Helene

19 december 2008 14:28

Ja du Lisbeth, det hela påminner onekligen om 1500-talets England med Drottning Elizabeth I och hennes sätt att styra riket med en hjärnhand. Tänker på den engelska komediserien Blackadder där man framställer drottningen som en maktgalen och fullständigt skruvad person. Varje gång hon inte får stå emotsagd, någon tycker annorlunda eller ifrågasätter hennes åsikter så vrålar hon "Off with his head".

I Sverige och i mordern tid behöver ingen riskera att bli av med huvudet pga oliktänkande, inte ens kriminella sådana. Ändå har människor blivit så flata (eller ska det vara lata?)

Senast vi i Sverige verkligen uttryckte våra åsikter var på 70-talet. Vad hände med alla de starka människorna? Vad hände med åsikterna, tron på ideologier och viljan att förändra!? Det verkar som om de alla slumrade till eller gick i ide anno 1980 och inte vaknat ännu. Jag vill inte tro de människorna ändrade ideologi. Förmodligen tog tröttheten och uppgivenheten över. Ingen orkade ens föra sitt kall vidare till nästa generation.

Nej, dags för ett gammalt hederligt *Bondeuppror igen!

*Bondeuppror kallas en revolt från bondebefolkningen gentemot makthavarna. Bonderevolter förekommer ofta i feodala/feodalliknande samhällen. Ofta ser de sig i form av en befrielserörelse från någon förtryckande (stats)institution som statsmaktens maktfördelning eller en viss landägares orättvisa makt. (Källa Wikipedia)

Lisbeth

19 december 2008 16:16

Instämmer! Jag riktigt hör hur mina förfäder skramlar med hillebarderna (eller kanske hötjugorna) - Högman är gammal soldatsläkt.

Får byta namn på bloggen till "Barricade Bulletine"!

Britta

19 december 2008 18:34

Oblomov - nej, bort det!Jag tror absolut inte att du vill bli en totalt nerdekad, förslöad, till intet nyttande Oblomov!
Kanske en kvart.....

Själv kan jag inte tänka mig något värre än att hemfalla åt "Oblomoveri" - tvi!

"När Oblomov i ett ambitiöst anfall av radikal handlingskraft bestämmer sig för att skriva ett brev och betjänten under suckar och stön hasar iväg för att hämta papper och penna är det också där det slutar. Oblomov tittar en stund på papperet, känner sig nöjd med sin dag och beslutar att brevskrivandet får vänta tills nästa dag när han hunnit formulera sig. För betjänten Sachar är sagde Stolz mest en jobbig och nitisk halvtysk vars livsuppgift är att göra livet besvärligare. Han föredrar den behagliga evighets-slummer som han och hans husbonde valt som fast plats här i tillvaron." Näääää....

Lisbeth

19 december 2008 21:29

Ja Britta, men medge att boken är rolig...

Och visst är det lockande ibland - att leka lite oblomoveri - ge upp alla krav och hetsande ambitioner, på allvar bevisa värdet av vetenskapliga tupplurar på eftermiddagen, vara lite "stinsen i Arlöv", när folk rycker och dra i en...

Jag har kommit att bli alltmer skeptisk, ja, kan rent av känna avsky för den där värsta formen aktivitetshärolder som flänger som tättingar. Ingen frid och ro och eftertanke! Man får nästan agg till folk...

Påminner om troende kommunister eller värsta formen av frireligiösa, just för att man har tolkningsföreträde om vad som är "rätt" och gärna vill pådyvla andra sin livsstil.

Thank you, but no thank you! It´s just not cricket...

Britta

20 december 2008 00:10

Visst är Oblomov rolig som företeelse och som bokfigur!
Och visst kan det ibland kännas som om man vill vara (den pensionerade )"stinsen i Arlöv" - d v s sitta på en bänk på stationen och mycket flegmatiskt säga "där går ett tåg och det ger jag faan i".
(Förmodar att det är den stinsen du åsyftar även om jag inte precis har sammanlänkat honom med Arlöv)

Man kan - med ålderns (ja), visdomens (maybe), erfarenhetens (förvisso) rätt - engagera sig i precis bara det som roar och intresserar en - resten skiter man högaktningsfullt i!
Kanske egoistiskt - men det mottot lever jag numera efter - och det är väldigt befriande.
Därmed inte sagt att man totalt avsäger sig känsla och engagemeng för t ex nödlidande i andra delar av världen - jag talar om "min ankdamm", min intressesfär.

Helene

20 december 2008 11:18

Det är inte helt lätt att försöka få in det Lisbeth skriver ovan i sitt inlägg, i en jämförbar modern företeelse. Jag tyckte det hela var klockrent första gången jag läste inlägget med stycken saxade ur boken. Men ju fler gånger jag läser det, desto mer förvirrad blir jag ;)

Om jag får försöka mig på en jämförelse; På alla mina arbetsplatser har det alltid funits personer som är förälskade i sin egen röst och gapar mest och högst. Oftast yngre sådana. Man kan sitta på möten och tänka "men kan du stänga ner en stund, du har i alla fall inget vettigt att komma med". De kollegor som besitter den stora kunskapen och erfarenheten - oftast lite äldre personer - säger därimot ingenting. Varför? Jo, för de vet att förr eller senare - när man redan provat den unga galenpannans och skrikhalsens förslag på hur något ska göras och detta såklart inte fungerar - ja, då går man till den vise och ber om råd. Den vise har i lugn och ro bidat sin tid och undviker såklart uttryck som "I told you so" för han har ju alls inte sagt något. Men vis av erfarenhet så vet han att hålla sig undan lejongropen och spara på krafterna.

Detta är förmodligen inte direkt det Lisbeth syftar på men jag gjorde ett försök i alla fall :)

Gudrun

20 december 2008 21:48

Det är tur att du har en nyfiken murvelsjäl, Lisbeth, som aldrig skulle kunna slå sig till ro och vara nöjd med oblomoveri. Så trist det vore! Den dagen man inte blir engagerad och berörd kan man lägga näsan i vädret för gott.
Oblomovar får man bara lust att skaka! Vi är väl så i 40-talistgenerationen - lev så det ryker innan det är för sent har varit vårt motto sedan vi gjorde föräldrauppror som första ungdomsgenerationen.
Det lär inte ens en silvergrå kalufs kunna stoppa. Jag ser fram emot att se den - men inte "tant", Högman, lejoninna i argentum är bättre.
God Jul.
Gudrun och lilla Märta

Lisbeth

21 december 2008 08:00

Så sant! Och rart sagt!

God Jul go vänner!