Nya likvida medel ramlade in, blev raskt lite piggare. Tog itu med den avsomnade saneringen, ännu ett bokskåp grävdes fram. Det blev så här!
Grattis Inger, min kära enda syster, som idag fyller år!
Obs bilden på vår gemensamma mormor Hulda, f 1876 längst upp till vänster!

På en av de mer oförargliga hemsidorna stod häromdagen en rad sympatiska funderingar, som man naturligtvis omedelbart vill ställa sig bakom - "gillar inte bråk typ", "trevligare att vara sams typ", "undvikande av konflikter typ". Eller hur? Ända tills man kommer på att det är just den inställningen som bäddade för en av de mest traumatiska händelserna i vår lilla del av föreningsvärlden. Rädsla för att stöta sig med någon kan medföra skeenden med oöverblickbara konsekvenser.


Att i alla lägen sträva efter samverkan och samsyn, är väl fint och bra, eller? Man vill väl kunna se sig själv i spegeln efteråt?


Hur kändes det då, ni som satt där och teg? Ni som tittade i golvet och önskade att detta förfärliga möte skulle ta slut, mådde ni bra på resan hem? Hur kunde normalt hedervärda människor låta detta ske? Detta i Alingsås för nästan precis sex år sedan hade naturligtvis ingen i förväg kunnat räkna ut, ens i sin vildaste fantasi. Ja, det fanns ju vissa varningstecken. SKK hade för säkerhets skull skicka två representanter, som skulle övervaka att allt gick rätt till. Det gjorde det nu inte, alla stadgar och paragrafer och regelböcker till trots. Föreningsexperterna var oförmögna att hantera situationen, eller rättare sagt dessa fruntimmer; häxor som fritt framsprungna ur Macbeth.


Nu ska jag skriva en sak som jag nästan aldrig sagt till någon. I mitt jobb möter jag människor av alla sorter. Jag tycker synd om många av dessa. Det är resurssvaga stackare som önskar att de aldrig blivit födda. De är hundvärldens olycksbarn som alla hackar på. Men det är inte deras fel att de ingenting begriper och att allting är åt helvete. Det är de så kallade klubbkarriäristerna som förstör deras (våra!) liv. Alltså de självupptagna idioter som bara tänker på sina vinster och titlar och status och makt och sin så kallade ställning. Som anser att de kan hunsa med andra bara för att de har det bättre förspänt. Det finns massvis med sådana figurer och man kommer aldrig åt dem, vilka missgrepp och katastrofer de än åstadkommer på grund av inkompetens och hybris och ren dumhet.


Det var några sådana som ryckte åt sig initiativet för närmare sju år sedan och konsekvenserna lever vi med än idag. Det kommer alltid att finnas maktmänniskor som vet att smutskastning är effektivare metod än debatt. Och det kommer alltid att finnas fundamentalister som hoppas att paragrafvägen påtvinga oss sin världsbild. Detta ihop med den eller de som är mer intresserade av storleken på rosetterna än av hälsoprogram, där har vi förutsättningarna för en så kallad kupp klara. Och jag var med. På hela resan.


Varför drar jag då upp detta så här långt efter? Jo, för att jag måste. Någon gång ska historien skrivas. De som var med kommer att känna igen sig. Alla andra kan sluta läsa här.


Det började alltså med ett par förflugna ord i ringen till domaren (Stockholm 01): ”Du gör ett STORT misstag!” följt av kommentar utanför ringen: ”När JAG blir ordförande ska den där domare aldrig får döma vår ras!” De omkringstående fnissade lite generat, men det var bara början…


Sedan kom första telefonsamtalet (de blev många, ofta nattliga): Nu ska inte valberedningen sätta sig på sina höga hästar! Gör nu som jag säger…” Mer terror och hot, i och utanför styrelsen. Avhopp och förvirrning, nya valberedningsförslag, borttappade protokoll, telefonlur i örat – kort sagt, en tid man tänker på med en känsla av att en bunt säkerhetsnålar gått upp i magen. Med onda aningar, rustade mot alla eventualiteter, anträddes den långa resan mot undergången.


Där väntade en förfärlig samling fula och motbjudande individer, flertalet obekanta; det klassiska busslastårsmötet av i hast hoprafsade släktingar och bekanta och nygjorda medlemmar. Som ett galleri av Döderhultaren, högljudda och påstridiga, ovana vid procedurfrågor, och de ville oss inte väl…


Det gick lätt i denna samling att skapa förvirrning och kaos, tämligen omgående var ordföranden utbytt, valberedningen idiotförklarad och SKK-representanten chockad.


Kanske börjar den tålmodige läsaren ana varför jag tvingats ta omvägen via några harmlösa synpunkter på en hemsida för att komma till mitt ärende. De som med diverse skamgrepp och på skilda bevekelsegrunder kapade den lilla föreningen och körde den i botten (kynologiskt, verksamhets- och resursmässigt), dessa individer är naturligtvis skyldiga. Majoriteten mötesdeltagare som satt tysta och vred sig av obehag, måste också ta sin del av ansvaret. De följde förvisso en gammal fin svensk tradition; man är gott folk roende i egen sjö. Man sitter still i båten. Med undfallenhet och flathet gav var och en av er *defaitismen ett ansikte


”Men varför teg ni?” har jag lust att skrika. ”Varför försvarade ni inte ordföranden? Varför stödde ni inte valberedningen? Varför fick inte mötesordförande någon hjälp?”


Under åren som gått har allt fler i och utanför styrelsen kommit till s.k ”insikt”. ”Vi blev lurade!” eller ”Du anar inte hur vi haft det!”


Jo jag anar, men det gör inte den kollektiva skulden mindre.



---

* Defaitism, misströstan, uppgivenhet. Inställningen att det man gör inte spelar någon roll för vad som komma skall.

>--------(Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad.)The ultimate tragedy is not the oppression and cruelty by the bad people but the silence over that by the good people. Martin Luther King Ps.Han har sagt en annan sak också som passar bra..."The hottest place in Hell is reserved for those who remain neutral in times of great moral conflict."