Upplivad av läsarintresset fortsätter Yours Truly härmed den spännande fortsättningen: Airedaleterriern var, i likhet med collien, tidigt införd till Sverige och befanns synnerligen lämpad för många uppgifter. 1918 hänfördes airedaleterriern till de raser som sorterade under FSSSH. Håkan Jarvin, styrelseledamot i FSSSH på 1920-talet, var ledande entusiast för airedaleterriern. Redan 1912 försöksutbildades sju drag- och rapporthundar vid I 28 under ledning av överstelöjtnant Gustaf Trönnberg. Några år tidigare hade detektivkonstaplarna Catoni och Åkerblad varit i Tyskland för en månads studier vid den tyska dressörskolan. Därifrån medförde de till Sverige en airedaleterrier och en schäfer för Stockholmspolisens räkning. Ingegerd von Tell tog upp ämnet i en fyllig rasmonografi (Brukshunden nr 1 1941):”I sitt arbete som polis- eller rapporthund i krig har airedaleterriern givit rikliga prov på sitt mod och sin urskiljningsförmåga. Här har återigen hans förvärvade duglighet och nerärvda intelligens, understödda av naturligt mod, visat att han är en hund av oanande möjligheter. Under förra världskriget användes airedaleterriern till arméhund, bl a av den ryska armén och har förklarats vara fullt jämställd med schäfern som överbringare av bud och rapporter då andra kommunikationsmedel avskurits. Airedaleterriern har även använts av Röda Korset till att uppsöka sårade. I samverkan med militära utposter har airedalarna utfört ett gott arbete i bevakningstjänst, då deras fina väderkorn och goda hörsel uppfattat annalkande fara vida snabbare än några människosinnen kunnat göra. Såsom skydds- och vakthund är airedalen utomordentligt värdefull, i synnerhet inomhus. Det finns knappast en vaksammare vakthund, och han är även tillräckligt skräckinjagande för att skrämma bort icke önskvärda besökare. Airedaleterrier dresseras och används nu allmänt i England som polishundar och beledsaga, i ensliga distrikt, poliskonstaplar på deras farliga pass.” Rasens första bruksprovschampion Ch Vinland Vixen, ägare Eric Sundqvist, ansågs vara den bästa airedaleterriern i Brukshundklubben, specialist på rapportföring. Airedaleterrier, Brukshundklubben....Hur gick nu detta till?

Svenska Brukshundklubben bildas den 6:e mars 1940. Det kunde ha börjat bättre…

Andra världskriget hade brutit ut. Från försvarsmyndigheternas sida anmäldes trängande behov av hundar. Och då inte bara hundar för utbildning och fler hundförare och därutöver vakthundar för bevakning av känsliga industriobjekt. De militära behoven satte fart på utvecklingen - draghundar behövdes för att dra fram militära förnödenheter, vakthundar som hjälpmedel för vaktposter. Vid Sveriges långa gränser, vid ensligt belägna förråd och otaliga känsliga bevakningsobjekt - överallt behövdes hundar...

Dessutom ville man från försvaret ha med endast en organisation att göra och inte flera. Hundar och intresserade förare fanns, men uppsplittrade på olika rasklubbar och organisationer. Sex raser räknades som brukshundsraser; schäfer, rottweiler, dobermann, riesen, boxer, och airedaleterrier. FSSSH, Föreningen Svenska Skydds- och Sjukvårdshunden låg närmast till hands. Inom FSSSH, som bildats 1918, sysslade man med utbildning av samliga brukshundraser och hade genom sina styrelseledamöter inflytande såväl i rasklubbarna som i Kennelklubbens ledning. FSSSH hade stadigt c:a 400 medlemmar, anordnade kurser för hundar av brukshundras och bruksprov, som fyllde högt ställda anspråk. Svagheten var att FSSSH aldrig blev rikstäckande. Det var egentligen bara i Storstockholmsregionen, i Göteborg och i Västerås som aktiviteterna fanns.

Det hade flera gånger tidigare funnits tankar om en enad brukshundsrörelse. Dessa hade emellertid alltid stupat på grund av splittring och oenighet. I och med krigsutbrotten fick all meningskiljaktighet läggas åt sidan. Det gällde att få alla att streta i samma riktning. FSSSH hade tagit initiativ till fusionsöverläggningar och nu var det bråttom! Huvudansvaret för det intrikata fusionsarbetet bar dåvarande ordförande i FSSSH, Harald V Pettersson, som också valdes till den nya organisationens ordförande.

Som sagt, det kunde ha börjat bättre…

Harald V Pettersson, som lagt ner så mycket arbete på att få sammanslagningen till stånd, fick aldrig skörda frukterna av sin diplomatiska möda. Bara tio dagar efter fastställandet av organisationens namn avled Svenska Brukshundklubbens första ordförande. Till ny ordförande valdes Sven Rosengren.

Han odlade också goda relationer SKK-ledningen... och de behövdes för den nya organisationen stod på svajiga ben. Det var nämligen i detta läge som airedaleterrier började röra på sig... Airedaleterriern hade redan från starten 1918 tillhört FSSSH. Nu ville rasens företrädare lämna det nya SBK och ta sina hundar med sig!

Det var de goda tyska erfarenheterna av airedaleterriern i polis- och militärtjänst som motiverade SKK att nominera rasen till brukshundsgruppen. I ett uttalande från chefen för den finska krigsskolan, framhölls att airedaleterriern visade sig vara den hund som hade starkast nerver och bäst uthärdade trumelden under vinterkriget, 1939-40.

Det sista SBK önskade var att bli av med airedaleterriern! Man tog hjälpa av starka försvarsintressenter...

I ett brev till Kennelklubben den 22 mars 1944, skrev arméhundväsendets chef Einar Edström:

"Med hänsyn till de särskilda intressen som jag på grund av chefen för armén förordnande inom klubben företräder, får jag bestämt avstyrka, att airedaleterriern, som ur försvarssynpunkt måste betraktas som en synnerligen användbar brukshund, överföres från Svenska Brukshundklubben till viss annan, enbart för avelsändamål verkande kynologisk sammanslutning."

Men inga böner hjälpte. Trots alla protester var terriermänniskorna ståndaktiga!Goda råd var dyra... Hur skulle det gå för SBK?

Här hade man en ung organisation med nytt namn, en kompetent ledning, egen tidskrift och myndighetsuppdrag - och så rådde det brist på hundar! Uppfödarna hade det svårt under krigstiden, bristen på foder och veterinärmedicin var besvärande, valpsjukeepidemier grasserade. Kriget omöjliggjorde avelsutbyte över gränserna. Och så kommer en hyfsat stor och framför allt dugande ras och lämnar brukshundgruppen... Detta gick ju inte an!

För att lugna och trösta brukshundsföreträdarna måste någon ha erinrat sig colliehundarna...

De första räddningshundarna var collie, men det var airedaleterrier, tillsammans med de tyska raserna schäfer, dobermann och rottweiler, som kom att räknas som brukshundraser inom FSSSH. Och collie gick sin egen väg...

När det gällde en rasklubb för collie rådde länge ett säreget förhållande. En utanför kennelassociationen stående förening, ”Collievännerna”, bildade år 1924 Svenska Collieklubben, som därefter sökte association med SKK. Collievännerna måste ha känt sig bjudna med armbågen för SKK-anslutning erhölls först år 1931. Associationen hävdes föga oväntat redan året därpå på grund av konflikter. Trots att klubben existerade i många år därefter, blev den aldrig på nytt associerad med SKK. Rasen collie kom dock tillbaka, inte som egen specialklubb, vilket man ansågs ha misskött. Det blev SBK som fick förtroendet att ta hand om avelsansvaret för collie. SBK - som ju inte ens hade existerat så sent som något år tidigare! - hade ju skött sina åtaganden klanderfritt, anordnat kurser och utbildning, odlat kontakterna med SKK:s ledning, hållit försvaret på gott humör... Denna skötsamma och mönstergilla specialklubb - ingen kom sig för att ifrågasätta SKK:s drömskildring av sin senaste association - var nu redo att förvalta den ras där SKK redan en gång misslyckats. En notis (Brukshunden 3/41) meddelar att collien från ingången till år 1942 överförts till brukshundraserna genom beslut av Svenska Kennelklubben. ”Detta betyder alltså att collien, för att erhålla championat å utställngar, måste ha avlagt anlagsprov å erkänt bruksprov. Collien blir därigenom även berättigad att i alla förekommande klasser deltaga i bruksprov. Särskild sektionsstyrelsen för collie har bildats med agronom Sven Sixtensson som ordförande.” Collie blev år 1942 instoppad i Brukshundklubben och fick vips status som brukshund, medan airedaleterrier blev terrier och överfördes till Terrierklubben.