Här va de livat, här va de glatt! Är fortfarande väldigt uppfylld av detta med den lilla fölungen Viola. Hon är naturligtvis ljuvlig som alla föl, svårt att se sig mätt på henne och mycket, mycket roligt... Viola växer och frodas, är så duktig och kavat, skuttar och hoppar. Som en cirkusföreställning i miniformat.





Vår beundran för mamma Voice stiger för varje dag. Vilken stjärna! Voice är självfallet den av oss som kan det här med att sköta föl. Leder ungen till bästa platsen beroende på väder och vind. Står och skuggar fölet när det är solsken och flyttar sig efter solen. Föser in henne i syrénbersån eller under någon buske när det kommer regn. Gnäggar och varnar för farligheter; "aj aj, akta tråden..." Hon ser noga till att ingen kommer i närheten av Viola, lyckas alltid manövrera så att hon är mellan fölet och omgivningen, tillåter ingen närmare kontakt. Min timida gamla märr, som en omvänd hand! Absolut inga fula miner och nafsande eller så. Bara väldigt skickligt bortfintade. Voice lägger verkligen ner ett beundransvärt jobb på att vaka över och pyssla med sin unge. Det är härligt att se!











Enda mer allvarliga kontrovers med Mamma Häst inträffade häromdan. Voice skulle få maskmedel, jag stod beredd med doseringsprutan och tog tag i grimman.





Glöm det! Voice reste sig rätt upp på bakbenen, viftade med framhovarna i höjd med min nästipp och levererade en klockren capriole; alltså en stegring följd av kraftig bakåtspark. Det var faktiskt ganska tjusigt att se, men inte så kul för den som höll i grimman. Bråkade inte mer med henne den dagen, utan försökte nästa. Med mild övertalning gick det bra. Passade på att väga Viola; 13 kg häst!