ett uttryck som är förbjudet hos oss. Så marsvinen fick vara kvar och uppenbarligen har de kommit att trivas hos oss, ingen har blivit sjuk eller dött, alla tjejer är i fin form.





Ja, någon gång måste det sägas - Å, vad det var roligt att föda upp marsvin! Ingrid och jag fick stamnamn och det gick fort att se resultat. Allt med marsvin, i varje fall om man ska jämföra med hund och katt, luktar dessutom gott; hö, spån, grönsaker... Inte ens marsvinen själva har någon odör eller annan nackdel, utan är väldigt snälla och förnöjsamma djur, som det är tacksamt att måna om. Vi är duktiga på djurskötsel och skickliga uppfödare, så rätt omgående hade vi champions, Best in show-vinnare och årsbästa marsvin, vilket naturligtvis var skoj. Mina främsta framgångar var med rex, en trevlig strävhårig ras, medan Ingrid firade triumfer och flertalet BIS i pet class, där man får pris för mest välskötta djur.





Det var härligt att kliva upp på morgonen och åka till utställning; precis som i hundvärlden kan marsvin tävla om cert och vinna championat, man fick rosetter och pokaler, pysslade med sina grisar och kikade på andras. Det var också vilsamt med alla vänliga marsvinsmänniskor, till skillnad från bråken och ledsamheterna inom (dåvarande) västgötaspetsvärlden. Också rätt spännande att se hur toppfigurerna i marsvinsvärlden väldigt ofta har auktoritetsyrken inom polis, sjukvård, skola, etc. och uppenbarligen finner avkoppling från vardagens chefsjobb i uppfödnng och utställande/dömande.





Men - så klart - det fanns en baksida... Eftersom uppfödningen vanligtvis ger fler marsvin än vad man ska ha för eget bruk, skulle ju dessa säljas. Här gällde det att ha tungan rätt i mun, så att djuren blev väl omhändertagna. Hur noga man än var kom försålda djur tillbaka i varierande kondition. Dessutom kunde vi inte stå ut med att sätta dem på Blocket eller förhärda sig och leverera till djuraffären. Så uppfödningen fick gå i stå, tyvärr... Men någon gång kan jag komma på mig med att sakna marsvineriet och alla trevliga grisar och människor.





De skära (och kära) labråttorna har jag ju kvar...