Skotsk terrier Int Ch Floreo Mistletoe


uppf Monika Knutsson-Hall, äg Dan Ericsson Foto: Per Undén




I arbetet har jag kommit att gräva djupt i några gamla årgångar av Hundsport. Det slog mig hur bra kennelklubbens tidskrift var förr - vilken fin balans mellan det rent organisationsmässiga och kennelklubbska, reportage, kynologiskt material, nyheter och mer lättviktig läsning. Och hur bra de skrev! Föregångarna, förebilderna; Björn von Rosen, Stig Ahlberg... det fanns fler.




Och bilderna! Ack vilka bilder som togs av Thomas Fall, Diane Pearce, Charlie Andreas, även senare Per Undén... Guldåldern måste varit vid slutet av 60-talet.




Varför har Hunden kommit i skymundan i hundsporten i Hundsport? This mass of mediocrity! Alla hyggligt pålästa, hyggligt tekniskt kunniga, hyggligt duktiga människor som ändå inte lyckas göra mer än ett halvdant jobb; oavsett från vilket håll man närmar sig. Hundsporten har blivit för populär... Det är många som är med och kappas om utrymmet, så många utställningar, så många titlar. Alla ska få plats på allt fler frimärksstora bilder; sponsor, handler, domare, kanske får också en representant för arrangören vara med. Kom inte och såg att detta har något att göra med kynologi! Det är galapeteri, en lindrigare form av vansinne, fast med hund. Och hunden blir en biprodukt - och vad värre är; ingen bra bild fastnar på näthinnan. Inte ens i de redaktionella rasspecialerna finns någon riktig rasbild - en utmärkt representant för rasen, prydligt och naturligt poserande, alla ben i rätt hörn och utan störande bakgrund. Här ska allt finnas; proportioner, förhållanden, uttryck... En sådan bild på en sådan hund måste till för att man ska ha något att referera till, oavsett om man är uppfödare/domare/utställare eller står vid ringkanten. Per Undéns fullträff ovan på underbara Int Ch Floreo Mistletoe är för mig den bild av Skotten, som jag alltid bär med mig. Hur ska man annars kunna/lära sig att SE? Nyckeln heter att förstå och uppskatta TYP, rastyp. Vi behöver alla the Good Example framför ögonen.




Det finns inget annat sätt.




Observera att jag inte skrivit något om resten av innehållet i HS, och då särskilt alla oändliga varianter av blandrashundar på stränder, etc. Håller inte stränderna på att ta slut? Är det rent av samma stränder? Samma Hundar? År ut och år in! Hur är detta möjligt?




Det kan inte (längre) kallas hundsportmaterial. Jag kan inte se det som något annat än ett utslag av redaktionell despoti, mildrad av ineffektivitet.
--
PS Tilläggas kan att en fin hund som jag blev förtjust i på Mässan och gav mig ilningar i tårna, visade sig ha sköna Mistletoe (som jag såg för 20 år sedan med samma resultat!) som farfars fars farmors mor. Beundransvärt hur skickliga uppfödar har samarbetat och lyckats bevara denna fina och lätt igenkännliga typ!

Si här! Detalj på husets möbel med kungligt förflutet! Nu har Yours Truly givit sig i kast med en del av arvegodset från kära mor - alltså de möbler etc som vid vår tsunami langades in huller om buller i det enda rum som var torrt dvs mitt arbetsrum. Lejonhuvuden i par kröner den kungliga stolen - försökte fota hela stolen, men det var ett elände, stolsryggen är så hög, så hög, ja, själva stolen är inte bekväm att sitta i, men det var väl inte meningen? Vid middagarna skulle de prominenta gästerna sitta raka i ryggen, ryggsida och sits är klädd i präglad buffelhud, (men vassa nitar!) glada delfiner hoppar därstädes... Men det är lejonhuvudena som är själva grejen, tyckte jag, och minns min skräckblandade förtjusning, när jag som liten satt uppkrupen på en av farmors stolar och lät fingrarna följa lejongapens vassa tandrad...



Stolarna stod alltså i mina farföräldrars hem i Hagaparken. Ang den aktuella provinensen är den sådan att Antikrundans Knut Knutsson skulle ge skall av förtjusning! Tillhörde ett möblemang av tolv på Haga slott. Ursprunglig ägare kung Gustaf Adolf, i vart fall är hans sigill inbränt i sitsens undersida. Prinsessan Sibylla skänkte dessa till min farmor, som tyckte att det räckte gott med halvdussinet. Efter farmors bortgång ärvde min mor en. Så småningom kom kungstolen hit, fast min syster sa pessimistiskt: "Det är ingen idé, då förstör bara hundarna den...



- Struntprat, sa jag. Den kommer att stå på ett hundsäkert ställe. Så gjordes... Fast då hade vi inte räknat med katterna... Stolen hade varit exakt 20 minuter i vårt hus, när äldsta dotterns perserkatt Billy vässade klorna njutningsfull mot stolsryggens skinn...



Billy kastades ur rummet och dörren stängdes, men det var så dags då...



Skinnet blev lagat och är nu rengjort och polerat. Hoppas sadelsmörja är rätt medicin?



Detta om kungens stol. Undrans vad den mer varit med om?

... är nu nertagen, tvättad, putsad och upphängd utan ens några smärre olyckor. Så nöjd jag blev!



Den här antika kristallkronan är nämligen en enorm pjäs, stor som en bikupa, vars nertagande kräver mod och stadiga ben på stegen. Så då blir det inte... så ofta... men nu var det oåterkallerligen nödvändigt! En kristallkrona som är smutsig gör inte skäl för namnet, den strålar ej längre i rummets självklara mitt utan är en grå och dammsamlande olägenhet. Den här inköptes i en antikaffär i början på 60-talet. I själva verket den första pryl som Yours Truly införskaffade till det egna boendet. Jag måste varit fullständigt galen, men visste bara att det inte gick att leva utan just denna gamla kristall. Beror på den ärftliga bjäfsgenen - är förtjust i allt vackert, fint, det som glittrar och blänker... Så klart var kristallkronan inte komplett, vilket med tiden uppdagades - alltså när man skulle sätta ihop den. Kostade multum att få kompletterande bitar, varje del i rätt doserad storlek. Men envis som man är så framhärdade jag med min hopplösa pjäs. Den är dessutom rätt svårplacerad... När vi så skulle bli med hus, så skulle huset vara gammalt och med uppväxta träd och helst också trädgård. Och så var det en sak till... Ögat sökte spörjande upp mot taket i de olika rummen, och si! - i det största rummet fanns, till min oerhörda fast outsagda glädje, en tocken där gipsstuckatur med stadig krok i mitten, vilken annonserade passande plats för min hopplösa lampa. Den nyblivne maken såg lite överraskad ut, att hustrun så raskt bestämde sig och var tillfreds med husprojektet. Kunde inte säga som det var, lamphelvetet passade bra!







Alltså, har man börjat komma till den ålder när tankar dyker upp om vad som efter är, så blir man lite bekyttrad. Vem vill ha mors kristallåbäke? Jag säger bara det - slänger ni bort den, kära barn och bröstarvingar - då kommer jag tillbaks och spökar!

The day argued bad... Någon... förmodligen en K-J, alltså en av husets(fars) katter, gissningsvis Märta, som gillar att balansera på gardinstänger, har rivit ner och sabbat min vinterkaktus, samt släckt adventsbelysningen. Den senare fick jag igång, men blomman är rätt vingbruten... Sedan skulle jag ta ner den stora kristallkronan för rengörning och puts.Far: Låt mig...Jag: Nej, jag kan själv!Naturligtvis röck jag sönder elanslutningen...Jag: Ojdå! Det har har jag ju gjort tjogtals gånger förr...Far: Jag vet... Det är jag som får laga den efteråt...Hmmm... Husfar har talat om att pensionera sig, eh... nästa år...Ryms vi under samma tak, dagarna i ända... Uj, hur ska det gå? En karl som i ett halvt sekel arbetat i ursinnigt verkstadstempo... och så jag då, van vid tystnad och kontemplation och ostört skrivarbete, med lagoma avbrott för djurskötsel. Far har i alla fall bakat lussebullar och pepparkakor, sam försvann för en stund sedan till Görla med sopsäckar, sedan till Bergshamra Såg för att skaffa nytt spån. Nu ska jag ta itu med tvätten, samt kristallkronan. Sen får vi se...På grund av dåligt dagsljus och trist exteriör har det inte blivit några stämningsfulla fotoarrangemang, lämpade för julkort. I nödfall får det bli återanvändning. Håller dock ut ytterligare någon dag och hoppas på ljusare tider!Ingen ska säga att Yours Truly inte är optimist...