Kors! Man skriver om Viggos matte, dvs Ingrid och hennes skotteintresse på Amerikas största skotteblogg http://scottishterrierdogs.blogspot.com/2009/02/swedish-vixen-loves-naughty-scottie.html Den söta bilden har en av de utrikes vännerna gjort och donerat till vår händiga dotter!

Ingen blogg på ett par dagar, Yours Truly har varit så sjuk, så sjuk... Brukar skrävla om min järnhälsa och är aldrig drabbat av smittsamma eländen. Tills nu...

Kom som en blixt, kände mig som vanligt och satt på morgonen och planerade dagens övningar; först skulle djuren få mat, och så skulle jag städa, ringa diverse samtal och så hundpromenad... Tog hinken med marsvinens grönsaker, hann utspisa halva gänget, och då... tillvaron svajade, blev alldeles matt och kallsvettig... Fick sätta ifrån mig hinken och lägga mig raklång, Fy så pyton jag mådde! Efter en halvtimme gjordes ett nytt försök, vacklade ut och släppte ut hästarna. Sen var det kört, fick inta sängläge. Där låg jag, i princip oförmögen till någonting - livet passerade revy...

Efter 2 1/2 timme insåg jag att far måste hemkallas från jobbet - djuren måste få mat... Men jag ORKADE inte ringa, kunde inte stå på benen... Det värsta är att man blir så dum i huv´et, kom inte ens ihåg Ingrid mobilnummer, trots att jag ringer det praktiskt taget var dag. Efter ett par timmar hade kallsvetten slutat - jag tog mig samman och djuren fick mat, 3 timmar senare än vanligt.

Inget kunde förtäras utom te och nyponsoppa, vilket omedelbart kroppen befriade sig från... Har ingen aning om vad som drabbat, men misstankar finnes... För att par dagar sedan besökte jag en god vän, köpte ett par balar hö, fikade och åkte hem. Denna familj var sig inte lik, alla var bleka och ovanligt smala, hade drabbats av någon bugg i en utdragen evighet. Nå, det var ju flera veckor sedan - tänkte jag...

En mer substansiell mängd hö borde införskaffas, höbonden har kommit hem från semester, men jag orkar inte lasta 100 höbalar. Hjälp kom dock från oväntat håll; stort tack till Erika i prästgården som generöst donerat fyra höbalar! Och tack till likaledes snälla Agneta, som förmedlade det hela! Vad vore man utan sina (hund)vänner? Tack, tack!

Det enda goda all detta fört med sig är att en annan tappat ett par kilo, ser ut som ett hålögt spektakel, men bör ha en sportslig chans att komma i den klänning, som man bespetsat sig på inför vårens begivenheter. Nu har jag dessutom lärt mig att presedlar av denna kaliber heter "Gowns" - letade som en galning och trodde finheten var såld. Hoppas jag har ork och möjlighet att lägga rabarber på min drömblåsa!

Apropos hundvänner; fick ett trevligt mail från en god vän med lika lång uppfödarerfarenhet som undertecknad, dvs från 60-talet.

"Med jämna mellanrum läser jag vad du skriver med stor behållning. Tycker det är bra med nån som vågar slå ner på felaktigheter. Tycker som du angående konsonantdomare från öst, och vad ger du mig för thailändaren som ska döma på Lilla Stockholm!!! Tänk, vilken guldålder vi hade  med domare på 70-talet och en bit in på 80-talet också. Nu finns det väl t.ex ingen Joe Braddon eller liknande, bara för att ta en. Stackars oss, och stackars alla nytillkomna."

Det är bara att hålla med!