- Ja, se Pavan och Jag är liksom Ett. Min kära Pava, det är livet det, säger

Frasse, kattunge, 3 veckor 209 gr.

  - Och så spinna förstås. Det gör jag vid varje kärkommen union med Pavan. Våran Stormatte säger att jag låter som en humla som trampar en minisymaskin.

DS Putell på er grevar å baroner!

Vingel vångel viljas

synd att vi skall skiljas. 

Kringel krångel krock:

Åck åck åck åck åck,

säger hönsen. 

Så skaldar Lennart Hellsing i den klassiska Krakel-Spektakel-boken - jag har kvar den än. Tror att det var det första boken som jag fick som liten.

Och så känns det just nu, nej har upplevts under en längre tid; en svår vantrivsel över sakernas tillstånd.

Nymåne?

Yours Truly is at the Cross-Roads of Life... Det skaver, känns som ett gammalt förhållande som börjar knaka i fogarna. Stanna kvar och härda ut... ett år eller så...? och hoppas på en förändring. Men jag har, som mannen i valpropagandan Inte tid att vänta... En möjlig förändring... om ett år eller ett par... Är inte ett par år utan en evighet!

Anpassa mig då? Det är säkert mig det är fel på... Men Yours Truly har faktiskt anpassat sig till förbannelse; varit trevlig, social, hälsat, gratulerat, gullat med, försökt vara lojal, hållit tillbaka de mer offensiva delarna av personligheten. Det känns lite ensamt... Oppositionen - i den mån den finns - har inte mer krut i sig än en knippe påskliljor. Förtigit eventuellt stötande synpunkter, som "Kejsaren är naken" eller ”Caesars hustru får inte ens misstänkas” och annat som kan tänkas störa en uppblåst självbild. Men nu går det inte längre!

Yours Truly skulle kunna tänka ut tjogtalet projekt som känns angelägnare och mer meningsfulla än dagens ovisshet och frustration: måla öppna spisen, plantera om blomkrukor, gå ner 10 kg, träna långdistanslöpning (hänger ihop med föregående! - har gjort det förr och vet att det kan klaras av), laga kalkonmiddag med specialsås för familjen, skriva en bok, klippa luggen.... Men så slog det mig med kraften av en pålkran: Behöver jag allt detta? Som jag gruvar mig för... Jag bara måste inte vara i Simmatorp (som jag iofs aldrig besökt). Eller på Mässan. Eller något av det som ska avprickas i överskådlig tid. Det är inget tvång. Det finns annat som kan vara roligare. Visst är Lifvet underbart och fantastiskt!

Och behöver man nödvändigtvis alla dessa människor som jag känner bara alltför väl? Ja, de har ju inte direkt gjort mig något ont, men knappast heller något gott... Det är inte den sociala sidan som är grejen i Lifvet. För mig.

Det är ungefär som att komma på att julen ej måste firas hos svärmor... 

En annan jämförelse om den tillåts:

Yours Truly är strikt icke-religiös men gillar friden, färgerna, stämningen i kyrkorummet. Om man bara sluppe ifrån alla dessa präster...

--

PS F.ö rekommenderas förra årets inlägg - skrämmande aktuellt!:

Sluta nuppa - börja slåss!