Splendid dag! Störtade in till staden, mötte Ingrid som tillkännagivit att hon önskade bjuda Mor på lunch! Vi tog oss till favoritstället och betade oss igenom en massa gott; huvudsakliga beståndsdelar skaldjur & vitlök - alla kommer att hata mig, men det var det värt! - liten efterrätt & kaffe. Tack så mycket, Ingrid! Så trevligt och fint... Sålunda styrkta utbröt febril aktivitet... Vi var otroligt effektiva! Lilla I dumpades utanför banken, utrustad med kort och koder, penningar rörande respektive hushåll togs ut och sattes in, etc. Därefter travade I iväg till tavelaffären med min skottetavla - litografi efter den berömda "After the walk" - med tre Raglan-champions. Mor susade iväg och tankade bilen mm - instruktioner via mobil... Jag tror det blir jättefint; dubbla passepartout, den inre i samma nyans som träden på tavlan, patinerad ram med guld, och glaset har jag glömt vad det heter, men det ska bevara färgerna. Smakar det så kostar det...

I hämtade div paket och kördes sedan hem. Nu ska jag betala räkning som hotar förfalla, för jag har ju naturligtvis inte fått betalt för jobbet än, tji likvida medel på betalningskontot! Det var bl.a därför som stadsutryckningen var nödvändig. Omöjligt att förklara för den som är stadsbo och in´t begrip... Som tur var hann vi med en massa annat också!

Inget skrivet idag, då Ingrid bjuder mor på lunch! Men piggar upp mig själv och läsarna med denna söta pin-up-bild från Ingrids retroblogg. Kolla skottens uppsyn... Den är obetalbar!

LängtanVadan denna evigt närda trånad? Fjärran bort mot himlarandens blånad sänder jag en tårfull blick och tänker: "O, där himlens valv sig mystiskt sänker,          där mitt Eden blänker. Erik Johan Stagnelius

... om Ch Ormeryds B* My Baby Linnea JW, som nu har ännu ett BIS to her credit! Lika fin som mamma cat, dvs Marinas fina Int Ch Ormeryds Emma JW!
GRATTIS!

Hur ska vi ha´t i hundsporten? Och mer intressant - hur ska det bli? Det vet ingen - och Yours Truly är inte Zaida - men nervositeten börjar sprida sig...



Hundsportåret 2009 inleds med en Missnöjets vinter... Det är ju KF i år! Detta börjar märkas på olika sätt, vilket iofs inte är ovanligt; allianser bildas, ränker smids, klubbarna formerar sig... Det ovanliga är att dagens situation är helt unik. Dels har vi grasserande ekonomisk recession, vars omfattning vi ännu inte har grepp på. Detta påverkar självklart även hundsporten och dess motor, kennelklubben.





Till råga på allt växer en internationell kökkenmödding av svåröverblickbar omfattning och med konsekvenser som ingen människa kan räkna ut. I korthet går den ut på att hundsporten är ifrågasagd...





I England har det hela lett till att BBC har villkorat medverkan på Cruft´s och sponsorerna dragit in bidrag.





I Sverige har SKK utarbetat SRD-listan - se listan i sin helhet på www.skk.se





Utställningsdomare ska alltså lära sig att se på våra raser med nya ögon, och då speciellt 47 utpekade raser, vilka anses i behov av observation. Som stöd för detta ska domarna kvalitetssäkras: Det krävs numera att dessa kan dokumentera att de dömt den aktuella rasen minst tre gånger under loppet av tre år för att få acceptera uppdrag i Sverige - något som för närvarande väckt stor uppståndelse i FCI! Skärpningen är givetvis nödvändig om hundutställningars syfte skall upprätthållas i tider då den brokiga tävlingsfloran växer inom hundsporten. Dessa krav har funnits som rekommendationer under många år (liksom ett utarbetat frågeformulär som aldrig kommit i bruk på grund av länsklubbarnas behov att autonomt hantera sina domarinbjudningar). Nu har alltså dessa blivit regler! Det förtjänar att påpekas att det inte finns någon grundenhetlighet rörande domarutbildningar i FCI-länderna. Detta innebär att högst olika personlig meritering ligger bakom olika nivåer på domare i FCI.





Och det är alltså här det skiter sig! Länsklubbarna vill inte alls att SKK centralt ska lägga sig i den angenäma resebyråverksamheten; klubbarnas nav och det smörjmedel som håller verksamheten igång!




Vad är då problemet? Jo, mycket litet av grundorsaken till SKK:s agerande har kommit till offentligheten. Några redaktörsrader i senaste Hundsport, några meningar här och där i SKK-protokoll. Det är allt... Dimbildningen kan knappast bero på att SKK centralt har mörkat. Det hänger snarast samman med tidsramen... Från Hund2008 och tills nu har det rått mediaskugga och stiltje i hundvärlden. Inget utrymme för en fri och konstruktiv debatt! Men något litet har sipprat ut och många klubbar ser sin invanda tillvaro hotad... Brutalt uttryckt - "fjäsk och horeri och utbyte av tjänster" som en centralt placerad person beskrev det. Nu får jag skäll av stilpolisen, men så är det... Det krävs stort mod och ett pedagogiskt bravurnummer från SKK:s sida för att få KF-delegaterna med på färden.

La belle époque "den vackra/ljuvliga epoken" är ett uttryck som uppstod efter första världskriget som avser tiden omkring 1890–1914 och återspeglar positiva samhällsförändringar och stämningar som tillväxt, sorglöshet, och framtidstro. Den är också ett nostalgisk tillbakablickande, främst i Frankriket. Uttrycket används även om samma period i Västeuropa som helhet.






I England är motsvarande tid den edwardianska; då efter dåvarande Prince of Wales, senare Edward VII. Många har hävdat att Edward betydde mycket för utrikespolitiken och allt för länge fått stå i skuggan av sin mor, drottning Victoria. Andra säger att bara en devot historieförfalskning kan tilldela den fete goddagspilten någon som helst betydelse. Hur som kan ingen bestrida hans roll för gentlemannaidealet vad gäller uppträdande och klädsel; alla dessa konventioner som är Englands styrka och frihet. Konventionerna går ut på friendliness, kindness, grace - to be a sport - lika oöversättbart som obegripligt för en annan kulturkrets. Edward anses ha varit ett socialt geni, en vänlig och behaglig man, alltid iklädd den högtidliga värdighet som mitt i hans utsvävningar gjorde honom så aktad och avhållen. Han kunde redan under livstiden glädja sig åt benämningen "Europas förste gentleman". Visserligen ägnade han sig ett helt liv åt de simplaste av nöjen; jagade fruntimmer, helst andras fruar, rökte cigarrer och försökte förskjuta sin maka, den milda och överseende Alexandra, vilken i sin tur tröstade sig med sina små älskade japanese chin. Edward umgicks med dåtidens alla uppburna skönheter; Lillie Langtry, Sarah Bernhard, han gynnade hästkapplöpningar och visste hur ordnar skulle bäras.






Jag tycker att Edward är sorgligt underskattad och bra mycket roligare än hans otroligt träiga föräldrar; Victoria och Albert.






Framför allt är den edwardianska perioden den vackraste av dem alla - Style!





"After the heaviness, clutter and dark colours of Victorian interiors, people wanted something new and cheerful. Edwardian style was a breath of fresh air." Den edwardianska perioden var framför allt elegans. Det här är en tid som jag kan överblicka, min mormor var ung... i slutet av perioden byggdes vårt hus...





Och allting hände då... Hundraser i egentlig mening definierades, kennelklubbar bildades, hundsporten tog sin början... Skotsk terrier började sitt segerttåg över världen...



Få se nu - Victoria levde, Gladstone kunde forfarande dundra i underhuset. Men det fanns en baksida... På 1880-talet smög Jack The Ripper omkring i dimman och västvärldens mest förfärliga slum runt Whitechapel och skar halsen av skörlevnadskvinnor. 1901 nedsteg Jack London i samma slum och skrev The Abyss, Avgrundens folk...





I de mer välsituerade kretsarna levdes livets glada dagar - aldrig har modet varit så elegant som då! Den här Hatten är från denna tid! Black silk velvet Edwardian hat with derby styling and beaded accent trimmed with dusty rose velvet bow...




Ack vad allt har inte hatten varit med om! Man kan fantisera om att den kanske bars då Persimmon vann, prinsen av Wales berömda kapplöpningshäst. Kanske ägde hattens bärarinna en skotte?




I min ungdom var var nästan alla framgångsrika utställningshundar terrier, gärna skotsk terrier... Skottar visades av damer i dräkt med brosch och hatt! Som relativt nybliven gamling ingår det min föreställningsvärld att jag borde ha hatt... Har gjort några valhänta försök i den vägen... Dessa strandar alltid på att Yours Truly har så stort huvud! Hattstorlekar är c:a 52 cm innermått, min skalle runt om är 57 cm. Så det är kört! Men så upptäckte jag edwardianska hattar - "a larger size for the larger hairstyles of the day"!




Eftersom den här underbara hatten passar precis så tycker jag faktiskt att den är min... "Vad ska du med den till?" hör jag redan den tråkiga och fantasilösa omgivningens kommentarer. Jo, jag jag kan titta på den, sätta den som prydnad på den huvud som Astrid skulpterade. Jag skulle kunna bära den - on special occasions... Jag skulle faktiskt kunna köpa den här hatten, bara så där. Den är ett par knapptryck bort, kostar visserligen lite mer än Oscar de la Ranta-dräkten, som man bespetsat sig på, när rikedom uppstår. Men det är häftigt med en hatt som är nästan dubbelt så gammal som en själv! Hatten har överlevt två världskrig och dito sekelskiften. Den har en tidlös charm... Quality! Det saknar jag idag...

Som ett utslag av kolossal självupptagenhet ska dagens betraktelse ägnas åt vad som ständigt och jämt är närmast till hands, eller vad Yours Truly iaf vet mest om - nämligen Mig Själv.

Fördelen med att bli gamling är att man vet allt som sina tillkortakommanden - dessa äro förvisso i legio -framför allt vet man en hel del om de egna möjligheterna...



En annan är helt self-made; allt jag har är införskaffat på egen hand, allt jag vill kan jag också göra. Är ett projekt omöjligt, då överges det... Är en människa dum och svekfull - dito! Och så ägnar vi inte tankemöda och och talar inte mer om deeet!

Det kanske inte verkar som lilla ja gör många knop dagligdags, men bakom den indolenta, skenbart enfaldiga uppsynen pågår en febril tankeverksamhet. Nya uppslag, framtidsperspektiv, problemlösning, katastrofutryckningar - anything goes! Här stöts det och blöts, förslag framkastas och avfärdas, invändningar funderas ut och bemöts, plan B och C och D ligger färdiga att tas i bruk... Dessutom har man lärt sig att inte pladdra så mycket om vad som ska göras, åtminstone inte förrän det är gjort. Och så - när det är färdigtänkt - då kastar sig Yours Truly med all kraft mot genomförandet, omgivningen ibland till stor förskräckelse, men lika ofta till glädje och lättnad (hoppas jag).

Det här låter ju inte särskilt demokratiskt, ursäkta! - om man med demokrati menar att "nu ska vi sitta ner och diskutera detta grundligt, blabla, etc", dvs den vanliga svenska modellen. Den högmanska varianten är mer effektiv. Dessutom - om det hela går i putten, då är man ensam ansvarig, en stor fördel. Fungerar för mig, men säkert inte för så många andra.

Illustreras med bild som förvisso har några år på nacken, men som bäst motsvarar dagens Self vad gäller frisyr, out-fit, general approach och uppsyn.Mot nya djärva mål...

Kände mig något piggare, men blev omedelbart klen igen... Orsak; genomläsning av Hundsport, ytlighet och fördumning är bara förnamnen!










Hur många sidor som helst med Hund2008-reportage, inget fel reportens text, men bilderna... frimärksstora, det är knappt man ser vad det är för ras... Och - nu kommer det: inte en enda bild där BIS-domaren är med, inte ens i ett hörn! Att få äran att döma BIS på Stora Stockholm, utse Best-in-show på årets svenska prestigeutställning, är en once-in-a-lifetime-opportunity som hela den samlade domarkåren drömmer om. När man så äntligen står där i konfettiregnet och fotoblixtarna, med en nogsamt utvald BIS-vnnare och en lycklig ägare, ja, då finns det ingen bild på begivenheten i vårt största kennelorgan! Va! Det är en oförskämdhet mot domaren först och främst, men också mot läsarna. Alltså för er alla som missat något; domaren är internationell allrounder och heter Karl -Erik Johansson, gemenligen kallade Boxer-Kalle eller Kalle på Banken. En mycket trevlig och duktig person, vill jag minnas, från den tid när han var revisor i Japanese Chin Societeten, då det begavs sig, dvs när Yours Truly var ordförande. Han är värd ett bättre öde än att försvinna bland alla frimärken, rasmontrar och dansande tanter. Här är bild på Johansson från ett annat tillfälle.










Däremot finns naturligtvis det månatliga och oundvikliga skrytet om en redaktionen närstående, ja, inga namn efter mig, men den någorlunda insatte kan vips räkna ut sammanhanget. Hur mycket sådan gratisreklam orkar tidningen (och läsarna!) med?





Och inte blir man gladare av PM för de närmast kommande utställningarna... Det kan ju inte redaktionen lastas för, men i alla fall... Läs mail från läsare i tidigare inlägg om nutida påfundet med idel okända konsonantdomare från öststaterna... Precis så är det! Vi som ställde ut på 70- och 80-talen, vi visste inte hur bra vi hade det...