Nu kom skatteåterbäringen... Rassel och ka-tjing! sa det på kontot... Tack kära Skattmas, som sett till mina stålar under det här året! Och tack kära Revisor som hållit reda på alltihop! Än lever Gud...

Lotusgrange pekingese ägare Mrs. May Robertshaw










Dokument utifrån! En hel del sådant hamnar förr eller senare på mitt skrivbord... eller närmare bestämt i min dator. Mycket är i form av pressreleaser, annat skaffar Yours Truly på egen hand... Det nedanförstående har ännu inte nått en vidare krets...










Som t.ex: "The RSPCA has suspended plans for stands at Crufts next March and Discover Dogs this November and is calling for new measures to tackle unacceptably high levels of disability, deformity and disease that threaten pedigree dogs. In the wake of the BBC documentary Pedigree Dogs Exposed broadcast last month, the RSPCA has become increasingly concerned about the health and welfare of pedigre dogs."










Med det menas att den engelska djurskyddsorganisationen har skrotat planerna på att skandalisera brittisk hunduppfödning via aktioner på bl.a Cruft´s, men är fortsatt och i ökad grad bekymrat över hälsotillståndet hos rashundar.










Nästa "RECIPROCAL AGREEMENTS ON JUDGES BETWEEN THE KENNEL CLUB AND THE KENNEL CLUBS OF FINLAND, SWEDEN AND NORWAY".










Det betyder en ömsesidig överenskommelse mellan The Kennel Club (engelska kennelklubben) och kennelklubbarna i Sverige, Norge och Finland, att de senare får tillgång till brittiska B-domare för nationella utställningar, alltså domare som ännu inte utdelat cert på utställningar i hemlandet. Hm...










Och vidare: "Särskilda Rasspecifika Domaranvisningar (SRD) rörande exteriöra överdrifter" alltså den beramade SKK-LISTAN över 47 raser som är i behov av särskilda insatser och uppmärkamhet från domarkårens sida. De hälsoprogram som finns har hittills varit inriktade på olika former av hälsoundersökningar av hundarna sas innuti; röntgen, ögonlysning, hjärtintyg, etc.










Nu ska bedömningen av de yttre attributen och därvidlag domaren få en viktigare roll. Bra!










Gissa vilken nyhet som kommer att drunkna i det här mediabruset? Jo, den ömsesidiga överenskommelsen mellan kennelklubbarna om B-domarna! Det är svårt att se "ömsesidigheten" i detta...










Alltså - bort med detta meddelande! Sverige orkar inte med mer än EN uppmärksamhet i taget. Nu är det SUNDHET som gäller! Hud, bett, ögon kommer att nagelfaras... Vad som är mindre bra är att ingen givit sig på att definiera VAD som är sundhet? Är det fria vägvinnande rörelser? Reproduktivitet? Lång livslängd?










Noterar med tillfredställelse att västgötaspets, skotsk terrier, tibetansk spaniel INTE är med på Listan! Det är däremot pekingese... vilket är förutsägbart. Kan en ras som ser ut som pekingesen vara sund?










I den allmänna föreställningsvärlden är en sund hund en individ som ser ut ungefär som en hamiltonstövare eller en gråhund. Allt annat är manipulation och rasavel och kan saklöst misstänkliggöras. Men en hund som är sund är väl en hund som mår bra och trivs med livet? En pekingese är en hund som ska vara väl omhändertagen. Får den vistas i den miljö som den är skapad för och där blir väl omhändertagen, då mår pekingesen också bra, är frisk och trivs.










Under 70- och 80-talen hade jag i min ägo ett dussintal pekingeser och födde också upp en del kullar. Mina pekingeser var aldrig sjuka, de flesta av dom var champions och uppfyllde med råge kraven i den nu så förkättrade standarden. Pekingeserna var friska som nötkärnor och levde till hög ålder. Ingen dog av någon åkomma som kunde sättas i samband med hundarnas utseende och konstitution. De avled av ålderdom, när den tiden kom... Några av de bästa hundarna (naturligtvis!) gick hädan i sviterna av grasserande epidemier; parvo och coronavirus, vilket var avgörande orsak att jag slutade med rasen. Det finns gränser för hur många smällar man kan ta...










Nu ska alltså pekingesen står på varningslistan där "åtgärder krävs"...










Jag undrar vad den legendariska Mrs. Ashton Cross skulle ha sagt? Ska berätta mer om henne och hennes Alderbourne pekingese i ett kommande inlägg. Nöjer mig med att konstatera att hennes The Pekingese Dog 1936, i duvblått linneband med guldtryck, är en tegelsten, inköpt på 70-talet av Clifford "Doggie" Hubbard vid ett lyckligt tillfälle på Crufts, för all framtid ändrade mitt liv, såväl det hundliga som yrkesmässiga. Förmodar att mänskligheten står i tacksamhetsskuld till dessa framsynta personer...










---










Läste att man i USA konstruerat en dator med vars hjälp man kan arrangera matcher i tennis och boxning t.e.x utan att några deltagare behöver vara med. Denna dator matchas med uppgifter från tidigare matcher i respektive sport, står och tuggar ett tag, och kan sedan spotta ur sig fiktiva segrare...










Jag har nu tänkt ut något ännu styvare! Om jag skaffar en likadan apparat, och tar hjälp av någon specialist som är hemma på elektronik, kryptestesi, levitation, grafologi och hållfasthetslära och magnetisera om ringarna inne i ferritkärnminnet - en detaljerad redogörelse tar för stort utrymme - skulle jag kunna aptera om datorn - och på så vis intervjua personer som levde för mycket länge sedan!










Är det inte lysande?










Vanliga datorer tittar in i framtiden och gör förutsägelser som ingen blir gladare över. Men min uppfinning kan jag bege mig in i det förflutna och resonera med vem jag vill!










Så jag satte genast igång min datorlek och började med Mrs. Ashton Cross.










Naturligtvis måste jag då fråga om hur hon ställer sig till uppståndelsen kring bl.a rasen pekingese.










Mrs Ashton Cross, en lady i varje tum, tittar på min ovärdiga person med isblå ögon genom hattens flor:










- You can´t be serious...










- Jo, envisas intervjuaren, här talas om pekingesens "osundhet" och att "åtgärder krävs"....










- Nonsense, fnyser Mrs Aston Cross. Complete utterly nonsense!










Jag, som har hittat på alltihop, blir då sittande snöpligen avsnoppad. Den här ladyn vet nämligen vad hon talar om. Ska återkomma till det...

... var Julia Cæsar (1885-1971), svensk skådespelerska, expert på att gestalta argsinta men hjärtliga tanter. Hon gjorde åtskilliga portvaktstanter, hushållerskor och svärmödrar med skinn på näsan under sin karriär. Privat ska hon tydligen ha varit en enormt rar person.
Bilden är från Filmjournalen nr 32 den 9 aug 1953 och visar Julia med sina två hundar vilka enligt artikeln hette Mysko och Chang. Fick detta fina tidsdokument från trogna bloggläsaren Helen. Tack så mycket!Å jag vill vara som Julia! Och så längtar jag efter en pekingese - igen...

Grattis på födelsedagen Astrid!



Ack hur väl minns jag inte den dagen för 40 år sedan... Nykomlingen var planerad att dyka upp kring julafton, men så blev det inte! Mor förtog sig vid utskottningen av hönshuset... Det blev iltransport till Danderyd där lilla Astrid såg dagens ljus!




En riktigt fin födelsedag, vår kära mellis-dotter Astrid!




Önskar mamma och pappa.




Ser fram emot firandet på lördag!


--


PS Har korsförhört far och mer dramatik har framkommit ang Astrids ankomst! Totala nyheter för mig!!!


Efter den fatala hönshusskottningen ringde den blivande mamman till makens arbete:


- De e dax nu...


- Va?! Bebisen ska ju inte komman förrän annandag jul!


- Ja, men nu är det så, så ös på! Annars tar jag bussen till sjukan...


Man kan tänka sig makens känslor! Det jag då inte visste om var att han på morgonen fått soppatorsk och fått gå ett par kilometer in till stan. Bilen stod kvar vid vägkanten...


Nu var goda råd dyra! Födande kvinnor ska inte oroas i onödan. Maken svarade:


- Ta re lugnt! Jag kommer...


På något vis fick maken vingar på sin häl, skaffade bensindunk, älgade iväg till den övergivna bilen, körde hem i 140, fiskade upp sin sammanbitna hustru och sen iväg till BB. Själva födandet gick ju som ett swisch och var väl en sinekur jämfört med allt annat. Lilla Astrid hade massor av mörkt hår och var så söt, så söt - det fanns massor med personal på sjukhuset, de turades om att sätta röda rosetter i hennes hår.


Min äkta hälft har fått bensinstopp TVÅ gånger i sitt liv - den första när vi skulle gifta oss! - på väg till borgmästarn i Solna. Brudgummen - jag kan ännu se honom framför mig - svajade iväg längs Råsundavägen i mörk kostym och dunk i handen för att (i en för honom okänd stad) leta reda på en bensinmack. Bruden satt kvar i bilen med bröllopsbuketten, tänke: "Det här börjar ju bra... This could only happen to me!" Den andra när Astrid skulle komma tillvärlden.


Hon föddes 19.25

... det vill man önska alla och envar just nu... Ändå sitter Yours Truly och samlar sig till ett kreativt raseri! Hur så? Jo, det är den pågående rasförstörningen som gror i sinnet, och då främst förhållandet inom västgötaspets, den lilla harmlösa och robusta gårdshunden, som aldrig tillåts att vara trygg i kärleksfulla händer. Det är en förvirrande och dyster värld präglad av en känsla av utsatthet; utrotningshot, ifrågasättande av stubbsvansavel, missriktade hälsoinitiativ, valhänta standardingrepp, slapphet och alltför stor och överseende välvilja från SKK:s sida.








Det verkar liksom inte finnas någon Tradition hur man ska bete sig i västgötaspetsvärlden! Rasen har funnits på kennelklubbskartan i drygt 60 år och det är förhållandevis kort tid... Ett halvt århundrade av ständiga förändringar, inget riktigt bra förhållningssätt har fått vara i fred tillräckligt länge för att sätta sig ordentligt, ingen modell från utlandet finns som riktlinje... Rasen är ju i standardmässig mening helt "ny" - från 40-talets grevliga räddningsaktion och all dess good-will, till tiden i SSD, där västgötaspetsen måtte varit en katt bland hermelinerna. Så blev det en rasklubb och så småningom en specialklubb, SKV, med eget avelsansvar. Pionjärerna trevade sig fram... Rasen lever nu en bisarr tillvaro med svåra ärr från 2000-talets stora oreda, vilken alldeles för sent resulterade i ingripande från SKK och tvångsförvaltning. På pappret har nu SKV en kompetent ledning, men vad hjälper det mot krypskyttet runt om? Inget tillfälle har försuttits för att ytterligare fördärva miljön inom rasen... Att frågor om västgötaspets intresserar är helt klart; på Pernillas blogg kan ett inlägg resultera i 72 kommentarer (nästan alltid anonyma), ett annat i 42, ett tredje i 38... Helt sanslöst!








Man får en kosmisk vision av vanemissbrukare som smyger upp om mornarna för att ta del av nya gräsligheter... Bloggen vastgotaspets har mer än 100 unika besökare/dag och är en av de populäraste av 26.000 bloggar! Många kommentarer handlar inte om rasfrågor, även om ursprungsinlägget gorde det, utan är olika påhopp - ingenting är heligt! - namngivna personer, hundar, familj nagelfars och hängs ut... Särskilt blogginnehavaren (som jag upplever som en hygglig person vilken försöker styra upp det hela med inlägg om vardagliga trivialiteter) får stryk, det är sas fritt fram... Mest verkar det vara ordblinda psykopater som riskfritt kan härja, en orgie av smaklösheter! Kan då inte P ta bort de otidiga kommentarerna? Nej, på ett vis är det bra att smörjan kommer upp i dagen!








Tyvärr ger det här rasen fortsatt dåligt rykte, alltför mycket energi går åt till försvar mot destruktiva krafter, folk målar in sig i hörnor... It´s just not cricket!








Vad som fattas, som jag ser det, är ett bra ledarskap - det behöver inte vara någon i styrelsen. Men varje ras mår väl av att vara i kärleksfulla händer, att ha någon eller några eldsjälar som lyfter rasen; en Bosse Nyman inom schäfer, en Dan Ericsson (skotsk terrier), Tommy Östman (pudlar), Inga Kahlman i Finland... Alltså dessa sällsynta genier som i kraft av talang och vision och skicklighet visar vägen; se vad fina hundar jag har/föder upp/visar! Vår ras är just så här rolig/spännande, intressant... Det är de gudbenådade människorna som inspirerar och får efterföljare - västgötspetsen väntar fortfarande på The Good Example!