Då blogginnehavaren jobbar och inte har tid med bloggeriet, samt är svårt ansatt av lokalt betingad opasslighet (läs t--dv--k) och inte är direkt hövlig längre, så är det bäst att djuren får komma till tals. Nu är det Viggos tur och hans synpunkter presenteras naturligtvis bäst på skottebloggen! Länk finns nedan till höger "skotte" eller



http://ulvus.bloggagratis.se/


Bara att kolla!

Ska man ha hund? Vad är det för typ av fråga? Kan inte tänka mig ett liv utan de fyrbenta vännerna. Tänk vilken trevnad de sprider! Ja, allt är ju relativt... Men vilken nytta de gör! Ha aldrig haft och kommer aldrig att få något inbrott i huset Vårdal. Glömmer ej den dagen för 40 år sedan då vi varit nyinflyttade och lite lagom låga, med två schäferhundar kanske man inte är så poppis som granne... Närmsta närbo, en farbror med snickeriverksta, stod vid grinden och strök av mössan. Hm... nu blir det väl något gnäll?

- Vill bara tacka för att ni har flyttat hit!

- Jaha, det var snällt...

- Och särskilt för hundarna...

- Va!

- Jo en har inte haft ett enda inbrott i verkstan sen ni kom hit!

Så det så!

Så klart man ska ha hund! Ocken sort då? Ja, schäfrarna var väl bra så länge de var av gamla sorten - de där som vänstervarvarna lite nedlåtande kallar "sockerlådor". Sen dess har det gått utför. Ärligt talat har jag svårt att tänka mig en schäfer idag - utställningsmodellen är dessutom så hiskeligt ful och oharmonisk och sjuka är de visst också. Fast det må erkännas att när någon gång en riktigt fin, klok och helgjuten schäfer vänder på huvudet och tittar med den där uppmärksamma blicken - då rister lite i den gamla schäferälskaren...

Västgötaspetsarna är väl också bra - roliga, pigga, friska och sunda, därtill behändig storlek. Tyvärr låter de en hel del och har framför allt en det känsligheter för sig när det gäller temperamentet. Nej, inte alla och inte hela tiden, men tillräckligt mycket för att det ska vara besvärande. Efter tio år med västgötaspets menar jag att mentaliteten är rasens största problem. "Arbetsvillig och lyhörd" ligger snubblande nära "lättstressad och ljudkänslig" - i värsta fall "skarp och skraj".

Tibetansk spaniel? Ja, den charmiga lilla tibben är ju "lite hund, lite katt och lite apa" och går på så vis utanför totalisatorn...

Den skotska terriern är en trevlig nykomling i familjen. Mentalt stark, glad och framåt och alltid "på" - otroligt behändig och enkel att ha i vardagslivet, aldrig ängslig eller rädd. Knepigheterna gäller uppfödning, vilket gissningsvis inte är så lätt, samt pälspresentationen. Lyckligtvis har vi det väl ordnat på den fronten...

Husfadern är kattmänniska och mycket höga tankar om dessa våra husdjur. För övigt är han brukshundsman; tittar ibland sorgset på våra gråspettar - "det skulle ha varit en rottweiler..."

Just nu är det semester. Två av tikarna löper. Ingen bra kombination... Pojkarna ylar om nätterna, samt väsnas (skäller) alla andra tider på dygnet. Suck!

Makens förslag till idealhund: en o-skällig västgötaspets! Korsning med basenji?