Så här i Pride-tider kan det passa fint med lite come out-ande. En rad goda vänner har hoppat ut ur garderoberna och bekänt sin längtan efter en liten skotte - bl a flera aktiva bra hundmänniskor.


Skotten fortsätter sitt segertåg!


Allt tack vare lille Raglan Reform Club...





Och så här skrev Ingrid på sin blogg:


av Ingrid den 19 juli 2008 kl 18:49


"Idag har vi upplevt något alldeles speciellt som får en skottemamma att bli alldeles mjuk i hjärtat...





Det behövdes nya papper till skrivaren, så jag tog Viggo och petade ner honom i hans cykelkorg och for ner på stan.


Tog en vild chansning och lät V sticka in huvudet i bokhandeln och säga "Väff!". Genast blev vi invinkade, hurra för snälla människor!


Medans jag valde papper tågade Viggo fram till mannen bakom disken och hälsade. Denne fick något tindrande i blicken, satte sig på huk och gullade med Viggo i flera minuten.


-" Hej du, lilla trollet.... Ja, vad fin och rar du är. Lilla trollet...."


När mitt ärende var överstökat satte han sig på huk igen och sa hejdå till Viggo.


- "Hoppas vi ses igen lille vän, för nu orkar en ganska trött gammal bokgubbe vara glad hela dagen...."





Var inte det fantastiskt gulligt?"

Fart som dödar?
En av fördelarna med WDS är att man där får nya insikter… Man får se många hundar från flertalet länder, man träffar människor som inte setts på länge, tillfällen att diskutera med likasinnade. Här är alltså gott om folk som studerat, dömt och funderat över hundar i kanske fyrtio år. Med detta i bagaget får man också ett hum om när en typgliding skett inom aktuell ras. Bloggen har diskuterat frågan tidigare, bl.a 6 juni i år, utan någon större respons… Gör ett nytt försök:
Att pilla på standards och typ kan få förödande konsekvenser. En typglidning sker, först omärkligt långsamt och därefter med stigande hastighet. Detta har skett i många raser. Se här vad som hände med schäfern!
"Vid slutet av andra världskriget var schäferhunden i Tyskland åtskilligt förvanskad i fråga om typ, och man måste börja den svåra vägen tillbaka till standardens typ. /…/
"Schäferhundens standard beskriver en vallhund, uteslutande en vallhund. Den övervägande delen av Tysklands många schäferhundar var visserligen brukshundar, polishundar, militärhundar, privata försvarshundar o.s.v., men blott ett försvinnande litet antal av dem var vallhundar. Vallhundens exteriöra egenskaper sammanfaller väl i stort med militärhundens, men inte alldeles. Man vill gärna önska en militärhund något tyngre och kraftigare än en vallhund. De tyska domarna och uppfödarna lät sig omedvetet föras över till en lite tyngre typ än standardens. Eftersom kroppslängd och bakbensvinkling alltid har varit svåra detaljer, råkade man få in överdrifter också på dessa områden. 1930-talets tyska krigsförberedelser satt fart på denna försämring. Allt, även hundarna, skulle tjäna militära ändamål, och utvecklingen uppmuntrade militärhunden på herdehundens bekostnad. Så länge man höll sig till en "litet tyngre, litet längre, litet bättre vinklad" hund, var det omöjligt att upptäcka förändringen. Men ingen kan ostraffat fingra på naturens eget urverk; förändringen av smådetaljer förde med sig andra förändringar, som man inte önskat. Då tyskarna efter kriget överblickade sitt schäferhundmaterial, upptäckte de att de hade fått en tung, överlång, övervinklad hund, en hund som inte längre var vallhund."(Roig 1957)
Detta apropås att ändra en så känslig sak som rörelser i västgötaspetsens standard: Från "Rörelserna skall vara sunda och vägvinnande". Till "Rörelserna skall vara sunda, parallella och vägvinnande med kraftigt påskjut och god steglängd."
Kladdar man på rörelserna (vem/vilka har beställt ändringen?) blir det typglidning. Varje gång man tummar på en standard stängs ett fönster för en hel ras.
Våra framgångsrika hundar blir alltmer lika varandra, oavsett ras. Kort rygg, lång hals och livliga rörelser är huvudkriterierna för att gå långt – d.v.s i finalsammanhang. Det senare har blivit huvudsyftet. Rasbedömningen är alltmer något som ska stökas undan och domarna är i tankarna redan på väg in i stora ringen. Oavsett ras ska alla hundar visas i oändliga rörelseexerciser och detta i rasande fart.
En hel del av våra raser har förändrats och i många fall inte till det bättre. På WDS var det lätt att konstatera att våra svenska brukshundar inte kan mäta sig med utländska hundar. Whi so? Det här är inget nytt. För ett antal år sedan kom en av våra internationella allrounddomare från ett grannland och var mycket upprörd över tillståndet i de bruksraser som just hade avverkats i ringen. Många hundar hade ”tappat typen”. Hur har detta kunnat ske?
Det här är en soppa som kommer att bli åtskilligt grumligare innan den klarnar.
Även mentaliteten kan genomgå en typglidning. Om man inför nya tävlingsformer (vilket har skett) kommer människor att systematiskt anpassa hundar i respektive ras för att bli framgångsrika inom de nya tävlingsformerna.
När lydnadsproven infördes på 60-talet var det som en trevlig aktivitet att sysselsätta de horder av hundägare som då strömmade till brukshundklubbarna. Ingen kunde förställa sig att den här verksamheten skulle bli ett av huvudnumren inom kennelorganisationen, med egna landslag och mästerskap. Samma sak är det med agilityn, ursprungligen ett pausprogram och en muntration för publiken.
För lydnaden har ett flertal regeländringar skett vilka i korthet går ut på att stor precision och hög hastighet premieras. Inom agilityn är det just fart som är huvudgrejen…
För att hundar ska bli duktiga på just detta, måste raserna anpassas till nya krav. Alltså större förarmedvetenhet, gärna lite vekare hundar som är mer lyhörda, har stort föremålsintresse, m.m
Medaljen har en baksida då man inte fingrar ostraffat på mentala egenskaper. Raser som tidigare varit mycket stabila är det inte längre. Inom allt fler raser har man problem med ljudkänslighet och lättstressade hundar.
Tyvärr är det här verksamheter som inte går att kritisera, då lydnad i likhet med bruks/jaktprov och även agility är nyttigheter som inte kan ifrågasättas.
Naturligtvis ska dessa frågor diskuteras inom SKK var för sig, men med större stringens. Just nu präglas den kynologiska debatten i SKK:s ledning, i den mån den över huvud taget förekommer, mest av ett vacuum istället för en styrelse.