"Alla har glömt, men inte jag", sjunger Freddie Wadling med rosslig stämma på TV.

Upplivad av läsarintresset fortsätter Yours Truly härmed den spännande fortsättningen och del 3 av Collien i Brukshundklubben.

Svenska Brukshundklubben bildas den 6:e mars 1940. Det kunde ha börjat bättre…

Andra världskriget hade brutit ut. Från försvarsmyndigheternas sida anmäldes trängande behov av hundar. Och då inte bara hundar för utbildning och fler hundförare och därutöver vakthundar för bevakning av känsliga industriobjekt. De militära behoven satte fart på utvecklingen - draghundar behövdes för att dra fram militära förnödenheter, vakthundar som hjälpmedel för vaktposter. Vid Sveriges långa gränser, vid ensligt belägna förråd och otaliga känsliga bevakningsobjekt - överallt behövdes hundar...

Dessutom ville man från försvaret ha med endast en organisation att göra och inte flera. Hundar och intresserade förare fanns, men uppsplittrade på olika rasklubbar och organisationer. Sex raser räknades som brukshundsraser; schäfer, rottweiler, dobermann, riesen, boxer, och airedaleterrier. FSSSH, Föreningen Svenska Skydds- och Sjukvårdshunden låg närmast till hands. Inom FSSSH, som bildats 1918, sysslade man med utbildning av samliga brukshundraser och hade genom sina styrelseledamöter inflytande såväl i rasklubbarna som i Kennelklubbens ledning. FSSSH hade stadigt c:a 400 medlemmar, anordnade kurser för hundar av brukshundras och bruksprov, som fyllde högt ställda anspråk. Svagheten var att FSSSH aldrig blev rikstäckande. Det var egentligen bara i Storstockholmsregionen, i Göteborg och i Västerås som aktiviteterna fanns.

Det hade flera gånger tidigare funnits tankar om en enad brukshundsrörelse. Dessa hade emellertid alltid stupat på grund av splittring och oenighet. I och med krigsutbrotten fick all meningskiljaktighet läggas åt sidan. Det gällde att få alla att streta i samma riktning. FSSSH hade tagit initiativ till fusionsöverläggningar och nu var det bråttom! Huvudansvaret för det intrikata fusionsarbetet bar dåvarande ordförande i FSSSH, Harald V Pettersson, som också valdes till den nya organisationens ordförande.

Som sagt, det kunde ha börjat bättre…

Harald V Pettersson, som lagt ner så mycket arbete på att få sammanslagningen till stånd, fick aldrig skörda frukterna av sin diplomatiska möda. Bara tio dagar efter fastställandet av organisationens namn avled Svenska Brukshundklubbens första ordförande. Till ny ordförande valdes Sven Rosengren.

Han odlade också goda relationer SKK-ledningen... och de behövdes för den nya organisationen stod på svajiga ben. Det var nämligen i detta läge som airedaleterrier började röra på sig... Airedaleterriern hade redan från starten 1918 tillhört FSSSH. Nu ville rasens företrädare lämna det nya SBK och ta sina hundar med sig!

Det var de goda tyska erfarenheterna av airedaleterriern i polis- och militärtjänst som motiverade SKK att nominera rasen till brukshundsgruppen. I ett uttalande från chefen för den finska krigsskolan, framhölls att airedaleterriern visade sig vara den hund som hade starkast nerver och bäst uthärdade trumelden under vinterkriget, 1939-40.

Det sista SBK önskade var att bli av med airedaleterriern! Man tog hjälpa av starka försvarsintressenter...

I ett brev till Kennelklubben den 22 mars 1944, skrev arméhundväsendets chef Einar Edström:

"Med hänsyn till de särskilda intressen som jag på grund av chefen för armén förordnande inom klubben företräder, får jag bestämt avstyrka, att airedaleterriern, som ur försvarssynpunkt måste betraktas som en synnerligen användbar brukshund, överföres från Svenska Brukshundklubben till viss annan, enbart för avelsändamål verkande kynologisk sammanslutning."

Men inga böner hjälpte. Trots alla protester var terriermänniskorna ståndaktiga!Goda råd var dyra... Hur skulle det gå för SBK?

Här hade man en ung organisation med nytt namn, en kompetent ledning, egen tidskrift och myndighetsuppdrag - och så rådde det brist på hundar! Uppfödarna hade det svårt under krigstiden, bristen på foder och veterinärmedicin var besvärande, valpsjukeepidemier grasserade. Kriget omöjliggjorde avelsutbyte över gränserna. Och så kommer en hyfsat stor och framför allt dugande ras och lämnar brukshundgruppen... Detta gick ju inte an!

För att lugna och trösta brukshundsföreträdarna måste någon ha erinrat sig colliehundarna...

De första räddningshundarna var collie, men det var airedaleterrier, tillsammans med de tyska raserna schäfer, dobermann och rottweiler, som kom att räknas som brukshundraser inom FSSSH. Och collie gick sin egen väg...

När det gällde en rasklubb för collie rådde länge ett säreget förhållande. En utanför kennelassociationen stående förening, ”Collievännerna”, bildade år 1924 Svenska Collieklubben, som därefter sökte association med SKK. Collievännerna måste ha känt sig bjudna med armbågen för SKK-anslutning erhölls först år 1931. Associationen hävdes föga oväntat redan året därpå på grund av konflikter. Trots att klubben existerade i många år därefter, blev den aldrig på nytt associerad med SKK. Rasen collie kom dock tillbaka, inte som egen specialklubb, vilket man ansågs ha misskött. Det blev SBK som fick förtroendet att ta hand om avelsansvaret för collie. SBK - som ju inte ens hade existerat så sent som något år tidigare! - hade ju skött sina åtaganden klanderfritt, anordnat kurser och utbildning, odlat kontakterna med SKK:s ledning, hållit försvaret på gott humör... Denna skötsamma och mönstergilla specialklubb - ingen kom sig för att ifrågasätta SKK:s drömskildring av sin senaste association - var nu redo att förvalta den ras där SKK redan en gång misslyckats. Collie blev år 1942 instoppad i Brukshundklubben och fick vips status som brukshund, medan airedaleterrier blev terrier och överfördes till Terrierklubben.

"Alla har glömt, men inte jag", sjunger Freddie Wadling med rosslig stämma på TV.

Upplivad av läsarintresset fortsätter Yours Truly härmed den spännande fortsättningen och del 3 av Collien i Brukshundklubben.

Svenska Brukshundklubben bildas den 6:e mars 1940. Det kunde ha börjat bättre…

Andra världskriget hade brutit ut. Från försvarsmyndigheternas sida anmäldes trängande behov av hundar. Och då inte bara hundar för utbildning och fler hundförare och därutöver vakthundar för bevakning av känsliga industriobjekt. De militära behoven satte fart på utvecklingen - draghundar behövdes för att dra fram militära förnödenheter, vakthundar som hjälpmedel för vaktposter. Vid Sveriges långa gränser, vid ensligt belägna förråd och otaliga känsliga bevakningsobjekt - överallt behövdes hundar...

Dessutom ville man från försvaret ha med endast en organisation att göra och inte flera. Hundar och intresserade förare fanns, men uppsplittrade på olika rasklubbar och organisationer. Sex raser räknades som brukshundsraser; schäfer, rottweiler, dobermann, riesen, boxer, och airedaleterrier. FSSSH, Föreningen Svenska Skydds- och Sjukvårdshunden låg närmast till hands. Inom FSSSH, som bildats 1918, sysslade man med utbildning av samliga brukshundraser och hade genom sina styrelseledamöter inflytande såväl i rasklubbarna som i Kennelklubbens ledning. FSSSH hade stadigt c:a 400 medlemmar, anordnade kurser för hundar av brukshundras och bruksprov, som fyllde högt ställda anspråk. Svagheten var att FSSSH aldrig blev rikstäckande. Det var egentligen bara i Storstockholmsregionen, i Göteborg och i Västerås som aktiviteterna fanns.

Det hade flera gånger tidigare funnits tankar om en enad brukshundsrörelse. Dessa hade emellertid alltid stupat på grund av splittring och oenighet. I och med krigsutbrotten fick all meningskiljaktighet läggas åt sidan. Det gällde att få alla att streta i samma riktning. FSSSH hade tagit initiativ till fusionsöverläggningar och nu var det bråttom! Huvudansvaret för det intrikata fusionsarbetet bar dåvarande ordförande i FSSSH, Harald V Pettersson, som också valdes till den nya organisationens ordförande.

Som sagt, det kunde ha börjat bättre…

Harald V Pettersson, som lagt ner så mycket arbete på att få sammanslagningen till stånd, fick aldrig skörda frukterna av sin diplomatiska möda. Bara tio dagar efter fastställandet av organisationens namn avled Svenska Brukshundklubbens första ordförande. Till ny ordförande valdes Sven Rosengren.

Han odlade också goda relationer SKK-ledningen... och de behövdes för den nya organisationen stod på svajiga ben. Det var nämligen i detta läge som airedaleterrier började röra på sig... Airedaleterriern hade redan från starten 1918 tillhört FSSSH. Nu ville rasens företrädare lämna det nya SBK och ta sina hundar med sig!

Det var de goda tyska erfarenheterna av airedaleterriern i polis- och militärtjänst som motiverade SKK att nominera rasen till brukshundsgruppen. I ett uttalande från chefen för den finska krigsskolan, framhölls att airedaleterriern visade sig vara den hund som hade starkast nerver och bäst uthärdade trumelden under vinterkriget, 1939-40.

Det sista SBK önskade var att bli av med airedaleterriern! Man tog hjälpa av starka försvarsintressenter...

I ett brev till Kennelklubben den 22 mars 1944, skrev arméhundväsendets chef Einar Edström:

"Med hänsyn till de särskilda intressen som jag på grund av chefen för armén förordnande inom klubben företräder, får jag bestämt avstyrka, att airedaleterriern, som ur försvarssynpunkt måste betraktas som en synnerligen användbar brukshund, överföres från Svenska Brukshundklubben till viss annan, enbart för avelsändamål verkande kynologisk sammanslutning."

Men inga böner hjälpte. Trots alla protester var terriermänniskorna ståndaktiga!Goda råd var dyra... Hur skulle det gå för SBK?

Här hade man en ung organisation med nytt namn, en kompetent ledning, egen tidskrift och myndighetsuppdrag - och så rådde det brist på hundar! Uppfödarna hade det svårt under krigstiden, bristen på foder och veterinärmedicin var besvärande, valpsjukeepidemier grasserade. Kriget omöjliggjorde avelsutbyte över gränserna. Och så kommer en hyfsat stor och framför allt dugande ras och lämnar brukshundgruppen... Detta gick ju inte an!

För att lugna och trösta brukshundsföreträdarna måste någon ha erinrat sig colliehundarna...

De första räddningshundarna var collie, men det var airedaleterrier, tillsammans med de tyska raserna schäfer, dobermann och rottweiler, som kom att räknas som brukshundraser inom FSSSH. Och collie gick sin egen väg...

När det gällde en rasklubb för collie rådde länge ett säreget förhållande. En utanför kennelassociationen stående förening, ”Collievännerna”, bildade år 1924 Svenska Collieklubben, som därefter sökte association med SKK. Collievännerna måste ha känt sig bjudna med armbågen för SKK-anslutning erhölls först år 1931. Associationen hävdes föga oväntat redan året därpå på grund av konflikter. Trots att klubben existerade i många år därefter, blev den aldrig på nytt associerad med SKK. Rasen collie kom dock tillbaka, inte som egen specialklubb, vilket man ansågs ha misskött. Det blev SBK som fick förtroendet att ta hand om avelsansvaret för collie. SBK - som ju inte ens hade existerat så sent som något år tidigare! - hade ju skött sina åtaganden klanderfritt, anordnat kurser och utbildning, odlat kontakterna med SKK:s ledning, hållit försvaret på gott humör... Denna skötsamma och mönstergilla specialklubb - ingen kom sig för att ifrågasätta SKK:s drömskildring av sin senaste association - var nu redo att förvalta den ras där SKK redan en gång misslyckats. Collie blev år 1942 instoppad i Brukshundklubben och fick vips status som brukshund, medan airedaleterrier blev terrier och överfördes till Terrierklubben.

... är maningen så här inför stundande Wasaloppshelg!




Och urspårad är collierasens framtid... Gårdagens lilla inlägg om collie har fått en hel del tänkvärda kommentarer... även via mail och telefon har engagerade personer hört av sig. Någon uppmanade till studier av collieklubbens årsmöteshandlingar... Gjorde så och blev sittande en stund... Och där fanns annat... På föreningens hemsida står bl.a följande:




"En collie ska framförallt se snäll ut, utan att för den skull verka intetsägande. I colliens uppsyn ska nämligen finnas den där unika collieglimten, ett drömmande, en smula listigt uttryck.









Colliens själ ska avspegla sig så här; den aristokratiska, trofasta, vänliga och lojala hunden som är en riktig familjehund. En collie är inte utpräglat jaktbenägen och inte känd som slagskämpe, den är känslig för skrik och bråk bland de sina. Bäst tycker den om att vara tillsammans med familjen.









Kanske är det colliens vallningsinstinkt som gör den så synnerligen anpassningsbar till ett harmoniskt familjeliv. Gentemot okända är collien vanligtvis svalt neutral. Man har snarast en känsla av att collien betraktar främlingen under kritiskt höjda ögonbryn, innan den bestämmer sig för om den skall ge en vänlig svansviftning.









En collie är nöjd med umgänget med de sina och olycklig om den förmenas mänskligt sällskap. En kännare har sagt att collien är en stor hund utan att vara det. Den bara ser sådan ut genom sin päls.









Collien har inget behov av att förhäva sig och försöka vara störst, bäst och starkast. Vackrast och vänligast av dem alla - det är collien."




Bravo! Kunde inte ha sagt det bättre själv... Tycker mig känna igen den här kärleksfulla beskrivningen... Är den inte plankad från en rasspecial (Hundsport?) av Kris Sandberg (Beldams collie) från tiden det begav sig? Fast det anges förstås inte...



Är det den här nobla och älskvärda hunden som ska "utvecklas" för att passa nyare tiders brukstävlingar?




Fortsatt läsning på "Användningsområden" och man blir ännu mer betänksam...:




"Collien kom till Sverige under tidigt 1900-tal för att den svenska försvarsmakten ville ha tillgång till hundraser, som hade bevisat sin duglighet på artillerislagfälten i Europa och som skulle kunna uträtta liknande arbete under svåra förhållanden här. Därmed blev collien i Sverige tillsammans med schäfer, boxer, riesenschnauzer och några till en av de s.k bruks-hundraserna. Svenska Brukshundsklubben bildades för att utbilda och träna dessa hundar och deras ägare i militära färdigheter..."




Här är vi definitivt inte med längre... Så gick det inte alls till! Om desiniformationen på rasklubbens officiella hemsida är ett utslag av önsketänkande, medveten historieförfalskning eller helt enkelt att upphovspersonen är "very badly informed" må vara osagt. Spelar det någon roll? Vad folk hade för sig med sina hundar för 100-120 år sedan... Jo, det gör det faktiskt. Dels handlar det om colliefolkets självbild, alltså vilket kulturarv som man är satt att förvalta. Dels är det något som enkelt som trovärdighet, hederlighet om man så vill. Om man söker imbilla människor att collien sedan hedenhös varit brukshund - i den betydelse som beteckningen har fått i vårt land - och att den infördes till Sverige i enlighet med önskemål från "den svenska försvarsmakten" så är det naturligtvis inte korrekt, lika lite som den historiska felaktiga uppräkningen och ihopbuntningen av collie tillsammans med övriga, senare tiders brukshundraser. (Se historik i inlägget nedan). Utan besvärande reflektioner påstås att collie infördes till Sverige i början av 1900-talet efter att "bevisat sin duglighet på artillerislagfälten" - (de antydda slagfälten fanns geografiskt i Europa 1914 - 1918...) Därefter gör man ogenerat ett skutt i historien över fyra decennier och hamnar i andra världskriget, då Brukshundklubben bildades och collien inlemmandes i specialklubben SBK:s avelsansvar. Detta går inte an!




För ordningens skull, och utan ond avsikt, meddelas härmed att colliehundar deltog på den första hundutställningen i vårt land, anordnad av Hans Maj:t Konungens jaktklubb 1886. Det var A.E Nordenskiölds Polhem, dåvarande kronprinsens Tay och Fly, importerade från Lord Breadalbane i Skottland och S. Ekmans Rorie från Mr Peacock.




År 1896 (då alltså Svenska Kennelklubben hade bildats) hedrade Kennelklubben rasen med ett omnämnande i sin synnerligen jaktbetonade tidskrift. Efterssom "collien var till ingen eller så godt som ingen fara för det nyttiga vilda" rekommenderade klubben honom varmt som sällskapshund åt sådana hundvänner, som inte jagade. Samtidigt visade tidskriften en bild av en framstående representant för rasen, Ch Southport Perfection, och delgav också läsarna den engelska collieklubbens standard.