I dag är det Sveriges Nationaldag! Vad bättre då än att titta på en nationalhund d.v.s västgötaspetsen. Det tidigare inlägget ang standardens ändringar utlöste en storm av kommentarer. Detta visar med önskvärd tydlighet att frågan gror både här och där! Dagens rubrik får åter illustreras av Jack! Dels för att han är min hund och jag tycker att han är fin, dels för att den här bilder visar en västgötaspets med goda proportioner och vinkelförhållanden utan övedrifter (se förra inlägget). Västgötaspetsen är den vi utger den för att vara. Därför är det viktigt att vi talar om vad den ska vara.






Att pilla på standards och typ kan få förödande konsekvenser. En typglidning sker, först omärkligt långsamt och därefter med stigande hastighet. Detta har skett i många raser. Se här vad som hände med schäfern! Jag citerar Olaf A. Roig, Hundboken 1:






"Vid slutet av andra världskriget var schäferhunden i Tyskland åtskilligt förvanskad i fråga om typ, och man måste börja den svåra vägen tillbaka till standardens typ. /::/






"Schäferhundens standard beskriver en vallhund, uteslutande en vallhund. Den övervägande delen av Tysklands många schäferhundar var visserligen brukshundar, polishundar, militärhundar, privata försvarshundar o.s.v., men blott ett försvinnande litet antal av dem var vallhundar. Vallhundens exteriöra egenskaper sammanfaller väl i stort med militärhundens, men inte alldeles. Man vill gärna önska en militärhund något tyngre och kraftigare än en vallhund. De tyska domarna och uppfödarna lät sig omedvetet föras över till en lite tyngre typ än standardens. Eftersom kroppslängd och bakbensvinkling alltid har varit svåra detaljer, råkade man få in överdrifter också på dessa områden. 1930-talets tyska krigsförberedelser satt fart på denna försämring. Allt, även hundarna, skulle tjäna militära ändamål, och utvecklingen uppmuntrade militärhunden på herdehundens bekostnad. Så länge man höll sig till en "litet tyngre, litet längre, litet bättre vinklad" hund, var det omöjligt att upptäcka förändringen. Men ingen kan ostraffat fingra på naturens eget urverk; förändringen av smådetaljer förde med sig andra förändringar, som man inte önskat. Då tyskarna efter kriget överblickade sitt schäferhundmaterial, upptäckte de att de hade fått en tung, överlång, övervinklad hund, en hund som inte längre var vallhund."





Detta apropos att ändra en så känslig sak som rörelser i västgötaspetsens standard: Från "Rörelserna skall vara sunda och vägvinnande". Till "Rörelserna skall vara sunda, parallella och vägvinnande med kraftigt påskjut och god steglängd."





Kladdar man på rörelserna (vem/vilka har beställt ändringen?) blir det typglidning, menar jag. Varje gång man tummar på en standard stängs ett fönster för en hel ras. Vem vill vara med om sådant?-PS Min mångkunniga storasyster påpekar att Erich Maria Lemarque hade med en schäfer i På västfronten intet nytt (Im Westen nichts Neues). Hunden, som inte gjort annat i sitt liv än att vakta och se farlig ut, hemföll genast till vallningsbeteende när den träffade på en fårflock! Då romanen skrevs 1929 hade schäfern fortfarande vallhundens kroppsbyggnad och instinkter i behåll.