Ja, det kan man ängsligt fråga sig... Far har åkt på julklappsturné till barnbarnsfamiljerna, Ingrid med vovvar till sina svärpäron i Nynäs. Hur som är huset sanerat och pyntat, hundar & hästar borstade, granen är klädd, klappar inslagna och påskrivna; förr hade vi en stor säck, nu är det bara en liten kasse. Skinkan preparerad efter konstens alla regler. Naturligtvis har Yours Truly i vanlig ordning gjort en jättepjäs, lagom för en hungrig trebarnsfamilj. Fast i år blir det bara vi, far och jag. För första gången är vi utan "småbarnen" i jul. En märklig känsla... Då har jag ändå aldrig varit en överbeskyddande morsan som har svårt att släppa taget. Tvärtom, det har känts sunt och naturligt att barnen står på egna ben, skaffat eget boende och familj. Det har vi understött och det kraftigaste! Men i alla fall... Har lovat att dela vår jätteskinka itu och donera den ena biten till Ingrid och Ola!

Med barnen lite mer på avstånd behöver dessa inte månas om på samma vis som förr. Vännerna betyder mycket, ja, mer för varje dag som går. En hälsning till alla mina kära vänner! Ingen nämnd och ingen glömd... Jag tänker på er varje dag!

När far dyker upp och hästar är matade och inställda, ska kan vi sätta oss till bords med alla tillbehör, inklusive Agnetas patenterade specialsill. Tack så mycket!

Och så kan tomten komma när som helst... God jul!

En riktigt fin jul och allt gott!Önskar Lisbeth

- till mig själv är denna tavla, som jag är mycket glad över. Den är ett tryck av en oljemålning, föreställande tre berömda Raglanchampions. Jag tycker om den här tavlan - konstnären Barbara Hands, har fint fångat stämningen. Tre skotska terrier är på hemväg från promenaden med husse, de har koppel och halsband på, för det har svenska skottar i naturen och det är en alldeles vanlig tallskog i Enköping. Skottarnas pälsar, ehuru välvårdade och fint trimmade, har en charmig rufsighet efter den intressanta utflykten, vilket kontrasterar effektfullt mot trädstammarnas raka linjer; uppåtsträvande, parallella. Hundarna är karaktäristiska med härligt skotteuttryck och bilden rätt utsökt i sin nästan fullständiga symmetri. Lyckos mig!Kan närmare beskådas med detaljer och info på skottebloggen http://skotte.bloggagratis.se

Den ryske författaren Ivan Gontjarnov, en tid ämbetsman i tsarens finansdepartement, var enligt egen beskrivning "korpulent med apatiskt ansikte och tankfulla, nästan sömniga ögon". Med detta i bagaget skrev han ett av världslitteraturens berömda verk, nämligen romanen om Oblomov. Det är en bok att ha med sig i livet alla skiften. Jag känner genast igen mig! Den kom ut 1859 och är förvånansvärt modern. Följande beskrivning av över- och underordnade i ett ryskt ämbetsverk kan exempelvis omedelbart överföras till dagens förhållanden:


"... det finns överordnade som i de underställdas intill idiotism förskrämda ansikten kan läsa icke alenas respekt utan även tjänsteiver, till och med duglighet..."


Jag har mången gång funderat över varför toppfigurerna i en stor organisation nära mig, är de som är sämst underrättade om vad som händer i rörelsen. Svaret är att de får aldrig reda på något, för att ingen törs berätta hur det verkligen ligger till! Dessa personer - ja, inga namn efter mig, men uppmärksamma läsare av den tidning som jag arbeter för, kan vips räkna ut orsakssammanhangen! - hålls av en välmenande omgivning i upphöjd ovetskap, ibland med fatala följder.


På sidan 33 i romanen "Oblomov" får hjälten med detta namn besök av journalisten Penkin, en ovårdad och ivrig figur som försöker få med sig Oblomov ut på ett evenemang. Det ska han skriva om, ty journalister har till uppgift att skriva om evenemang. Här är Yours Truly omedelbart med!


Oblomov kan inte tänka sig något förfärligare än att gå upp (ur sin obäddade säng) och vara med om någonting och ser med en rysning efter Penkin som störtar vidare:


"... att skriva i ett kör, splittra sig på bagateller, ljuga oförskämt, gå ifrån sin övertygelse, göra våld på sin natur, elda upp sig, storma, stå i ljusan låga, inget lugn, ingen trevnad, ständigt på språng... och alltjämt skriva, i morgon, i övermorgon - ferierna kommer, det blir sommar, men han måste skriva... Den olyckligen."


Nu är Yours Truly med alldeles kolossalt!


Det fina med Oblomov är att han alldeles uppriktigt anser det fördärvligt att göra något.


Detta liv har en förfärande lockelse på mig. Varför ska man engagera sig? Ta reda på fakta? Skriva motioner, tala för varan, övertyga, åka tåg, trycka händer, bevaka val, räkna röster, pricka av, inhämta segrar... Och sedan? Ingenting! När jag gjort allt detta - många gånger! - vad har man fått för det? Jo, skit på långa spön och en massa folk som blivit arga. Spelar ingen roll om man till slut fick "rätt". Vad är rättvisa? frågade en gång Pilatus.


Så jag skulle fortsättningsvis gärna vilja vara Oblomov. Men mest är jag nog Penkin som rusar vidare.

I måndags hade regeringen kallat till hearing ang djurskyddslagen. Inte en enda representant för hundorganisationen var närvarande. Vilket noterades. Inte ens Kennelklubben, trots att SKK var kallad. Elaka personer kan ibland anklaga SKK:s ledning sedan de senaste 20-30 år för alltför stort intresse för det materiella. Det kan man ju tycka.

Time for a New Deal?

Det är vid sådana insikter som man med fördel kan vakna med ett lätt förkortat citat av Axel Oxenstierna, inte precis på mina läppar, men i mitt morgontygnda sinne:

"När jag betraktar tyngden, bördan, vedervärdigheten, modlösheten, medlen, folket, fienderna, vännerna, faran, begynnelsen, framgången, händelserna, utgången, står mig icke obilligt håren på ända."

Precis så är det; en enkel och rättfram bekännelse om att man verkligen blir orolig när man ser framåt ett ögonblick. Det blir ju människan. Folk som ska styra landet borde gå en obligatorisk kurs i Oxenstierna! Detta gäller även SKK-organisationen...

Hur ska det gå för världen, Sverige, för mig och min familj? Och för den delen också för Kennelklubben och hundvärlden, som på visst sätt hänger samman med det hela.

Politiker och marknadsförare och andra stormbegåvade, även inom hundvärlden framhålles det, brukar alltid försäkra oss att längre fram ska allting bli så bra. Bara vi gör si och så och röstar så här, så kommer ett fulländat tillstånd att inträda inom kort tid.

Det vet ju var och en att så är och blir det icke. Om nu SKK:s ledning efter alla dessa år har drabbas av hybris och inte kan förmås intressera sig för att deltaga i något som man för 15 år sedan har kunnat kämpa med näbbar och klor för att få närvara vid - ja, vad är man då intresserad av?

Åka på möten i FCI eller med the Kennel Club? Om vad då? För att det är viktigt att vara överens om hur viktigt det är att träffas? Eller för all del till Eukanuba show i USA. Vad kostar det? Intäkterna minskar ju - registreringar och utställandet går brant neråt. Det vore klädsamt med en viss återhållsamhet, även i reslusten... Nu i tid av finanskris kanske man ska påminna om den nya policy som införts av Deutsche Bank - tjänstemän och styrelse flyger numera turistklass. Tid för en ny giv även här...

I thought so once and now I know it...
Disney´s famous Jock the Scottie, looks a bit sinister. I know excactly how he feels.I´m severely depressed... my life is a mess, everything is dark and gloomy. The weather, the foresight... The world is no longer a wonderful place, full of sunshine and greenery and eastern promise, there is nothing to look forward to, no such thing as to lift the gloomy introspection of Yours Truly´s drab life. I found an ad for a nice show with an interesting specialist judge, only to realize that Viggo by that time is newly stripped off his fur coat...

Ingen riktigt bra dag igår... Kan inte sätta fingret på vad som gick fel - eller hur det nu var, men kände/känner ett krypande obehag... Ändå gjorde jag mer än nog "whereof It is our portion under the sun". Det säger Predikaren och det säger Jack Kerouac (On the Road). Trots alla helgarderingar uteblev belöningen, tillfredställelsen över ett väl utfört arbete... Man ska prövas helt visst, men finns det ingen rättvisa här i livet? Eller rätt och rätt? Vem har sagt att just lilla ja ska ha det bra och trivas med livet?




Dags för liten morgonbön? Rent av smärre önskelista? Kan någon lycklig stjärna förmås lysa över detta enkla tjäll? (det här är inte så patetiskt som det låter! - är inte ett dugg synd om mig...) Dock, skadar inte att testa!




Fader Vår, se till Din tjänarinnas ringhet. Jag gör faktiskt så gott jag kan. Även om det smärtar mig att erkänna att ibland, men bara ibland, blir det inte så bra. Kan Du i Din allvishet ta och för en gångs skull bortse från mina ofullkomligheter och andra svepskäl. Jag är duktig och flitig, betalar mina räkningar i tid (i stort sett), gör med nit mina arbetsuppgifter och det i tid (också i stort sett), kommer ihåg att gratulera dom som vi får spö av i utställningsringen (när det nu blir igen - någon gång i framtiden?), städar så mycket som jag hinner och orkar, och försöker vara glad eller åtminstone hövlig, även mot dem som inte förtjänar det. Och - framhålles det - slösar inte bort pengar och hälsa på fåfängligheter, går inte på krogen, skyr Sturm & Restaurang och annat fördärvligt rummel...




Kan Du dessutom kasta en blick på och NOGA överväga nedan lilla önskelista, så vore det fint!




* Först och främst önskar jag hälsa och fortsatt välgång för min lilla familj. Den består av goda och förträffliga personer, vilket Du väl vet.




* Jag vill också önska hälsa och allt gott för de personer som jag räknar som mina vänner, det är några stycken.




* Sedan önskar jag att våra djur får fortsätta att må bra och trivas här.




* Jag hoppas sedan innerligt få kläm på hur det fortsatta(?) hunderiet ska bli?




* Jag ber att den tand som bets av i somras - och som nu gör helvetes ont! - icke måtte utveckla värre tandvärk, ity det finns just nu inte tid (och kanske inte råd?) att gå till tanddoktorn.




Ja, det är vad som står närmast för dörren.


* Jag önskar fortsatt snurr på restaureringen av hemmet! Än så är det långt till vår´n, så creme de la creme - målning och tapetsering - får väl anstå till nästa sommar?

* Skulle också någon gång vilja åka tillbaka till England och kolla alla favoritställen, men främst också titta på mina älskade pekingeser för att få kläm på om det verkligen är så illa ställt som beskrivits. För artighets skull har Yours Truly vägrat att tro på detta!




* Jag önskar bli av med det fula hennaröda i håret, att det nya vackert silvergråa växer ut så jag jag kan sätta upp det i riktig hårkorg och dymedels se åstundat vis och värdig ut.




* Så skulle jag förstås gärna vilja ha en Ford Flexifuel.




Som liten extrabonus- någon gång i framtiden - och om det inte är för mycket begärt, så skulle jag väldigt gärna vilja ha en särskild liten en, behöver inte vara svart, även randig vore ypperligt! Den behöver heller inte vara jättestor, lagom för plats i en cykelkorg, det räcker fint för mina små behov.




Det var det hele!




Amen.

Pernillas blogg tar upp frågor om avel med västgötaspets och hänvisar till länkar som innehåller tankar om bl.a lethala anlag. Min personliga uppfattning är att (många) fall av valpdödlighet inom rasen har mer att göra med virus och bakterier än med anlag för missbildningar. I (min) jämförelse med andra raser som jag ägnat (uppfödar)verksamhet åt är västgötaspetsen alldeles förfärligt frisk och sund...


Däremot kan jag hålla med om behovet av offentliga diskussioner, vilka lyst med sin frånvaro! Dit räknar jag inte de mer rätthaveristiska utfallen på nätet... Det är mer utslag av vad som kallas projektiv identifikation, och leder ingenstans...


Den här bristen, tror jag, hänger rimligtvis samman med i vilka händer rasen är och har varit. Pernilla undrar varför vgs-folk inte diskuterar. Är det för att man inte "vågar"? Jag tror inte det har med våga att göra utan mer förmåga... Björn von Rosen, en intellektuell gigant och det skrivna ordets man, återupptäckte rasen och skrev dess första standard. Utmärkt! Men sedan har det praktiska arbetet (av naturliga orsaker) legat på folk med en mer jordnära syn.


De bärande apostlarna för rasens om händertagande och avelsinrikting, har - i vart fall under min tid i SKV - legat på (iofs förträffliga) personer men med ringa eller ingen egen erfarenhet av avel med rasen. De som haft något att komma med - även dessa utomordentligt dugande människor! - har helt enkelt inte haft vare sig intresse, ledaregenskaper eller talets och skrivandets gåvor. Det kan inte finnas någon annan förklaring till varför situationen ständigt blivit så att folk pratar förbi varandra och allt går i stå. Det har aldrig funnits något behov av att esteticera över vinklar och steglängd och skallform eller helt enkelt vad man ska ha hundarna till.


Däremot, har någon föreställning eller ett förhållningssätt väl slagit rot, så hänger man sig kvar vid detta med energin som en knarkare... Det kan gälla vikten av HD-status eller stubbsvansens bevarande. Det här är inget nytt, samma drag kan spåras inom raser med liknande (sub)kulturer... Som t.ex Älghundklubben, där drivande krafter vill avråda från avel på hundar med B-höftleder, samt införa kort med tandstatus i hundarnas registreringsbevis. Inför sådana propåer rycker det till i ett friskt öra; det här har vi hört förr... Kan vara skäl att undra; vad är det som händer därute?--PS Dokument utifrån! Skotte-bloggen uppdaterad bl.a Skotte-Nytts julnummer med massor av läsning och annonser, vi har också annons! För omständligt att förklara varför, så kika gärna...