Hobbled down the stairs......lame excuses...








Har fruktansvärt ont i ryggen, kan inte stå rak, ej lyfta armarna framför mig. Och vad värre är; ser ut som ringaren i Notre Dame. Har samtidigt fruktansvärt mycket att göra, roliga saker som jag vill hålla på med. Så satans djefla onödigt!








Alltså, seriöst, det känns som jag aldrig någonsin mer kan promenera med vovvarna, aldrig visa hund mer eller ens visa mig offentligt. Hur ska det gå till? Nej, jag gnäller inte, jag är van vid den här opassligheten och kan hantera den. Det mer plågsamma är alla kommentarer om dålig hållning och dumma skämt; "har du knäppt ihop slipsen me gylfen, hä hä..." vilka man förväntas uthärda med jämnmod.






Ärligt talat skiter jag i vilket,






samt i påve, kung och sultan,






alldeles detsamma i Boren, Roxen och Glan.






Just nu känns som vore en välgärning bara få vara ifred.





---





--




Quasimodo:




* Har sedan ett antal år ischias och ont/svårt att gå/böja ryggen





* P g a ovanförmälda har kondisen blivit urdålig, orkar ingenting, svimfärdig av att gå till brevlådan





* Borde träna för att må bättre, åtminstone börja gå - tyvärr har fötterna blivit konstiga, liksom vridna, inga skor passar





* Inser att det kommer att vara så här resten av livet, inget kul




-
Moment 22 ?










---



PS Kom nu inte och säg att jag ska gå till doktorn-distriktsköterskan(?)-kotknackaren-naprapat-sjukgymnast-massör(?) - har inte tid och framför allt inte råd. Detta på grund av att jag blir allt långsammare och mängden arbete som ska försörja allt är konstant. Hinner numera bara med jobb och djur och en och annan tupplur. Om sanningen ska fram har jag inte heller lust. Söker man man bot för någon kroppslig krämpa så brukar man uppmanas att svida av sig. Inför främmande människor! Forget it....






Så jag får skylla mig själv...
Med vänlig hälsning/signaturen Blyg 3-barnsmor