Airedaleterriern ut - collie in

Av Lisbeth - 27 februari 2009 21:48

"Alla har glömt, men inte jag", sjunger Freddie Wadling med rosslig stämma på TV.

Upplivad av läsarintresset fortsätter Yours Truly härmed den spännande fortsättningen och del 3 av Collien i Brukshundklubben.

Svenska Brukshundklubben bildas den 6:e mars 1940. Det kunde ha börjat bättre…

Andra världskriget hade brutit ut. Från försvarsmyndigheternas sida anmäldes trängande behov av hundar. Och då inte bara hundar för utbildning och fler hundförare och därutöver vakthundar för bevakning av känsliga industriobjekt. De militära behoven satte fart på utvecklingen - draghundar behövdes för att dra fram militära förnödenheter, vakthundar som hjälpmedel för vaktposter. Vid Sveriges långa gränser, vid ensligt belägna förråd och otaliga känsliga bevakningsobjekt - överallt behövdes hundar...

Dessutom ville man från försvaret ha med endast en organisation att göra och inte flera. Hundar och intresserade förare fanns, men uppsplittrade på olika rasklubbar och organisationer. Sex raser räknades som brukshundsraser; schäfer, rottweiler, dobermann, riesen, boxer, och airedaleterrier. FSSSH, Föreningen Svenska Skydds- och Sjukvårdshunden låg närmast till hands. Inom FSSSH, som bildats 1918, sysslade man med utbildning av samliga brukshundraser och hade genom sina styrelseledamöter inflytande såväl i rasklubbarna som i Kennelklubbens ledning. FSSSH hade stadigt c:a 400 medlemmar, anordnade kurser för hundar av brukshundras och bruksprov, som fyllde högt ställda anspråk. Svagheten var att FSSSH aldrig blev rikstäckande. Det var egentligen bara i Storstockholmsregionen, i Göteborg och i Västerås som aktiviteterna fanns.

Det hade flera gånger tidigare funnits tankar om en enad brukshundsrörelse. Dessa hade emellertid alltid stupat på grund av splittring och oenighet. I och med krigsutbrotten fick all meningskiljaktighet läggas åt sidan. Det gällde att få alla att streta i samma riktning. FSSSH hade tagit initiativ till fusionsöverläggningar och nu var det bråttom! Huvudansvaret för det intrikata fusionsarbetet bar dåvarande ordförande i FSSSH, Harald V Pettersson, som också valdes till den nya organisationens ordförande.

Som sagt, det kunde ha börjat bättre…

Harald V Pettersson, som lagt ner så mycket arbete på att få sammanslagningen till stånd, fick aldrig skörda frukterna av sin diplomatiska möda. Bara tio dagar efter fastställandet av organisationens namn avled Svenska Brukshundklubbens första ordförande. Till ny ordförande valdes Sven Rosengren.

Han odlade också goda relationer SKK-ledningen... och de behövdes för den nya organisationen stod på svajiga ben. Det var nämligen i detta läge som airedaleterrier började röra på sig... Airedaleterriern hade redan från starten 1918 tillhört FSSSH. Nu ville rasens företrädare lämna det nya SBK och ta sina hundar med sig!

Det var de goda tyska erfarenheterna av airedaleterriern i polis- och militärtjänst som motiverade SKK att nominera rasen till brukshundsgruppen. I ett uttalande från chefen för den finska krigsskolan, framhölls att airedaleterriern visade sig vara den hund som hade starkast nerver och bäst uthärdade trumelden under vinterkriget, 1939-40.

Det sista SBK önskade var att bli av med airedaleterriern! Man tog hjälpa av starka försvarsintressenter...

I ett brev till Kennelklubben den 22 mars 1944, skrev arméhundväsendets chef Einar Edström:

"Med hänsyn till de särskilda intressen som jag på grund av chefen för armén förordnande inom klubben företräder, får jag bestämt avstyrka, att airedaleterriern, som ur försvarssynpunkt måste betraktas som en synnerligen användbar brukshund, överföres från Svenska Brukshundklubben till viss annan, enbart för avelsändamål verkande kynologisk sammanslutning."

Men inga böner hjälpte. Trots alla protester var terriermänniskorna ståndaktiga!Goda råd var dyra... Hur skulle det gå för SBK?

Här hade man en ung organisation med nytt namn, en kompetent ledning, egen tidskrift och myndighetsuppdrag - och så rådde det brist på hundar! Uppfödarna hade det svårt under krigstiden, bristen på foder och veterinärmedicin var besvärande, valpsjukeepidemier grasserade. Kriget omöjliggjorde avelsutbyte över gränserna. Och så kommer en hyfsat stor och framför allt dugande ras och lämnar brukshundgruppen... Detta gick ju inte an!

För att lugna och trösta brukshundsföreträdarna måste någon ha erinrat sig colliehundarna...

De första räddningshundarna var collie, men det var airedaleterrier, tillsammans med de tyska raserna schäfer, dobermann och rottweiler, som kom att räknas som brukshundraser inom FSSSH. Och collie gick sin egen väg...

När det gällde en rasklubb för collie rådde länge ett säreget förhållande. En utanför kennelassociationen stående förening, ”Collievännerna”, bildade år 1924 Svenska Collieklubben, som därefter sökte association med SKK. Collievännerna måste ha känt sig bjudna med armbågen för SKK-anslutning erhölls först år 1931. Associationen hävdes föga oväntat redan året därpå på grund av konflikter. Trots att klubben existerade i många år därefter, blev den aldrig på nytt associerad med SKK. Rasen collie kom dock tillbaka, inte som egen specialklubb, vilket man ansågs ha misskött. Det blev SBK som fick förtroendet att ta hand om avelsansvaret för collie. SBK - som ju inte ens hade existerat så sent som något år tidigare! - hade ju skött sina åtaganden klanderfritt, anordnat kurser och utbildning, odlat kontakterna med SKK:s ledning, hållit försvaret på gott humör... Denna skötsamma och mönstergilla specialklubb - ingen kom sig för att ifrågasätta SKK:s drömskildring av sin senaste association - var nu redo att förvalta den ras där SKK redan en gång misslyckats. Collie blev år 1942 instoppad i Brukshundklubben och fick vips status som brukshund, medan airedaleterrier blev terrier och överfördes till Terrierklubben.