Bild på farmors kruka som så mysteriöst varit försvunnen i samband med översvämningen. Prickig och dan men till synes oskadad dök den upp i en vrå. Blev jag glad? Den är ett kärt minne från barndomen, jag tyckte de där inlagda gamla mynten var så fina!







Många mer eller mindre snillrika kommentarer och mail, en del bra dumma. Jag är er alla stort tack skyldig, utan er benägna medverkan hade det inte hunnits med en tredjedel så mycket. Saken är den att den mer mödosamma delen av hemsaneringen - klänga på väggar, kånka runt på tunga möbler, slit & släp - icke kan ske utan att Yours Truly försätter sig själv i ett tillstånd av rödglödgat ursinne. Är man tillräckligt förbannad, då känns inte smärtan så mycket i den låsta korsryggen, ( f.ö en efter-effekt av Alingsås-mötet, hm...)







Alltså gick skurandet och fejandet som en dans, tackar!







Har även nåtts av ängsliga mail där oglada (medlemmar?) i hovsamma men bekymrade ordalag, hör sig för om det blir någon"fortsättning"...
På vadå? Min lilla betraktelse om vådan av att sitta tyst på årsmöten och generat titta på skorna när folk beter sig pinsamt, utan namns nämnande vare sig personer, förening eller ens hundsort. Den utlöste en högst civiliserad diskussion om orsak och verkan, människor som var med hoppade ut ur garderoberna och berättade om sina självupplevda trauman och fick känna sig bekräftade och det som inte kunnat sättas ord på tidigare var plötsligt helt tillåtet och alla var överens om att det var bra. Ända tills en massa lågpannade dyslektiker blandade sig i och förde ner debatten (eller vad man kan kalla den) till den vanliga buskisnivån och alla ville skjuta budbäraren. Suck!







Nä, inget pockar på för närvarande. Tänker inte ha mitt liv & hälsa till något med dåliga förutsättningar. Varför ska man engagera sig i en verksamhet som bara gör mig upprörd och ledsen, och uppenbarligen även andra. Men osvuret är bäst...







Av kommentarer att döma verkar föreningens viktigaste uppgift vara att få folk att hålla sams. Förlåt, men är det inte lite torftigt? Det ska läggas ner (debatten), det hyssjas och det vojjas. Är det ingen som kan tala om vad man vill göra istället?







Fy, nu är jag där och trampar igen! Förhoppningsvis är det andra som kan ställa de rätta frågorna?


---



Det finns en utbredd missuppfattning i detta sällsamma efterspel om att det hela skulle vara fråga om två (grupper) som träter, öst mot väst eller andra tacksamma schablonbilder. Nej, nej - inte alls så, snarare ett krig eller ett spel med sociala undertoner. Här finns ingen som "vann" - vi är alla förlorare.

Så är äv en fönstret i arbetsrummet frilagt... det är inte klokt vilka fynd man gör! Hittade mässinskrukan i mitten. Trodde den var för evigt verloren... från Haga (farmorsarv) och gjord i början på 1800-talet, inlagda shilling banco, samt med ciselörens namn och märke. Något för Antikrundan... ha ha!

Mera släktporträtt kommer i dagen! Dessa är från höger min undersköna mormor Hulda Amalia, f 1880, t v min likaledes väna mor Lisa Maria, f 1913 i Sommen i Småland. Mannen med de stiliga mustscherna är inte Branting utan min morfar Pontus Högman, f 1875. Om morfar berättas att han stod vakt på kungliga slottet i Stockholm. Kungen (måste varit V-.Gurra) stannade till inför den välbyggde smålänningen och efterhörde hans akrobatiska färdigheter. Varvid morfar som bevis gjorde en frivolt och fick en riksdaler för besväret. Denna förvarades i snusdosan och framtogs på begäran med bifogad histora. Tror att det mesta av detta är sant. Min förfäder var nämligen hederliga och hårt arbetande smålänningar. De bligar nu ner på mig från arbetsrummets vägg och påminner om den smala vägens förtjänster!

Nu har saneringsarbetet tillfälligt förflyttats till mitt arbetsrum på övre våningen. Mors sekretär är framgrävd, putsad och fixad. Porträttet av Gustav VI Adolf i uniform, signerat med personligt konungsligt tack, är även det ett arvegods från mor. Min mamma, farmor & farfar arbetade i Haga slott. Lilla ja medfördes i brist på annan barnpassning, tultade runt i gemaken, var i vägen och lekte med lillprinsens träsvärd. Å de va ingenting särskilt me de...
Minnestallriken ovan med Gustav Adolf & drottning Louise med pekingesen Eisie i famnen är en present från Marina Reuterswärd. Som en lämplig pendang t h är enda bilden på vårt hem i Hagalund, helt autentiskt med utedass med järnlock och allt... Mellan dessa två miljöer rörde sig Yours Truly helt obesvärat. Undra på att man är som man är...



Flankerad av dessa ytterligheter våra rara små töser, så söta och fina! Ack här har ni ett helt liv i ett nötskal!