vill vi önska alla vänner, två- såväl som fyrbenta, bekanta, väl- och okända bloggläsare!

Bilden får symbolisera stjärnfall (tack Pernilla!) över Vårdal, vårt hundraåriga hus och inte luften full av nyårsraketer. Ärligt talat så skiter Yours Truly i om det blir något nyårssmällande... det värsta har redan hänt... Och inte tror jag att någon av oss orkar vara uppe till tolvslaget... ingen har fått en blund i ögonen i natt! Vad var det som hände? Dessvärre lite svårt att redogöra för... Vid 18-tiden efter middagen släpptes hundar ut för rastning - man får passa på när det är tyst och inget fyrverkeri i sikt- eller hörhåll! Efter en stund hörs hullaballo - några bilar står med lysen påslagna utanför vår gård. En kvinnoröst ropar att två hundar är på vägen - två hanhundar - förtydligas det. Jag ropar på mina hundar och tar in dem i köket. Våra två hanar är med. Så jag ropar tillbaka att det måste vara andras hundar. Ny bil? från andra hållet, en mansröst säger att en hund springer bortåt längs vägen. Jag går in igen och kollar flocken, en liten tik saknas. Hur har hon kommit ut? Har de hjälpsamma bilisterna försökt öppna grinden? Det går inte ivf om man ej vet hur... För att förhindra att oväntade besökare öppnar och inte stänger ordentligt - så att hundar och hästar tar sig ut på landsvägen - är låsanordningen förstärkt med stadig kedja. Synar grind och lås - plogbilen har pressat upp is så att det blivit en glipa... en mycket smal ål kan ta sig igenom, men ingalunda mina bredbröstade pojkar... Hurusom måste jag få tag på den hund som finns någonstans därute i mörkret. Hastar iväg med ficklampa och försöker hitta spår. Det är molnigt och tji sikt - inte en chans att se något. Ropar och lyssnar; inte ett liv! Går tillbaka och uppbådar husse. Under stigande panik letar vi, tillsammans eller var för sig, i allt vidare cirklar från hemmet räknat. Sedan ger vi oss ut med bilen - fram och tillbaka, hit och dit - på alla tänkbara småvägar. Mycket snö och skare som inte bär, jobbigt för en liten hund att pulsa i. Under tiden smäller fyrverkerier utav bara attan... Vilken mardröm! En hund på vift är ganska uppskärrad (av situationen, mörket, billjus, ev jagande bilister) så inte direkt underlättar det med fyrverkerikrevader! Hur resonerar en västgötaspets på avvägar? Drar på vilt? Nej, nej, det är det inte frågan om! Springer besinningslöst "rakt fram"? Kanske, en liten bit... Låter sig upptagas av främmande? Aldrig, inte den hunden! Blir påkörd? Stor risk - att dö under hjul är den vanligaste anledning till västgötaspetsens hädanfärd... Jag tror att den här hunden har hoppat av från vägen, hittat ett gömme eller en vrå i ett buskage och sitter och lugnar ner sig, vilar lite... Jag sade detta till husse som höll med, men oron drev honom ändå ut att leta, jag stannade hemma och spanade runt gården, mest för att vi ville intala oss själva att allt som kunde göras var gjort. Efter sex timmar gav vi upp - en vetbed lades ut framför huset, grinden fick vara öppen... det var fem grader kallt, det klarar en hund, men...Jag satt uppe ett par timmar till, tittade i alla fönster, gick ut ibland och ropade lite tyst. Klockan tre lade jag mig i sängen, helt apatisk, omöjligt att sova! Så jävla typiskt, skulle jag nu mista min lilla goa tik? Nu när det mesta började gå åt rätt håll efter ett riktigt skitår i detta sjufallt förbannade decennium. Hemskast av allt är att inte veta vad som hänt, om hon blivit påkörd och dumpad i något dike. Hade inga problem att fantisera ihop en hel roman... Klockan sex på morgonen, när det fortfarande är mörkt, så hörs ett bestämt "Vaff" utanför köksfönstret! In genom dörren slinker en kall, smal, pigg och framför allt mycket hungrig västgötaspets. Efter omklappning och undersökning kunde konstateras att allt var prima liv. Var hon varit under 12 timmar i vinternatten och vad hon varit med om får vi förmodligen aldrig reda på. Vilken pärs! Sens moral: Underskatta aldrig plogbilars förmåga att ändra grindars topografi. I mörkret är alla hundar västgötaspetsar eller i varje fall grå.