Samuel Beckett, född 13 april 1906 i Dublin, Irland, död 22 december 1989 i Paris, Frankrike; irländsk-fransk författare och dramatiker. Har en del av hans verk och läser lite här och där. Det finns allt något nytt att suga.
Beckett skrev i första delen av sitt författarskap mest lyrik och prosa på engelska. 1928-1929 undervisade Beckett i engelska vid École Normale Supérieure i Paris. Efter en uppgörelse med sin mor 1937 flyttade han permanent till Paris och producerade där ett antal pjäser, som är skrivna på franska (och senare översatta till engelska av honom själv). Under 1930-talet översatte Beckett verk av James Joyce till franska. Från 1951, då Beckett helt övergick till att skriva på franska, tillkom de berömda ordknappa pjäserna En attendant Godot, I väntan på Godot (1952), Fin de partie (1957), Slutspel samt Happy Days (1962); de gjorde Beckett världsberömd.
Att vänta på något som inte kommer är ett något av ett ledmotiv i Becketts författarskap. Livet ter sig meningslöst, som en utdragen väntan på ett slut som inte infinner sig. Samuel Beckett belönades 1969 med Nobelpriset i litteratur. Emellertid reste han aldrig till Stockholm för att motta priset.
Under andra världskriget deltog han aktivt i den franska motståndsrörelsen och tvingades att fly till Roussillon i södra Frankrike för att undgå nazisterna. Han fortsatte där sitt motståndsarbete och belönades efter kriget av den franska staten med medaljerna Croix de Guerre (Krigskorset) och Medaille de la Résistance (Motståndsrörelsens medalj). Vilken kille!
In 1945, Beckett returned to Dublin for a brief visit. During his stay, he had a revelation in his mother’s room in which his entire future literary direction appeared to him. This experience was later fictionalized in the 1958 play Krapp's Last Tape. In the play, Krapp’s revelation is set on the East Pier in Dún Laoghaire during a stormy night, and some critics have identified Beckett with Krapp to the point of presuming Beckett's own artistic epiphany was at the same location, in the same weather. Throughout the play, Krapp is listening to a tape he made earlier in his life; at one point he hears his younger self saying this: “...clear to me at last that the dark I have always struggled to keep under is in reality my most...” However, Krapp fast-forwards the tape before the audience can discover the complete revelation.
Beckett later revealed to James Knowlson (which Knowlson relates in the biography Damned to Fame) that the missing word on the tape is "ally". He told Knowlson this revelation was inspired in part by his relationship to James Joyce. Beckett claimed he was faced with the possibility of being eternally in the shadow of Joyce, certain to never best him at his own game. "In speaking of his own revelation, Beckett tended to focus on the recognition of his own stupidity" ---"In future his work focus on poverty, failure, exile and loss". Man kan alltid stötta sig på Beckett i livets alla skiften. "Nothing is funnier than unhappiness, I grant you that. ... Yes, yes, it's the most comical thing in the world. And we laugh, we laugh, with a will, in the beginning. But it's always the same thing. Yes, it's like the funny story we have heard too often, we still find it funny, but we don't laugh any more." Han dog i Paris av vad som sägs "respiratory problems". Även här finns lärdom att dra; att det är oklokt att röka. Bl.a

Idag är jag pigg... Führerns Geniala Plan funkar till alla delar. I lördags gjordes ett första stapplande försök till det Nya Sunda Lifet! Det gällde ju att börja någonstans... Det finns en förhistoria; stackars Gerda råkade illa ut vid sista kurstillfället på brukshundklubben. Två stora hanar brakade samman och lilla G hamnade underst i en hög av skrikande människor och morrande bestar. Inget bra... Sedan dess har entusiasmen för utomgårdsverksamheter varit minst sagt begränsad... Nu gällde det att överlista lilla G, inte lätt, samt få det hela att utmynna i något positivt. Husfadern utskickades med Gunvald på längre promenad. När det bedömdes att pojkarna var på hemväg, tog jag Gerda, men lite krångel, och gick och mötte herrarna. Stor succé! Gerda menade att vi mirakulöst "hittat" de så mystiskt försvunna familjemedlemmarna! Alla promenerade hemåt på strålande humör! Första steget var taget... Hur gå vidare? Nästa dag upprepades proceduren, nu gick Gunvald och Minna med husse. En halvtimme senare tog matte Gerda och Jack och mötte de utflugna. Jättebra! Alla glada!

Igår gick Gerda och jag en sväng runt sjön. Lilla G är pigg och vickar på svanstippen, glada ögon och öron. Härligt!

Idag blir det stora mandomsprovet; ska försöka gå elljusbanan med Gerda, Jack och Gunvald. Än har benet inte vikt sig och ryggen håller sig lugn. Hurra! Och si, som av En Händelse ställde jag mig på vågen. Det var djärvt, det medges, efter helgens förlustelser med god mat och dryck och många efterrätter. Å har man sett på fanken - minus 2 kilo! Blev otroligt motiverad, så i kväll blir det jympa i Societetsparken. Ska försöka locka med döttrarna. Ju fler dess gladare!

Ingrid: Ha ha ha... Mamma sparkar sig trött i för stora kalsonger för att orka åka på utställning med mig!