Nu är det sista numret av Brukshunden för mitt vidkommande ute hos läsarna. Man kan fundera på hur det ska gå i framtiden. Upplagan sjunker på grund av SBK:s stora medlemstapp, närmare 5000 medlemmar färre. Dessutom kommer nästa års utgåva att vara två nummer mindre - 6 istället för 8 - samtidigt som medlemsavgiften höjs. Hur som helst blev det en kort summering i sista krönikan. Det har varit en spännande resa! Mitt "Tack för sällskapet" till läsarna såg ut ungefär så här:***Den stora rörelsen***I början av 80-talet skrev undertecknad för första gången i tidningen Brukshunden. Medarbetarskapet fortsatte, de senaste tjugo åren under intensiva former. Över 25 år är en förhållandevis lång tid, ett halvt yrkesliv… Det har blivit tusentals artiklar och notiser, stort och smått om den stora folkrörelsen och brukshundsporten har passerat genom tidningen. Väldigt mycket har hänt inom Svenska Brukshundklubben under den här tiden. ”En knagglig väg framåt”, som SBK:s hedersordförande Folke Hildebrand uttryckte det i en intervju. Vi har bevakat tävlingar och frivilligverksamhet, intervjuat Överbefälhavare och Rikspolischefer, riksdagledamöter och ministrar, SM-vinnare och etologer. Det har varit ett intressant och spännande arbete, ibland dramatiskt, aldrig tråkigt en sekund. Roligast har varit kontakten med alla medlemmar och lokalklubbsfolk. Och så alla fina och duktiga hundar som fick vara med i tidningen! Utan min och min uppdragsgivares och andra medarbetares arbete i bevakande av frågor i riksdag och departement, på konferenser, fullmäktigen och kongresser hade SBK inte haft en dressyrpolicy, Sverige inte haft en lag mot eldressyr eller en bättre relation inom SKK-organisationen, vilket ledde till dåvarande samarbetsavtal mellan SBK och länsklubbarna... För att nu nämna några uppmärksammade artiklar i Brukshunden. Ja, det kanske hade blivit beslut i frågorna förr eller senare, men det hade tagit mycket längre tid om inte dessa blivit belysta i media. Ty ord och principer kan ha samma vikt och betydelse som krig och örlog. En vacker princip som genast sviks eller åker i papperskorgen kan verka löjlig. Men orden har uttalats, principen finns kvar. Vi gjorde nytta genom att vi var med och rapporterade om vad som sades.Efter den här tiden - tidigare var det ingalunda självklart att pressen släpptes in under förhandlingarna - blev det kutym att säga något respektfullt om små klubbars självbestämmanderätt, om medlemsdemokrati innan man fick lov att ändra på regler... Man fick i alla fall lov att säga att djurskydd gällde även hundar. Vi lyckades inte få insyn i den gamla tysta diplomatin med korridormygel och hemliga överenskommelser bakom stängda dörrar, men vi satte en bräcka i den. En del av jobben ledde till stora besvikelser och misslyckanden; lagen mot smällare blev värdelös då tillverkarna kringgick förbudet genom att uppfinna nya produkter. Elhalsband kanske används fortfarande, men nu vet alla att eldressyr är förbjudet. Vi förde i alla fall upp saken på bordet till allmän beskådan. Det ledde till en lag och lagen blev ett bräckligt värn för vissa principer, ett skyddsvärn av tryckta ord, av ofta ledsamt tjat. Detta värn bröts igenom på många ställen, demokratilinjen trängdes tillbaka, men värnet hängde ihop någorlunda, linjen sviktade men höll ihop. Det viktiga med pressens insyn i kennelpolitiken var inte alltid vad vi rapporterade om eller vad som skrevs i tidningen. Utan vad som inte gjordes därför att vi var där. Nu får andra ställa frågorna.Lisbeth Högman