För länge sedan... från den tid på 50- och 60-talen, då Yours Truly började bli engagerad i kennelklubbens största specialklubb - brukshundklubben (SBK), sades att SBK stod stadigt på fyra ben; lokalklubbar, bruksprov, frivilligverksamhet och brukshundraser (rasklubbar). Balans rådde. Lokalklubbarna arrangerade bruksprov och hundägarutbildning (kurser), frivilligverksamheten utbildade hundar för försvarets ändamål, och rasklubbarna tog hand om det delegerade avelsansvaret för SBK-raserna. Dessa var då nio till antalet; boxer, collie, dobermann, bouvier, riesen, rottweiler, tervuren, groenendael och schäfer - med den tidigare beteckningen raser "som sig väl ägna för militärt och polisiärt bruk." Dessutom ingick tre draghundraser i SBK - rätt ska vara rätt! Polarhundarna (alaskan malamute, grönlandshund, sibirian husky) lämnade SBK 1976. Det var då det. Sedan rullade det på. SBK tog på sig allt fler raser och verksamheter. Jag kan höra ekot från ett kvarts sekels kongresser och fullmäktigen: "Det klarar SBK!" Undrans när förfallet började? I samband med "ordförandegrälet" i början på 90-talet? Ordförandena i SKK och SBK hade en minnesvärd batalj om vem som skulle ha hand om lokalklubbsverksamhet (hundägarutbildning/kurser). Då föddes brukshundklubbens ovana - aldrig utrotad! - att gå ut i korståg och lägga under sig fler och fler åtaganden. Den striden vann SBK. Men hur gick det sen? Nu omfattar rasansvaret 22 raser. Om man tittar närmare på dessa så gör blott några få skäl för namnet brukshund enligt den äldre definitionen. Utökas begreppet ytterligare till tävlande som når brukscertifikat är det bara hälften av SBK-raserna. Varför man framhärdar med att kalla de övriga brukshundsraser är ett mysterium... De efterfrågas inte av militär och polis, förekommer inte på mästerskapsnivå... Rasansvaret har enligt verksamhetsplanen nu reduceras till två områden; hälsa och mentalitet. Svenska brukshundar kan inte hävda sig internationellt, vilket med allt önskvärd tydlighet kunde ses vid WDS i Stockholm. Endast den utskällda långhåriga collien (möjligtvis någon mer) kunde ståta med en svenskfödd världsvinnare. Jamen det är ju löjliga utställningar... Det här är ju brukshundar! OK - se då på landslagen! De svenska deltagarna är numera långt ifrån pallplatserna... Under tiden har SBK:s åtagande utökats till en rad nya grenar, vilka är i sig nöjsamma och sysselsätter mängder med hundägare. Men organisationens kärnverksamheter är i fritt fall. Bruksproven minskar, registreringssifforna för SBK-raser pekar lika ledsamt neråt, polis och militär har stora svårigheter att rekrytera fullgoda hundar. Nu viker medlemssiffrorna och organisationens ekonomi står inför kollaps. Sättet att hantera statsmedel är uppe och valsar i regering och riksdag. Det är många som sörjer sin brukshundklubb! Samtidigt fortsätter man att låtsas som om "den stora organisationen" vilar stadigt på sina fyra ben. Det gör den inte - här står en vacklande jätte. Det enda som är friskt och sunt är lokalklubbarna. Skylten med ordet "Brukshundklubb" finns i varje kommun och är lika svenskt som ombudsman och smörgåsbord. Här borde jag avrunda med en slagkraftig knorr. Förmår inte detta. Känner bara en stor ledsnad.