Nära Drottningholm ligger Kungshatt. Yours Truly kom dit på 60-talet, åkandes i egen båt. Förklaringen varför ön heter som den gör hittar man på en skylt om man tar sig upp till “hatten”.

Dikten om Kungshatt, av Karl August Nicander 1824, fick jag lära i skolan och grät när jag läste. Visst är den fin, om kungen och hans trogna häst:

En konung i Sverige han flyr icke gärna,
står stilla i spetsen som himmelens stjärna
och lyster och strider för hela sin här.
Ty håller ock Sverige sin konung kär.

Men är han allén i förvillande skogen,
Och svärdet är brustet, och hästen är trogen,
och fienden efter i hamn och i häl.
Då rider han undan. Däri gör han väl.

Den mordiska hopen med glimmande spetsar
ren drager sitt notvarp i tätaste kretsar
och ropar: “Rid undan till havsuddens kant!
Vi taga dig väl uppå klippans brant.”

På klippan är kungen och havet inunder,
och bakom är döden och trummornas dunder,
han hör, hur hon nalkas, den brusande jakt.
Guldsporren han frestar med väldig makt.

Men gångaren reser sig - djupet förskräcker -
så rak som en karl, och sitt betsel han bräcker.
Han stryker tillbaka. Den modige kung
nedfäller sin hatt uppå blommande ljung.

Allt högre det trummar, och sköldarna klinga.
Men konungen klappar på rykande bringa
Sin fåle och säger: “Förråder du mig?
Det gjorde du aldrig i storm och i krig.”

Och hästen förminner den vänliga handen,
Ser tvärt över viken den grönskande stranden,
hör dånet bakom sig. Han störtar sig då
så modig och snövit i böljorna blå.

O ve! Det är konungens yttersta timma.
Nej! Konungen lever, och hästen kan simma.
Han simmar så väl och stolt som en svan,
och vågorna leka med fladdrande man.

De kungliga fiskare, alla de hundra,
stå skamliga kvar uppå berget och undra.
De tänkte så säkert få konungen fatt,
men fingo ej mera än konungens hatt.

På klippan syns hatten i viken sig spegla,
och alla ännu, som på Mälaren segla,
de hälsa Kungshatt, och det säges med rätt,
att svears konung ej gripes så lätt.

FÖRETAL





Yours Truly är rätt gammal. Allting är ju relativt, men jag har sett och erfarit en hel del. Mitt liv har fört mig tillsammans med åtskilliga intressanta personer, till och med många av samhällets främsta. Visserligen ser man ju helst framåt, ej tillbaka. "Nur die Dunkelmänner blicken zurück", som Nietzsche så träffande fick till det.









Att vid 61 och 1/2 års ålder plita på sin lefnadsbeskrivning för med ens tanken på livet efter detta. Plötsligt kan en tegelpanna lossna från det gamla huset och slå en i huvudet, en knäppis på stan få för sig något och ta fram stiletten eller en förfärligt stor skuld förfalla - och man ligger där i en kartong med svenska folkets kransar över sig. Man kan undra vad som är meningen med det hela? Låtom oss ge fullständigt fan i att resonera om livets mening! Istället ska jag skynda mig att kratta ihop vad som går att rekonstruera av de senaste 60 åren. Your Truly anser sig böra förutskicka dessa anmärkningar på det att världen ska få någon aning om mina synpunkter på tillvaron.









Som ju alltid när man skriver böcker så ska det först till ett synopsis. Har tänkt mig det ungefär så här:









40-talet: Blir född, barndom




50-talet: skolgång




60-talet: arbetsliv




70-talet: familj




& C, & C...









Det här låter ju inte ett dugg spännande! You haven´t seen nothing yet....









Så vänta bara... Vi startar imorgon!



















---
Sticker mellan med liten dikt om DEXIPPOS, hävdatecknarn, som börjar med de kända raderna:

Goten kommer, goten kommer! I går afton stod han ren
knappt en dagsled, ve oss, ve oss! knappt en dagsled från Athen!

... och sen får man lite snurr på motståndets estetik:

Ständigt, ständigt nya eldar, och se där i moln av damm
gnägga redan gotens hästar, glimma gotens vapen fram.
Än en blick ut över fältet, och till häst Dexippos sprang,
och hans stämma, följd av ekon, mäktig över hären klang!

Så här fint skaldade man i Athen år 267 efter Kristus.